(Den tredje maj.)

Halv två på natten i ett bås på McDonald’s på S:t Eriksgatan; vi är varma och upprymda av dans och trängsel och blinkande ljus, skrattar högt och delar på den flottiga maten med glupande aptit. Jag slickar pommes frites-salt från mina läppstiftskladdiga fingrar, kisar mot ljusen; min vän bredvid mig har på sig en krokig trollkarlshatt i blå sammet med en röd stjärna på och det brusar fortfarande lite i mitt huvud.

Det är kallt på busshållplatsen och vi dansar till musiken som fortfarande strömmar ut på gatan ifrån klubben för att hålla värmen. Bussen åker över S:t Eriksbron till Vasastan och tågrälsen glimmar hemlighetsfullt långt under oss.

Jag sover över hemma hos Ellen på hennes luftmadrass och vi ligger vakna länge och pratar om kärlek tills vi somnar; himlens blåton håller redan på att ljusna ovanför innergårdens hustak när jag dricker ett glas vatten vid diskbänken i köket. Vaknar till när hon stiger upp efter åtta för att gå till skolan; jag gömmer ögonen från solljuset under täcket, mumlar ett sömnigt hej då. När jag hör ytterdörren smälla igen ute i hallen kryper jag upp i hennes säng, somnar förnöjt om med ryggen mot det ljumma elementet och den stora gosedjurskrokodilen av grön plysch i famnen. Jag vaknar igen vid tolv, jag är fortfarande ensam i lägenheten; min yoghurtskål med hallon i väntar på mig i kylskåpet och jag äter dem vid köksbordet med vaniljyoghurt och en kopp grönt te. Solen skiner fortfarande utanför fönstret, ljuset ligger i varma strimmor över det vita bordet och jag drar upp fötterna under mig, håller tekoppen i båda händerna; kroppen är tung av längtan efter mer sömn men tankarna är lätta, solgenomlysta och jag diskar ur koppen, bäddar, viker lakan, borstar tänderna framför badrumsspegeln med den lila tandborsten med en liten klisterlapp med mitt namn på som bor i en låda i städskåpet. Jag lånar en färgkrita ifrån hennes skrivbord och skriver en liten lapp till henne som jag lämnar på hennes säng. Jag plockar ner mina saker i tygpåsen, sticker fötterna i kängorna och låser dörren efter mig; slänger in nycklarna i brevinkastet och går hem med oknutna kängsnören.

I soffan med utrivna kollegieblockssidor med fransiga kanter och kladdiga anteckningar i blått bläck, balkongdörren är öppen och rummet är full av vårluft, varm och mjuk av sol. Sömnig, orden halkar och snubblar på sidan, retsamt utom räckhåll och jag låter sidorna falla till golvet. Jag tänker på honom. (Dig. Jag vill fortfarande skriva dig. Trots att du är en annan person bland mina ord nu.) Tänker på honom länge, en timme kanske för att jag är trött och det är så svårt att stänga tankarna ute då. Ett tag är jag arg, sedan blir jag ledsen, sedan bara bedrövad. Några glimtar av glädje här och där i ett ord jag formulerar i huvudet, en envis tacksamhet. (Tre dagar tidigare: jag cyklar i nedförsbacke, andas nyutslagna gröna blad, solsken, fart, vinden mot tinningarna som blir sval när jag klyver den tillräckligt fort och pirret väller upp i kroppen ifrån benen, fötterna på pedalerna; jag är på väg till Ellen igen, vi ska äta glass; jag ler. Jag är rusig av en plötslig lätthet som kommer till mig i farten, drar ett djupt andetag, kisar mot solen; cykelhjulen slirar mot trottoarkanten och jag ligger med kinden mot trottoaren innan jag hinner förstå att jag fallit. Ett krampaktigt hjärtslag, en kväljande chockvåg av adrenalin innan jag kan dra in luften som slagits ur lungorna; jag känner smärtan ifrån handflatan, knäet, höften, armbågen innan jag känner rädslan. Jag kan inte känna min högra arm för ett ögonblick; blundar ner mot den hårda stenen, tvingar mig själv att röra på fingrarna, andas i hårda stötar. Steg, en mansröst någonstans där uppe frågar mig hur det gick; jag öppnar ögonen, säger att det är okej innan jag är säker på att det verkligen är det; försöker sätta mig upp, låta min uppfattningsförmåga hinna ikapp det som hänt. Min handflata blöder, fingertopparna gör oförklarligt ont. Jag är uppe på fötter och greppar hårt om styret med vänster hand, säger tack så mycket till mannen som lyft min cykel ur gatan; börjar gå längs allén på darriga ben. Jag tvingar mig själv att sätta mig ner på en bänk, lutar cykeln mot benen; sveda strålar fortfarande skarp och stickig upp längs underarmen från skrubbsåret på höger handflata och jag vill inte röra armen. Solljuset sticker i ögonen och hjärtat slår för hårt, trycker adrenalinresterna ner i benen som pirrar obehagligt; en varning för det som inte hände, en ilsken påminnelse från kroppen om dess bräcklighet. Det känns trångt i bröstet och jag tänker det går så fort, det händer på ett ögonblick, och för en kort stund innan jag lugnat ner mig är jag plötsligt så rädd.

Hemma hos Ellen får jag av mig de förstörda strumpbyxorna med vänster hand, jag sitter på badkarskanten och hon tejpar bomullstussar indränkta i alsolsprit över mina skrubbsår. Hon kallar mig klantskalle och jag skrattar med henne åt mig själv när det svider. Och jag ramlade bara med cykeln men från ingenstans mindes jag oss, oförstörda och precis som vi var; och innan benen slutat darra och jag för ett ögonblick var rädd för livet blev jag plötsligt så arg på mig själv för att jag varit så nära att förstöra de minnena för mig själv.)

Jag vet inte hur du mår; hoppas så att du mår bra nu men vågar inte ta reda på det av rädsla för att du fortfarande ska må dåligt. Jag vet inte vilket program du har valt för ditt andra år på universitetet, om du har börjat ha ditt hår på något nytt sätt eller om du är förälskad igen, om du drömmer om någon annan nu. Jag hoppas att du gör det. Det gör ont, men det är en trött, resignerad sorts smärta; ett slag som redan är förlorat. Jag gråter inte så ofta längre. Det gick en vecka utan tårar nyss. (De kom tillbaka den åttonde dagen, en tyst trött rännil ur vardera ögonvrån ner över tinningarna som ett slow-mo-requiem för en dröm när jag låg på rygg i sängen och var på väg att somna med ljus fortfarande strilandes in under rullgardinerna. Jag brukar inte riktigt veta varför jag gråter när jag gör det nu för tiden, bara att det fortfarande är för din skull jag gör det.)