(Den sextonde maj.)

Jag sitter på bussen på motorvägen ut till landet en mulen onsdagseftermiddag och lutar ett trött huvud mot fönstret, känner motorvibrationerna i glaset långt ner i nacken. Den grå, regntunga luften trycker mot kinden genom rutan och jag kapitulerar tillslut inför sorgsenheten som tryckt dovt i bröstet hela dagen. Det är en uttröttad, vacklande, döende sorgsenhet; en sista, tapper soldat i ett utmattningskrig och den gör knappt ens ont längre - det är en sorgsenhet som känns ungefär som ensamhet i en tom lägenhet under en kvalmig, regnig dag mitt i sommaren i bröstet; skrynkliga vita lakan i sängen och ett öppet fönster ut mot det matt gröna, regnvåta; stillastående luft som doftar vått och svagt metalliskt. (Kanske melankoli är ordet jag inte hittar.)

Jag träffade hans vän efter lunchen; hårdare kramar än vad jag någonsin fått av någon annan, kramar man knappt kan andas i, med en mjuk doft av läder från hennes jacka. Hon ler mot mig när hon släpper mig, ett leende med vita tänder och snälla ögon som känns lent som varm mjölk i magen. Och jag önskar att det inte var så men han spökar överallt, i frågan jag inte ställer till henne, i den verkliga eller inbillade glimten av omtänksamt medlidande i hennes ögon och röst när hon frågar hur jag mår trots att det är nästan ett halvår sedan mina knän vek sig i hennes famn och hon sa mitt namn med fasta händer mot mina kinder tills jag såg henne i ögonen och sa med fast röst utan att blinka att han skulle klara sig.

Jag lyssnar på Färger på natten en gång och sedan gång på gång, ger upp fullständigt och bilden av hans ansikte flimrar svagt framför blicken; nej, inte bilden av hans ansikte (för jag har så svårt att minnas ansikten, de flyter ut som vatten i mitt minne hur väl jag än känner dem och han ser inte riktigt ut som sig själv längre i drömmarna jag fortfarande har någon gång ibland), bara ett ljus med två mörker för ögon och mjuka skuggor för läppar. Jag vet inte riktigt vad jag tänker, kanske tänker jag ingenting.

(Och jag har slutat gråta nu, helt. Det tog ett par veckor innan jag märkte det. Tankarna finns kvar, de försvinner så långsamt men kanske är jag för van nu, van trots att jag kom nära att tro att det aldrig skulle gå över de vintereftermiddagar jag grät på parkbänkar med kalla händer i kappfickorna. De där månaderna är redan lite otydliga och fragmentariska i mitt minne, som något som hände för mycket länge sedan - jag frågade någonting om snö, någon påminde mig om att det ju knappt hade snöat alls i vintras och jag inser att jag hade glömt det. Ibland minns jag blåmärksömheten i kroppen med förvåning, hur minsta lilla som snuddade vid mig gjorde så hemskt ont. Jag har redan glömt, kroppen har försökt rensa undan det den inte tycker att jag ska behöva ha kvar i mitt minne; gömt undan det bit för bit när jag tittat åt andra hållet. Och jag är trött på att skriva de här texterna nu, det är klaustrofobiskt tätt mellan raderna och orden väger tungt som en klump i magen på sidorna. Jag trycker hårt med kulspetspennan mot anteckningsbokens papper, skriver det kommer komma en störtflod av liv och svepa mig med sig till nya platser där det här utdragna lågtrycket är ute ur kroppen.)

Pappa möter mig med bilen vid busstationen och den dova tyngden i bröstet löses upp lite i hans kram. Jag är ute i sommarstugan i fyra dagar, en allra sista långhelg innan allt tar slut och pluggandet tar hela dagarna för huvudet gör våldsamt motstånd mot repetitionens slöa tristess. Jag dricker mjölkigt te tills mjölken tar slut och jag får dricka det utan, tar långa promenader på eftermiddagarna för att vila mig lite; längs de dammiga grusvägarna och genom skogen ner till bryggorna, lyssnar på samma Kentlåt om och om igen. Jag sitter länge i solen på träbänken utanför ladan, låter värmen långsamt sjunka in i kroppen, gungar nere vid badet; gungar högt så att det svindlar lite i magen på vägen ner och känner mig lätt för en stund. På morgnarna när jag nyss vaknat rusar hjärtat i bröstet och anteckningsboken fylls av fragmentarisk inspiration som jag bevarar där innan jag går upp för att äta frukost. Från ingenstans kommer arga, trötta tårar på söndagsförmiddagen och jag vet inte varför. Jag gråter en stund och sedan torkar jag mig resolut om kinderna med baksidan av handen, sköljer ögonen med kallvatten över handfatet och sedan brygger jag en till kopp te i köket. Bara några få timmar kvar.

