When everything is lonely I can be my own best friend
I get a coffee and the paper; have my own conversations
With the sidewalk and the pigeons and my window reflection.

Jag är ledig i tio dagar och är ensam dagar i sträck, trivs i det; känner inget behov av att söka upp mina vänner för sällskap trots att det känns tryggt att veta att de finns där. Går ut en onsdagskväll; Slussen och smak av svart kaffe med socker på tungan, kämpar mot gråten på dansgolvet tills klockan blir tre. Jag andas rök ute på trottoaren, sneglar på en pojke med lockigt hår som en ung Bob Dylan och önskar att jag visste vad jag skulle säga; någon har lämnat en filt på en hög stol och jag sveper den om axlarna, behåller den när vi går tillbaka in; kryper ihop med knäna mot bröstet på en barstol och lindar filten runt mig, blinkar sömnigt mot de rosa ljusen. Vi går hem i armkrok med händerna nerkörda i kappfickorna mot nattkylan, plötsligt berättar jag en hemlighet för henne och fnittrar; vi stannar uppe några timmar till och pratar på badrumsgolvet och jag somnar lätt. Jag satt på en busshållplats kvällen innan och väntade på en buss hem ifrån en ny vän; andades kylig kvällsluft, drog upp knän mot bröstet och svepte kappan om benen, balanserade kängorna på kanten av den slitna träbänken. Jag fyllde öronen med vackra ord och mjuka gitarrer, bussen åt andra hållet svängde runt gathörnet med blinkande rödljus; gatan var nästan tom och jag var ingenstans och det var nu.

Jag går till tandläkaren, jag har inga hål och får en rosa tandborste. Går till biblioteket på vägen hem, andas bokdoft mellan hyllorna och lyssnar på Belle & Sebastian, hittar Calvinoboken på nedersta hyllan och sväljer värken i halsen, plockar upp den och tar den i famnen. Jag hittar Pappan och havet på barnavdelningen, lutar mig för nära en dam som sitter och läser Svenska Dagbladet mellan ett par bokhyllor, läser på bokryggarna bakom hennes axel. Hon tappar sin tidning och jag plockar upp den ifrån golvet åt henne. Jag har glömt busskortet hemma och går hem i solen, bär böckerna i famnen tryckta mot bröstet och det bräckliga farkosthjärtat slår lite lättare; jag sneddar över gräset i parken, det är den andra mars och det växer snödroppar under snödroppsträdet utanför mitt hus. Kommer upp, brygger kanelte i en prickig mugg och läser hundra sidor i sträck lutad mot kylskåpet.

Sista dagen på lovet, jag väntar på bussen för åka tvärs över till Spårvägsmuseet i Hammarbyhamnen. Träden är täckta av frost och nypor av den snöar ner på gatan från de vita grenarna, landar på trottoaren som små fläckar utspillt mjöl. Solen lyser, bussen kommer inte förrens efter tio minuter och jag lyssnar på The Suburbs-albumet igen. Blir bländad av solen till Ready To Start när bussen svänger in på Sibyllegatan, springer efter tvåan på Stureplan och andas djupt i sprången. Vattnet vid kajerna täcks av dis som glöder rosa i solen, regnmoln brukade jaga mig och nu jagar jag morgonen längs avenyer (och jag slösar bort mitt liv men vad annars är det tänkt att drömmar ska byggas på?). Upp längs Katarinavägen över staden, jag ser mitt hus långt borta över vattnet och hustaken, vit rök från kolkraftverket i Värtahamnen bolmar långt där borta. Jag går långsamt runt inne på museet och tittar på gamla tunnelbanekartor och röda bussar ifrån femtiotalet, går förbi busshållplatsen på vägen ut igen, tillbaka längs de grusiga trottoarerna förbi Sofiaskolan och upp för en gata jag aldrig gått på tidigare, och så plötsligt står jag på Åsöberget högt över staden - Saltsjöbanans spår försvinner bort mot Henriksdal till höger om mig, nedanför mig Stadsgården, hela staden på andra sidan vattnet. Står stilla, andas, jag har Obstinate i öronen och jag har aldrig hittat dit upp förut; en ny plats, en plats för vårkvällspicknickar och pirrande sommardagar.
Jag fortsätter ner mot gatorna igen längs små stigar mellan röda trästaket, hala trädtrappor och spetsiga skorstenar, elledningar som gnistrar av frost ovanför hustaken. Nere på Erstagatan igen, det knastrar av grus under kängsulorna och jag gömmer mina bara fingrar långt ner i fickorna på Sherlockkappan. De säljer påskris med färgglada fjädrar på Tjärhovsplan; en månad för tidigt och jag funderar på att köpa med mig en semla hem någonstans ifrån.

And I know you have a heavy heart; I can feel it when we kiss
So many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
(...)

I've got a flask inside my pocket we can share it on the train
If you promise to stay conscious I will try and do the same

(...)

(and these thigs take forever, especially I am slow

but one of these days they'll be spreading blankets on the beach

And it will be the first day of my life).