(Den sista april.)


Rummet är trångt och mörkt, ett gästrum; det är långt efter midnatt och jag sitter bredvid min vän på golvet nedanför sängen; dörren står på glänt och en strimma av lampljus ifrån hallen faller in över golvet. Utifrån vardagsrummet hörs fortfarande ljudet av musik, klirrande glas och dämpade röster. Min vän sitter på knä vid sängkanten med kinden tungt pressad mot madrassen; flickan han är förälskad i ligger i sängen och han håller henne i handen. Hon har druckit för mycket; vrider sig under filtarna i sin fragmentariska sömn. Då och då gnyr hon till och han mumlar det är ingen fara, jag är här, vill du ha lite vatten? Jag häller upp vatten i muggen med Mumintroll på som står mellan oss på golvet (alla andra glas är smutsiga och den är ju ändå lättare att hålla i om den har ett handtag) räcker den till honom; han håller fram muggen mot hennes läppar och hon griper svagt om den, dricker i sörpliga klunkar innan huvudet faller tillbaka mot kudden och jag tar muggen ur hans hand och ställer tillbaka den på golvet. Han lutar sig tungt tillbaka mot garderobsdörren, blundar, suckar djupt; han är full och trött men han vill inte somna ifrån henne. Han säger att jag inte behöver stanna om jag inte vill, men jag svarar lugnt att det inte är någon fara, och han säger tack.

Hon gnyr till igen som om hon drömde en mardröm och han mumlar jag är här igen med öm, raspig röst, och jag ler mjukt för mig själv i mörkret; tänker att han älskar henne och tanken får mig inte att känna mig ensam. Det lilla gästrummet känns besynnerligt avlägset ifrån resten av lägenheten; en liten kapsel av mörker och kvav luft som flyter långsamt och oberört genom en rymd av tända lampor och pulserande musik som dämpas och suddas ut av väggarna. Hon rör sig oroligt under filtarna och jag häller upp vattnet i muggen han lutar mot hennes läppar, och i den plötsliga närheten utvidgas den vackra lilla värld de håller på att bygga upp omkring sig till att inkludera mig också. En varm, sömnaktig trygghet sänker sig som ett mjukt lager över min kvardröjande berusning där jag sitter bredvid dem på golvet i det mörka rummet. Hon andas lugnare nu och jag slappnar av, lutar mig mot garderobsdörren jag med och drar upp knäna mot hakan. Han och jag sitter tysta sida vid sida i mörkret; jag är varm inombords och fortfarande lite full, världen är lite mjuk i kanterna och stunden känns med ens underligt fridfull; koncentrerad och oändlig på en och samma gång, som om hela världen med ens rymdes i det här kvava lilla rummet och samtidigt bredde sig ut i all oändlighet utanför dess väggar. Fedrika sticker in huvudet genom dörrspringan, frågar oss med låg röst hur det är med henne. Jag svarar lugnt att det är okej och hon puttar till dörren igen. Han vänder sig bort och kräks tyst utan förvarning i den röda plastbuken som står bredvid honom på golvet. Jag häller upp mer vatten i muggen och räcker den till honom när han andas normalt igen och han säger tack. Han blundar, glider långsamt längre och längre ner längs garderobsdörren och tillslut somnar han där han ligger på golvet, med huvudet på armen och benen under sängen. Någon har stängt av musiken i vardagsrummet och i den kvardröjande tystnaden hör jag deras andetag bli tyngre och fördjupas av sömn. Jag sitter kvar på golvet hos dem några minuter, försäkrar mig om att de sover lugnt. Sedan går jag ut ur rummet och stänger försiktigt dörren efter mig.

