Jag vaknar på en madrass på Ellens golv. Det gör lite ont i kroppen efter för få timmars sömn, det sipprar in klart dagsljus genom rullgardinen; Ellen har somnat med mandarinskal i sängen, andas sömntungt ner i kudden under hårtrasslet och jag ler lite, blundar och känner efter om jag kommer att kunna somna om eller inte; nej. (Vi gick hem till henne ifrån Jenni mitt i natten; klockan var efter ett, trottoarerna tysta och tomma under gatlyktorna, badandes i smältande snöslask; taxibilarna passerade oss längs Karlavägsallén. Vi gick i armkrok, jag insvept i min långa, svarta Sherlockkappa över pyjamasen som jag bytte om till bara för att den skulle kännas bra att gå hem i, och Ellen med uppkavlade Harry Potter-pyjamasbyxben som kavlade ner sig och blev blöta i slasket; magarna tårtmätta och fingrarna trötta i vantarna efter att ha kramat krampaktigt om varandras överarmar i Reichenbach-ångest tätt ihopkrupna under varsin filt i soffan. Väl hemma värmde vi mjölk i en kastrull på spisen, gjorde varm choklad och tittade på Doctor Who i hennes säng och åt frysta hallon direkt ur plastförpackningen tills vi var för trötta för att förstå vad som hände längre.)

Hennes föräldrar har bakat scones och vi värmer dem i ugnen, äter dem vid köksbordet med smältande smör. Ellen spelar japansk musik för mig och jag borstar tänderna med min lila övernattningstandbortse, etiketten med mitt namn fastklistrad på skaftet. Jag sitter i stolen bredvid henne med benen uppvikta under mig och tekoppsvarma händer, säger jag vill bli någon annan, någon ny, jag vill stanna här med dig men jag vill ha nya gator och bubbelgumsrosa hår och en skrivbok fullklottrad med nya ord för nya tankar och hon ler för hon vet hur det känns.  

(and we are nowhere and it's now).