Lördagsförmiddag på en stol vid köksfönstret, hjärtat värker i jämnhöjd med de imaginära talen på de uppslagna boksidorna. Ögonen darrar av tillbakahållna tårar (och det är vatten ifrån något hav någonstans men jag kommer inte längre med den meningen, orden halkar inte på plats) över trycksvärtesiffror man uppfunnit ur ingenstans för att lösa det olösliga. Stod på en snöig trottoarkant för tre dagar sedan och tryckte in på telefonen med kölddarrande fingrar how the fuck can this shit still hurt?

Jag saknar att prata med dig. Det är bara det. Och tusen andra saker. Jag är trött på det här nu. Inte kraftlöst trött, utan trotsigt trött. Arg ibland, rasande. Fuck you fuck you fuck you fuck you fuck you twice på ett gulnat papper som skulle raderas på ett ögonblick i en kopp med pulverkaffe. Jag önskar att du inte var verklig, att du hade ett robothjärta av stål och muttrar så att du inte skulle ha ont, inte vara sårad, inte vara arg, så att du skulle kunna prata med mig. Bara sitta och lyssna och svara dina svar. Du skulle inte behöva lägga någon tunn arm runt mina axlar eller pussa bort någon tår. Jag klarar mig utan det. Det är över nu. Men jag önskar att du kunde lyssna. Lyssna på vad jag tror är annorlunda inom mig nu, lyssna på ord om musik i köksfönster på natten, på famnen full av kaneldoft och magi på en ny gata, på känslor jag aldrig känt förut och så känslor som är som imaginära tal men som känns lika verkliga i magen ändå.

Snön täcker taken nedanför mig, gnistrar i solen. Röken från kolkraftverket nere i hamnen på andra sidan det frusna vattnet kondenseras till bolmande plymer av vita moln långt uppe i minusgraderna. Jag skriver, de vita sidorna måste är skuffade åt sidan utan att en enda blick fästs vid dem, öronen fulla med musik från en sommar långt borta där hela världen var öppen. Det känns bättre. Det känns alltid bättre. Egentligen är det okej nu. Det är halvt nästan bra. Snart. Om ett litet tag. På andra sidan några fler dagar, där är det bra.

(Jag sa att jag skulle höra av mig när jag var redo. Jag har ett svar till dig färdigskrivet som ligger och väntar på en dag då det ska skickas, en dag tillräckligt många dagar bort. Och jag är livrädd för att skicka det, för att jag knappt tror att det är möjligt längre. Jag vet inte. Men jag förtvivlar. Jag har sagt det sista jag någonsin kommer säga till många gånger nu. Tårarna torkade snabbt den sista gången. (Do-we-kill-this-one-tonight-Augustine? Snöflingor som virvlar in mellan tunnelbanedörrar på väg att stängas, sjunker i trött acceptans, sorg och jag orkar inte tänka på det längre.) Så jag kommer stå ut med att göra det en gång till. Jag väntar, trots att jag inte vill, trots att jag saknar dina ord på skärmen. För att det kanske, kanske finns lite mer hopp då.)

Jag bakar kakor med kladdig limefrosting, stannar uppe sent och skriver långa mail till en nyfunnen vän, går på bio ensam, förlorar mig i musik längs gatorna, skriver texter, somnar på vänners soffor. Andas in snöflingor, brygger te, tejpar igen hålen i mina tapeter, skriver listor, går till Stadsbiblioteket. Skrattar, tänker ut finurliga kommentarer, syr, tecknar, läser, svarar på SMS från panikförälskade vänner, drömmer osannolika drömmar som får det att pirra i magen. Då och då undrar jag vilka gator jag kommer åka buss längs i höst, nästa år, men det är ganska sällan. Ibland kommer tårklumpen i halsen tillbaka, som den gjorde nyss. Den försvinner efter ett tag. Ibland letar jag efter dig i en folkmassa, medvetet eller omedvetet. Ibland tänker jag knappt på dig alls. Ibland minns jag, ibland tränger jag bort och stänger av, sparar minnena till en tid då de inte trycker i halsen längre. Iland är du i mina texter inte du längre. Ibland är jag lycklig. Jag tänker inte på dig då.