Det är dunkelt ute i hallen och några ligger redan och sover i rummet bredvid, men de är fortfarande vakna ute i vardagsrummet. Jag går in i badrummet och tvättar bort eyelinern och min väns läppstift som jag fortfarande har utkladdat runt munnen, sätter upp håret i en trasslig knut på huvudet och byter om till min stora pyjamaströja med de rosa råttorna på; gör en glad, sömnig grimas åt mig själv i spegeln. Jag letar fram tvättmedel ur tvättkorgen och tvättar min väns nedfläckade klänning i handfatet så gott det går och hänger den på tork över duschdraperistången. Sedan går jag tillbaka ut i vardagsrummet; klockan är efter två och de flesta har redan gått. Lamporna är fortfarande tända, en vattenpipa bubblar hemtrevligt på golvet nedanför soffan och Fedrika har plockat fram ett persiskt brädspel och försöker lära Gunnar reglerna. Han sitter mittemot henne på soffan och blinkar ner mot brädet, ler sömnigt när hon pratar och upprepar det hon säger i ett halvhjärtat försök att förstå. Pojken från min parallellklass ligger hopkrupen på sidan på den andra soffan; han vilar kinden mot handen och ler lite för sig själv i sömnen. Jag kliver försiktigt mellan de omkullvälta ölburkarna på mattan och sätter mig med korsade ben på en prydnadskudde på golvet nedanför soffan. Jag sträcker ut handen mot Gunnar och han räcker mig munstycket till vattenpipan som står bredvid mig på golvet; det bubblar mjukt i pipan när jag drar ett bloss, tobaken smakar mint och känns nästan sval i munnen. Kakan står kvar på soffbordet bakom mig i en pöl av smält glass och jag bryter av en bit av den och äter den med fingrarna och betraktar förnöjt spelpartiet, skrattar åt Gunnars förvirrade ansiktsuttryck och fortsätter lugnt att dra bloss från munstycket. Jag identifierar ett glas som mitt i röran under bordet och dricker ur slatten av vodkablandad nyponsoppa, ler för mig själv ner i glaset. Jag är nykter nu, har inte hunnit bli trött än och jag känner mig fortfarande lika varm och tillfreds inombords, fullständigt i harmoni med världen mitt i röran; pojken från parallellklassen andas långsamt och djupt borta på soffan och fortsätter le för sig själv i sömnen.
Gunnar lyckas på något oförklarligt vis vinna spelpartiet, ler och ser belåten ut; parallellklasspojken vaknar till och är hungrig så Fedrika hämtar en överfull tallrik åt honom från köket. Han gnager på ett kycklingben med samma barnsligt lyckliga leende som han lett i sömnen och somnar sedan om igen med den fortfarande överfyllda tallriken bredvid sig på soffan. Jag räcker tillbaka vattenpipsmunstycket till Gunnar, Fedrika kommer tillbaka och sätter sig bredvid oss; det är bara vi tre som fortfarande är vakna och vi pratar om filmer och författare och barnprogram från när vi var små och turas om att ta munfullar av mentolrök. Det börjar ljusna utanför fönstren när vi säger god natt och lämnar Gunnar på soffan; Fedrika försvinner in i sin mammas sovrum där hennes pojkvän redan ligger och sover och jag lyfter på täcket och kryper ner i hennes säng, försiktigt för att inte väcka flickan som redan ligger där.

När jag vaknar till vid tio är vi tre personer i sängen; två uppsättningar djupa, jämna andetag bredvid mig i halvdunklet. Jag ligger kvar där ett tag innan jag smyger mig upp och ut genom hallen till köket som badar i solsken; Gunnar sover fortfarande på soffan omgiven av omkullvälta ölburkar, tomma glas och pistagenötsskal. Ingen annan har vaknat än. Jag öppnar kylskåpsdörren så tyst jag kan, häller upp mjölk i ett kristallglas jag hittar längst in i skåpet, tar på mig min parkas som ligger slängd på golvet bredvid balkongdörren och går ut. Stenplattorna är svala under mina bara fötter och jag kryper upp i en platsstol med glaset i handen och drar upp dem under mig. Det är redan varmt i luften och jag lyssnar på våren, dricker min mjölk långsamt; jag känner mig lite omtöcknad, det värker lite i kroppen men en bubbla av glädje sväller stilla i bröstet.

Solen värmer mina ben genom strumpbyxorna när jag sitter och väntar på bussen hem några timmar senare; fågelkvitter letar sig in i musiken i öronen och jag ler för mig själv ner mot mina oknutna kängor. Jag kliver på en röd buss med femhundrahummer utan att veta riktigt vart den går och åker tills den stannar vid en pendeltågsstation. Solen värmer kinden genom rutan, jag blundar sömnigt mot glaset och hjärtat dunkar du är allt jag ser och hör mot rälsen hela vägen in till Centralen.