(Den tolfte maj.)

Mulen lördag, det är en vecka tills jag ska skriva mitt sista prov och jag pluggar med öppna fönster och böckerna utspridda över hela matsalsbordet. Luften är grå och fuktig som om den viskar fram ett hemligt löfte om regn och den väller in genom fönstret, lägger sig i tunga sjok över de uppslagna boksidorna. Tankarna fladdrar som rastlösa burfåglar i mitt huvud och jag dricker mugg efter mugg med te, blundar ner i händerna, tänker lite till, bara lite till. Jag har klottrat en lista på alla romaner jag ska läsa i sommar högst upp i ett tomt hörn på kollegieblockssidan jag antecknar på.

Jag tar en paus, en timmes andrum och går ut med utlästa biblioteksböcker i en tygkasse över axeln och en handlarlapp ifrån mamma i fickan. Det är tyst och stilla mellan hyllorna på biblioteket och jag rör mig sakta längs dem, låter bokradernas vänliga lugn sjunka in i mig och sakta ner mina andetag. Jag har kvar känslan av den mulna luftens svalkande fukt mot kinderna efter promenaden dit och jag stryker varsamt med handen över ryggarna på de böcker jag ska låna om en vecka, bara om en vecka. Jag låter mitt huvud vila och går in i min egen lilla värld, de små företeelsernas värld; låter mig själv ta in intrycken utan att benämna dem för en liten stund.

Jag letar mig in på barnavdelningen för att bläddra i Muminböcker. En liten flicka med blå plastöverdrag på sina små rödprickiga gummistövlar springer omkring och plockar ihop en trave på minst tio tunna bilderböcker ur boklådorna som är sammankopplade till ett litet tåg som dras av ett lokomotiv i trä; hennes ivriga små händer darrar ännu av tvivel på och förundran inför den egna förmågan och ett litet leende smyger sig in i mina mungipor när jag betraktar henne ur ögonvrån. Lådorna är precis så höga att hon kan nå ner i dem och hon räcker böckerna till sin mamma, som i sin tur lägger dem i en hög på det lilla bordet. Flickan sätter sig på den låga blå trästolen och börjar leka med kulramen som står bredvid traven med böcker på bordet; flyttar färgglada träkulor med spretande fingrar och mumlar tyst för sig själv; orden är runda och otydliga och låter som en sång. Mamman sätter sig bredvid henne på en av de låga trästolarna och staplar ytterligare böcker som hon samlat ihop åt sin dotter ifrån hyllorna, säger till henne att nu har vi hittat riktigt många böcker. Det är en glad, lugn mamma med snäll röst. Hennes lilla dotter fortsätter förnöjt med sin mumlande sång.

När de stora sakerna bara värker och tröttar ut är det de små sakerna som får värma mig inombords och jag sätter mig försiktigt ner på en röd soffkant och sitter kvar där en stund, stannar tiden inom mig och tittar och lyssnar, därför att allting som sägs här är enkelt och kärleksfullt och handlar om någonting så fint som små barn som lär sig att älska böcker. En annan, några år äldre flicka sitter bredvid mig på soffan och bläddrar i en tunn katalog med böcker för barn, och hon ropar kom mamma, jag vill visa dig någonting, det är viktigt. Mamman kommer, böjer sig ner och tittar i katalogen. Är det den du vill ha? Ja, den har så fina bilder. Ska vi fråga då?

Jag handlar långsamt och metodiskt, stannar upp och betraktar ingående den klara lila färgen på en obekant rotfrukt, avnjuter smakproverna omsorgsfullt och är noga med att lägga upp alla varorna på bandet med streckkoden mot avläsaren så som man ska göra för att underlätta för kassörskan. För en liten, dyrbar stund känner jag mig genomskinligt lätt inombords. Ett stilla regn faller i min nacke när jag står på busshållplatsen med handlarkassarna i händerna, de nyutslagna bladen på träden är absurt gröna och det är en vecka kvar, en vecka kvar.

(Den elfte maj.)

