Pappan och havet börjar med en mening som får det att pirra ända ner i tårna och får kroppen att kännas alldeles lätt, och sedan fortsätter språket på samma vis hela boken igenom. Meningarna är enkla, korta, rena (skulle de ha en doft skulle de dofta som våt, nytvättad vittvätt); orden placeras i dem med en precision och en lugn självklarhet som bara sjunker rakt in i kroppen och lägger sig mjukt i magen. Boken tar en till en varm och trygg plats, en barndomsplats där böcker är indelade i kapitel med riktiga namn och fyllda av teckningar av mjuka, vita troll, där livets och känslornas komplexitet ryms i några få, självklara ord, förenklas, förklaras och görs gripbara som av en omhändertagande vuxen. Så många odefinierbara känslor konkretiseras i språkets enkla rättframhet, orden blinkar vänligt upp ifrån raderna; bekräftar och skänker en förundrad lättnad över faktumet att de där känslorna faktiskt existerar utanför ens egen kropp – ett faktum som är så självklart utan att alltid kännas så -; som till exempel längtan efter att få berätta en hemlighet för någon, trots att man vet att den kommer att förlora sitt skimmer när man väl gjort det, eller att bara vilja sitta kvar och andas en stund för att allt känns så riktigt. Väldigt fin är den.

Jag sitter på köksgolvet och har läst ut Kapitulera omedelbart eller dö. Jag vill skriva om den, men jag känner inte för att göra det till en recension av det slag som man skrev enligt en mall – titelförfattarehuvudpersonerhandlingegnatankar – och lämnade in på blåa A4-ark till svenskalärare i sexan. Jag vill strunta i mallen, strunta i titelförfattarehuvudpersonerhandlingegnatankar och bara skriva om känslor.

6. Känslor: Sidorna svämmar över av kladdigt läppstift i sju varv, blöta munnar, dramatiska ord högljutt proklamerande i bullriga högstadiekorridorer, igensmällda dörrar med sårad mammatystnad på andra sidan. Skakande snyftningar på toalettgolv för att folk svälter ihjäl och allt är så operverst och tråkigt och himlen har fel färg, tigerrandiga lår och en hud som inte kan hålla ihop en. En värld som gör för ont, som måste hållas på avstånd med låttextcitat och flykt till en lägenhet med sprucket tak i en stad på andra sidan ett vatten.

Ibland blir orden så bra. Flämtande neonskyltar, asfalt som sväljer allt ljus ifrån gatlyktorna, rosor av rök. Att cinnamon tea låter som att hålla någon i handen. Ibland är det befriande lätt, med kappor som röda segel genom vit luft. Men orden känns så stora ibland, för stora för flickorna trots att de är stora nog att färga av sig på himlen, centrum i sin egen version av verkligheten med en dragningskraft lika förkrossande som ett svart hål. Vissa rader och stycken väcker en omedelbar protest inom mig, det blir bara så dumt. (Jag var väl helt enkelt aldrig femton som de är; jag använder dramatiska ord i blyertsklottret i anteckningsboken, men egentligen tycker jag inte om dem; egentligen får de känslorna att göra ondare).

Jag känner mig vilsen i boken, känner inte igen mig, orden sällan något gensvar inombords. Det enda jag hittar mig själv i är de sidlånga, uppdrömda konversationerna, där ord sägs som inte skulle sägas i verkligheten, som får ett eftertryck de aldrig skulle få i verklig luft. Jag tänker men hjälp henne, hon mår inte bra, dra inte ner henne djupare med ännu fler ord som dödsrosor, inser kanske först i efterhand att det möjligtvis ändå var ett sådant ord som behövdes men ändå inte. Det känns kladdigt nära, överdrivet, löjligt samtidigt som det ändå är vackert; deras kärlek bränner och klibbar, lekfull och destruktiv som läppstift på en glimmande hörntand (totally pretty), rovdjurspoesi; och jag försöker beskriva den men raderar ord och känner trycket av den eviga besvikelsen över att ord inte räcker till.

Det blänker till av skönhet ibland orden ibland; kanske finns den där hela tiden, bara att den inte är för mig. Kanske jag bara tröttnat på att romantisera vissa saker. Förmodligen är jag bara några år för gammal och lite fel slags person, lite för lite tonåring för den här boken.