Ibland har jag så lite ork, undrar med dramatiska ord när jag står utan att kunna sätta upp det minsta motstånd mot stressen över bubblor som för de utan immunförsvar, fast för de utan försvar mot livet. De trettiofem dagarna att kryssa över på papperskalendern ovanför sängen väger tungt som bly på andetagen. Ibland är jag så trött, tar in det jag måste ta in och flyr undan resten. Jag behöver vila, men jag får inte göra det än, vill gå och lägga mig innan jag ens ätit middag.

Jag börjar till slut känna mig lite ensam i min ensamhet efter alla dessa månader, somnar med kattfilten tryckt mot kinden men klarar inte av någon annan kärlek än än den omöjliga drömmen som bor någonstans där din nacke blir till axel som jag knappt orkar drömma längre heller. (Oh, don’t mention love, I’d hate the strain and the pain all over again.)

Mannen bredvid mig på bussen får peta på min axel för att jag ska vakna upp ur min egen värld tillräckligt länge för att resa mig ur sätet och låta honom passera förbi mig. Bussen är tvungen att ta en annan väg genom Östermalm på grund av ett polispådrag på Karlavägen; passerar förbi Karlaplan och åker längs Linnégatan ner till Stureplan och jag blickar nyfiket ut genom fönstret, den lilla förändringen livar upp mig lite och tiden som går är det bästa jag har.

(Fem steg bakåt, två steg fram; på lite håll liknar det dans.) Och jag behöver hårdare hud, har alltid gjort det, men den förblir lika vinterblek och genomsläpplig som den alltid varit och ingen sommarsol kommer någonsin rå på den. Och jag vet att jag har något inom mig som kommer hålla mig uppe hur trött jag än blir. Men ofta vill jag ändå bara sova.

(Men idag var det varmt. Jag klev av bussen en station för tidigt för att gå under körsbärsblommen. Sedan promenerade jag hem med öppen parkas och drack Söderte ur halvliterskoppen. Det kändes bra.)