Och när man längtar tar saker tid, det är något mellan oss och världen; för långsamt, för snabbt men aldrig i takt (och jag vill ju bara andas, sova och andas om vartannat).

Jag hänger tvätt och andas in doften i djupa andetag, den är tung och blöt och varm i mina händer och när jag är klar sätter jag mig på badrumsmattan, lutar mig mot tvättmaskinen och pressar fötterna mot elementet och sitter kvar där med musiken i öronen. Jag läser Sherlockfanfiction när jag egentligen borde sova, John shudders over him, fisting his hand in Sherlock’s dressing gown, and Sherlock wishes he could slide into John’s ribcage and live there, whispering into the space between his heartbeats I’m sorry. I’m sorry. I’m sorry. I wish I could love you enough. Lyssnar på 999 varannan timme och flera gånger på raken, vi har väntat här i regnet på någonting som inte hände och som aldrig kommer hända och hela mitt liv har jag försökt att tänka själv, men nu kommer jag inte längre utan din hjälp. (Så nu tänker vi på resor, vita nätter, Ian Curtis). Jag dansar på torsdag och jag dansar på lördag, tårar i kudden innan jag somnar på söndagskvällen och jag vet knappt varför längre.

Och jag blev förälskad i dig utan att orka tänka på någonting alls, drömde om dig när alla andra tankar gjorde för ont. (Och ibland är en dröm det finaste man har, men jag andas lättare nu och jag borde börja glömma om jag kan.) Jag lyssnar på du faller men är uppe på fem, det finns magi i ditt motstånd till vartannat andetag, pojken jag kysste i timmar i torsdags utan att veta hans efternamn skickar SMS och det känns som om jag kommer att tycka om honom och jag saknar inte längre illusionen om att vad som helst kan hända. Jag håller mig för mig själv utan känna mig ensam, är min egen bästa vän (I’ll get a coffe and the paper, have my own conversations, with the sidewalk and the pigeons and my window reflection). Går hem över broar mitt i natten, somnar under min kappa på min väns golv till asfaltsbruset som sipprar in genom det öppna badrumsfönstret, tar den långa vägen hem genom staden nästa morgon och känner mig behagligt frånkopplad ifrån världen (och någonstans precis innan bron känner jag lättheten i bröstet).

Jag inser någonstans mitt i ett steg att på andra sidan sommaren kanske jag rullar ut ifrån Centralen över vattnet på ett tåg till en annan stad och det svindlar i magen men halsen klibbar ihop av sorg. Jag går hem, sätter mig i solen på köksgolvet på köksgolvet, äter pastarester ifrån igår och lyssnar på The Smiths istället för att tänka.

Och jag planerar en vecka i taget för jag vet inte vad som finns på andra sidan av den, tvekar länge innan jag öppnar en kalender för att titta efter ifall jag är ledig det och det datumet, vet inte om jag är rädd för livet eller vill kasta mig in i det med öppna armar och existerar lite vid sidan av tills jag får lust att känna efter. Jag hittar ord för saker på ett sätt jag aldrig gjort förut men jag skriver ner dem direkt för jag är rädd att tappa bort dem. Och jag säger till alla att jag inte tänker längre, men kanske gör jag det ändå. Jag återfår fotfästet långsamt, ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt; det känns som om jag inte vågar tittar efter om jag står stadigt än, kikar mellan fingrarna och blundar sedan igen; jag gråter fortfarande men bara någon gång var femte dag eller så, tänker Kentord istället för mina egna när det blir enklare så (för det finns ingenting trasigare än du och jag). Och jag sa att jag skulle skriva till dig igen någon gång men det känns så omöjligt nu, och jag plockar undan sorgen, tänker den sista raden i boken mitt hjärta slog mellan raderna i när jag var tretton år, plockar undan och går och lägger mig istället för att ta reda på vad som blir kvar; inte nu, inte idag. Egentligen är jag inte ledsen längre, bara lite skör samtidigt som det känns som om jag skulle klara vad som helst nu.