Kvävande tårar vid matsalsbordet igen för första gången på en vecka. Jag hittar luften igen, sköljer bort saltet från glasögonlinserna med varmvatten, SMS:ar Vivvi och frågar om jag inte kan få komma över lite tidigare. Ner för snöhalkiga gator med tandborste och råttpyjamas i cykelpåsen över axeln, hjärtat börjar bulta till Franz Ferdinand någonstans vid Karlaplan, andas. Vivvi kramar mig på dörrtröskeln och drar in mig i sitt glada, fortfarande-i-pyjamas-lugna pysslande, sopar upp hö från sovrumsgolvet medan jag sätter mig med benen i kors på hennes säng, sjunker ner i hennes madrass och ett jag hade en ledsen morgon och orkade inte riktigt vara hemma längre accepteras utan frågor med ett lugnt, igenkännande nej, att stanna kvar hemma när man är ledsen är det sämsta man kan göra, och så kan jag sitta där i hennes säng och läsa biologi medan hon tar en dusch och sträcka ut en försiktig hand till ett lurvigt marsvin då och då. Carl Fredrik har sina vänner över på kalas och vi äter pannkakor med Nutella och jordnötssmör på köksgolvet. Vi bakar pizzadeg och kramar personer jag saknat alleftersom de trillar in. Ellen kommer i sin Harry Potter-pyjamaströja och I’m a lamp too-påsen över axeln. Äter brutalt mycket mat, lägger upp fötterna i Beas knä, ler åt Mickan som är förälskad. Skrattar mig till en liten boll åt en knasig bok med Freddi, Bea spelar piano och sjunger högt i bakgrunden. Byter om till pyjamas, Mickan sitter en liten bit ifrån oss andra, i ett hörn av Vivvis rum, ihopkrupen i en stol och installerar Skype på Vivvis laptop hon har i knäet för att kunna smyga iväg några timmar senare och ha ett midnatssamtal med en pojke på andra sidan jordklotet. (Den där mjuka, lycksaliga distansen hos någon som har hälften av sitt hjärta och sina tankar i en annan värld, hos någon som inte finns i rummet men som ändå blir närvarande i den där mjuka frånvaron). Vi tränger ihop oss under duntäcken i soffan, ser på Robin Hood och äter polkakladdkaka och det singlar ner snöflingor i mörkret utanför fönstret. Vi har biljardturnering efter två och jag hamnar på Vivvis golv med Ellen, gapskrattandes åt Sherlock-gifs vid halv fyra. Vi somnar i sofforna vid halv fem. Jag ligger vaken, smyger in hörlurarna i öronen och medan mina vänners andetag blir sömntunga runt omkring mig lyssnar jag på Time of my Life, blickar upp i taket med mjuksömniga ögon och (och jag minns när jag var femton - hur jag smög in hörlurarna i öronen på Ellens luftmadrass när hon somnat, Four In The Morning och den digitala klockan på iPoden visade noll fyra noll noll och mitt hjärta svällde ut ur bröstet och i tankarna färdades jag ut genom fönstret jag blickade upp emot, ut över gatan, över bron över vattnet, några korta kilometer under mörka kala träd och svagt blinkande ljus till dig där du sov mellan gula väggar jag aldrig skulle vara innanför men det visste jag inte då).

När jag vaknar nästa morgon faller snön fortfarande utanför fönstret i stora, duniga, slöa flingor. Jag vaknar först av alla, borrar ner kinden i den knöliga soffkudden under huvudet, andas mjukt mitt i all denna lugna, trygga sömn som omger mig. Rör mig tyst för att inte väcka någon, vill inte väcka någon och förstöra det magiska – att vara ensam vaken, ensam på jorden för ett litet dyrbart ögonblick - omgiven av sovande vänner. Soffan lutar lite och jag får ont i magen, drar upp benen mot den under filten, försöker att inte röra mig. Läser Patrickintervjuer på telefonen.

Vi steker pannkakor till frukost igen, jag mumsar på kall pizza från igår kväll, dukar fram tallrikar och jucie och brygger te i grodmuggen medan de blir klara i stekpannan. Vi äter dem med lönnsirap runt köksbordet medan snön faller utanför.

Jag går hem med pyjamasen fortfarande på under kappan och House i öronen, duniga flingor faller över mig och gatorna och jag råkar andas in en, tillsammans med en ny känsla som är lycka och sorg samtidigt. Jag kommer hem med snöflingor smältandes i luggen och frusna kinder, och vrider fotöljen så att jag kan se snön falla medan jag läser. Och någonstans släpper sorgen taget för ett ögonblick, faller genom luften och begravs under snö, halv fyra-skratt och lager på lager av ord.