(Den tolfte maj.)

Mulen lördag, det är en vecka tills jag ska skriva mitt sista prov och jag pluggar med öppna fönster och böckerna utspridda över hela matsalsbordet. Luften är grå och fuktig som om den viskar fram ett hemligt löfte om regn och den väller in genom fönstret, lägger sig i tunga sjok över de uppslagna boksidorna. Tankarna fladdrar som rastlösa burfåglar i mitt huvud och jag dricker mugg efter mugg med te, blundar ner i händerna, tänker lite till, bara lite till. Jag har klottrat en lista på alla romaner jag ska läsa i sommar högst upp i ett tomt hörn på kollegieblockssidan jag antecknar på.

Jag tar en paus, en timmes andrum och går ut med utlästa biblioteksböcker i en tygkasse över axeln och en handlarlapp ifrån mamma i fickan. Det är tyst och stilla mellan hyllorna på biblioteket och jag rör mig sakta längs dem, låter bokradernas vänliga lugn sjunka in i mig och sakta ner mina andetag. Jag har kvar känslan av den mulna luftens svalkande fukt mot kinderna efter promenaden dit och jag stryker varsamt med handen över ryggarna på de böcker jag ska låna om en vecka, bara om en vecka. Jag låter mitt huvud vila och går in i min egen lilla värld, de små företeelsernas värld; låter mig själv ta in intrycken utan att benämna dem för en liten stund.

Jag letar mig in på barnavdelningen för att bläddra i Muminböcker. En liten flicka med blå plastöverdrag på sina små rödprickiga gummistövlar springer omkring och plockar ihop en trave på minst tio tunna bilderböcker ur boklådorna som är sammankopplade till ett litet tåg som dras av ett lokomotiv i trä; hennes ivriga små händer darrar ännu av tvivel på och förundran inför den egna förmågan och ett litet leende smyger sig in i mina mungipor när jag betraktar henne ur ögonvrån. Lådorna är precis så höga att hon kan nå ner i dem och hon räcker böckerna till sin mamma, som i sin tur lägger dem i en hög på det lilla bordet. Flickan sätter sig på den låga blå trästolen och börjar leka med kulramen som står bredvid traven med böcker på bordet; flyttar färgglada träkulor med spretande fingrar och mumlar tyst för sig själv; orden är runda och otydliga och låter som en sång. Mamman sätter sig bredvid henne på en av de låga trästolarna och staplar ytterligare böcker som hon samlat ihop åt sin dotter ifrån hyllorna, säger till henne att nu har vi hittat riktigt många böcker. Det är en glad, lugn mamma med snäll röst. Hennes lilla dotter fortsätter förnöjt med sin mumlande sång.

När de stora sakerna bara värker och tröttar ut är det de små sakerna som får värma mig inombords och jag sätter mig försiktigt ner på en röd soffkant och sitter kvar där en stund, stannar tiden inom mig och tittar och lyssnar, därför att allting som sägs här är enkelt och kärleksfullt och handlar om någonting så fint som små barn som lär sig att älska böcker. En annan, några år äldre flicka sitter bredvid mig på soffan och bläddrar i en tunn katalog med böcker för barn, och hon ropar kom mamma, jag vill visa dig någonting, det är viktigt. Mamman kommer, böjer sig ner och tittar i katalogen. Är det den du vill ha? Ja, den har så fina bilder. Ska vi fråga då?

Jag handlar långsamt och metodiskt, stannar upp och betraktar ingående den klara lila färgen på en obekant rotfrukt, avnjuter smakproverna omsorgsfullt och är noga med att lägga upp alla varorna på bandet med streckkoden mot avläsaren så som man ska göra för att underlätta för kassörskan. För en liten, dyrbar stund känner jag mig genomskinligt lätt inombords. Ett stilla regn faller i min nacke när jag står på busshållplatsen med handlarkassarna i händerna, de nyutslagna bladen på träden är absurt gröna och det är en vecka kvar, en vecka kvar.