Fredagseftermiddag, jag är nere i tunnelbanan vid Östermalmstorg och biblioteket öppnar inte förens om tjugofem minuter. Där uppe ovan jord är det mulet; våt grå luft som efter ett regn och nyutslagna trädkronor, och den behagliga känslan av det följer med mig ner på perrongerna under jorden. Jag fördriver väntetiden i den lilla affären för pocketböcker som ligger granne med biblioteket, söker långsamt med blicken bland de grälla omslagen efter en roman jag inte kunnat hitta i bibliotekskatalogen. Flickan bakom disken frågar mig med snäll röst om jag behöver hjälp med att hitta något särskilt; jag ler, säger nej tack.

Hon frågar mig om jag läst någon bra bok på sistone som jag skulle kunna tipsa om, säger att hon ständigt är på jakt efter en ny roman. Jag har Calvinoromanen i tygkassen och någonting i hennes leende eller kanske bara själva faktumet att det handlar om böcker får mig att föra den tunna slöjan av kvardröjande tonårsblyghet som stundtals imaginärt skyler mig ifrån omvärlden åt sidan och plocka upp romanen ur väskan och visa den för henne. Den är speciell, den är som en roman om en roman, en bok i en bok; du kan få läsa den första sidan om du vill?

Hon tar försiktigt emot boken jag räcker henne över disken, slår upp den första sidan och börjar läsa. Min blick hittar tillbaka till bokomslagen på hyllorna. När hon läst klart slår hon omsorgsfullt ihop den med precis rätt sorts lilla leende i mungipan och sträcker sig ner under disken efter en papperslapp som hon skriver upp romanens namn på innan hon ger tillbaka den till mig. De har inte romanen jag letar efter så när hon tackar mig lämnar jag butiken med boken tryckt mot bröstet, med uppdragna mungipor och ett hjärta som klappar lite snabbare än vanligt, som alltid när slöjan förts åt sidan och något fint mött mig på andra sidan.

Det återstår fortfarande tid tills biblioteket öppnar och jag sätter mig på en bänk utanför spärrarna, drar upp fötterna under mig och lutar romanen vars hemlighet jag just delat med mig av mot knäna medan hjärtat lugnar ner sig lite i bröstet och en stilla, anspråkslös lyckokänsla över att ha delat med mig av något fint till en främling blommar upp i bröstet. Jag slår upp boken och läser vidare i den förundransvärda berättelsen, olik någon annan berättelse jag läst förut och kanske är det för att det är vår roman som jag läser ett halvår för sent därför att jag alltid hade andra böcker jag ville läsa först, men någonstans mellan raderna medan jag lyssnar på musiken från en gatumusikants instrument som når mig bortifrån gången genom ljudet av förbipasserande fötter tänker jag att av allt han lärde mig kanske det här är det enda jag har kvar i sin helhet. Han tyckte alltid om att lära mig nya saker, men jag har glömt hur fackultet fungerar och jag blandar ihop Pascal och Wittgenstein när jag räcker upp handen på lektionerna. Men det var nog tillsammans med honom som jag till fullo lärde mig att se skönheten i de små ögonblicken – i en mamma som förhör sin dotter på multiplikationstabellen en snöslaskig decembermorgon, i ett litet speciellt ord för någonting som ingen annan använder. Och det kanske är det enda jag har kvar av oss som ingen sorg kan komma åt – den här romanen jag läser, hur jag njuter av den avlägsna dragspelsmusiken, hur jag ständigt formulerar ord i huvudet nu.

(En tanke kommer som gör mig lite varm inombords: jag började skriva på nytt för ett år sedan, skriva de här små utbroderade dagbokstexterna när jag inte ville tappa bort mina stunder med honom. Nu fyller alla ord om oss en vit skolåda jag har lagt undan allra längst in i garderoben, en skattkista av papp men en skattkista som jag kommer hålla gömd där längst inne under fållarna på klänningar jag aldrig använder utan att öppna på länge, länge. Och mina texter handlar om andra saker nu, ett annat liv utan oss, men det var så de började och tanken fyller ett imaginärt hålrum nära hjärtat med något varmt; tacksamhet i flytande form.)

Biblioteket öppnar och jag går upp för den krökta trappan och upp bland böckerna, letar efter första delen i en Murakamitrilogi. Några främmande titlar fångar min blick när den letar sig fram över hyllorna och jag plockar ner en tunn roman, slår upp den första sidan och läser hans förnamn bland orden som står tryckta på den, och för första gången på länge blir namnet inte till en klump i magen eller en värk i halsen utan till något annat, något lite varmare och vänligare som får mig att le lite snett med ena mungipan ner i boken. Hej på dig. Tack.