Strand, klockan är efter tio på kvällen och Jonathan Johansson ska spela om mindre än en timme; lokalen är trång, svagt upplyst och bullrig av musik och människor som trängs runt fotbollsspelet under palmen med glittrande julgranskulor i och håller varandras ölglas, sitter tätt intill varandra i de slitna sofforna och min vän säger till mig genom musiken att hela klubben känns som en stor hemmafest i någons vardagsrum och jag bara ler tillbaka. Tungan svider av surt vitt vin bakom leendet, glittersprayat hår med sockervaddsrosa slingor och hjärtat dunkar lycksaligt innanför klänningen av musik och trängsel och äventyr; jag läser wait, they don’t love you like I love you och vi två mot världen och gets lost dans le métro på väggarna i toalettbåsen bland alla pojknamn inringade av hjärtan. Någon har rest ett tvåmannatält mitt på golvet nedanför sofforna och vi sätter oss bland filtarna på golvet, människor trängs runt omkring oss och jag kramar en kudde i famnen, ler åt ord jag inte hör genom musiken, klottrar raderna ur Ett år utan sommar längs kanten på ett pappersunderlägg från under ett bortglömt ölglas; vi har fått tag på ett pingisracket någonstans ifrån. Ellen och hennes klasskamrat Nico med snälla bruna ögon och stickad Johntröja som jag inte träffat förut viker origami av reklambladen som ligger strödda på bordet; hon en groda som får hoppa fram mellan de urdruckna glasen, han en trana som får lite krokig hals och när vi reser oss för att gå mot scenen plockar jag upp dem och sparar i min väska.

Scenen flimrar i vitt ljus och skuggor, Ellen och Jenni dyker in i folkhavet, hon tar tag i Nicos hand för att inte tappa bort honom och han vänder sig och sträcker sig efter min; hans hand är varm och vi tar oss fram genom publiken. Jag står rakt under Jonathan när han börjar sjunga Stockholm och han dansar som en trasig docka med knyckiga handleder på mikrofonstativet och över pannan, knyckiga knän, knyckig nacke och luggen faller ner över ansiktet när han böjer sig över gitarren, spelar som om det gjorde ont och alla runt omkring mig dansar i takt med musiken men jag står stilla på båda fotsulorna, bara står och tittar upp på honom och ler, parerar knuffarna ifrån kropparna runt omkring mig. Jag sjunger med när jag hittar orden, han sjunger med mjuk Malmöröst och blicken borttappad någonstans långt över alla huvuden; fjunen på mina armar blir statiska av alla dansande kroppar som gnids mot dem i trängseln, stålkastarljuset regnar vitt över honom, pulserar i takt med basen, gnistrar i svetten på hans höga vita panna. Jag blundar, öppnar ögonen, ler, blundar igen när jag blir bländad av ljuset. En paus i sången, han lutar sig mot mikrofonen, säger nu är ni nog rädda för att jag ska säga någonting konstigt så att allt blir fel, men nej, jag ska inte säga någonting alls utan bara sjunga en sång om att gå hem sent en kväll när ingenting konstigt alls har hänt, och så vibrerar de första basdunken i Innan vi faller genom kroppen och mina trötta fötter värker så sorgligt verkligt mot kängsulorna. En flicka framför mig i trängseln skriker hans namn högt och lutar sig berusat mot min axel, jag får ansiktet fullt av lent ljust hår och en snudd ifrån en dansvarm överarm mot kinden, bara blundar till musiken.

Efteråt blinkar vi förundrat mot varandra i kön till garderoben, lutar oss mot väggen i en plötslig sömnighet. Nattluften känns sval och ren efter all den varma trängseln, jag skrattar högt ut under gatlyktorna, känner mig lycklig, smått overklig; lätt och behagligt tung samtidigt. (Känsla av frihet, tyngre än sorg.)  Min vän bor bara på andra sidan bron och vi kramar de andra hej då vid tunnelbanestationen, går hem tillsammans högt över det svarta vattnet, fläckat av den sovande stadens ljus långt där borta. Jag borstar tänderna med en ovan mintsmak på tandkrämen, jag på toalettlocket och hon på badkarkanten, min äldsta och första vän; och vi pratar om att växa upp, om saker vi gjorde för två år sedan som vi aldrig skulle göra idag och saker vi gör idag som vi aldrig skulle göra om två år. Hon läser några sidor innan hon somnar, jag ligger på golvet under min stora svarta Sherlockkappa och pojken jag träffade i torsdags är uppe sent och skriver att han tycker om Kent och jag ler ett sömnigt leende. När hon släckt lampan och sagt god natt ligger jag vaken ett tag, trycker kappkragen mot kinden; klockan är efter två och genom det öppna badrumsfönstret hör jag viskningen ifrån asfalten när bilarna brusar förbi längs broarna långt där nere och jag tänker något om rymdraketer innan jag somnar. (Och över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns.)

Jag vaknar nästa morgon ifrån en dröm om Doktorn och Rose där de var förälskade i varandra. Tar den långa vägen hem, tvärbanan från Liljeholmen till Gullmarsplan och jag lutar kinden mot glaset med två dagars sömnbrister tryckandes mjukt bakom ögonen och något ganska nära lugn i magen. Jag korsar gamla spår vid Årstaberg, ser tvärbanans räls dyka upp ur tunneln under järnvägsvallen sedda ifrån pendeltåget mellan Västerhaninge och Centralen i minnet, tänker att nu ser jag alltså tillslut det hela ur den här vinkeln och sedan tänker jag inte så mycket mer än så. På fyran genom staden från Söder till Jungfrugatan, det är mulet utanför bussfönstret, jag lyssnar på 999 och Korallreven & Vintergatan om och om igen och känner mig behagligt frånkopplad ifrån världen runt omkring mig; ”Gud finns inte. Människan är meningen” klottrat på en husvägg på Hornsgatan och någonstans vid ett rödljus Södra station hittar jag känslan jag förgäves längtat efter i fyra månader i bröstet – lätthet. Och känslan varar bara till Västerbrons krön. Men ändå. (Och nyss var jag sprucken i varje söm, nu är jag hel såvitt jag vet; sådär håller det på och kallas livet.)