Rummet är fullt av solljus trots att klockan är sju på kvällen, jag går till skolan med öppen Jimmy Cooper-parkas och snusnäsduk knuten runt halsen. Promenerar hem en bit med en vän, hon säger att det luktar vår i luften och det gör det, jag knölar ner halsduken längst ner i tygkassen och jag har glömt hörlurarna hos någon annan så jag lyssnar på Aprilhimmelen i högtalarna när jag går från bussen, trycker telefonen mot kinden för att höra orden; himlen börjar bli aprikosfärgad där borta över taken och jag sjunker ner i gräset utanför huset, andas doften av det, sjunger tyst med i musiken och luften är så mjuk mot den halsduksfria halsen och jag ska gå in och ta hissen upp till lägenheten om ett litet tag, men inte just nu.

Öppnar fönstret en liten glipa på morgonen och låter sängen fyllas av fågelkvitter, morgonsol och sval morgonluft som snuddar vid en fot som trasslat sig ur duntäcket, begrundar sorgset alla ord jag skulle kunna läsa och alla koppar te jag skulle kunna dricka om jag bara stannade i sängen hela dagen.
Tar 76:an från Frihamnen till Söder, solen skiner fortfarande och det är meningen att jag ska vara glad men det trycker i bröstet. Klättrar upp för trätrapporna vid Slussen, upp under Coca Cola-skylten och upp över staden. Letar mig fram längs gatorna, det blåser lite kallt upp ifrån Nybroviken men jag knäpper inte parkasen; några tonårsflickor som är yngre än mig sitter på en bänk vid muren och röker cigaretter, en av dem ligger på rygg på trottoaren med kängfötterna uppe på armstödet. De tittar på mig när jag går förbi och jag tittar tillbaka, hon har rakklippt svart lugg och rött läppstift och jag vet utan att behöva titta efter att hon har en BD-tyglapp fastsydd på jeansjackan och slitna tygskor, en flicka som kommer hänga på Baba Sonic med falskleg om två år och fylla skrivböcker med niotillfem-ord mitt i natten. Hon är så söt och när jag ser henne längtar jag så att det värker; och jag vill bli någon annan och ändå förbli mig själv. (Och jag är en av dem som längtar bort, som vill försvinna in i andetagen mellan orden i musiken och inte våga mig ut igen, men ändå inte, and no, I’m not okay but I guess I’m doing fine.)

Jag trillar in i min väns kram utanför H&M på Götgatan, jag fingrar på kattklänningar med hög krage i förbifarten, de delar ut gratisarmband till en konsert nästa lördag på nedervåningen; en pojke med lockigt blond hår knyter det orangea armbandet runt min handled som ett löfte om nätter, trängsel och äventyr och försöker komma ihåg vilka band som kommer till Roskildefestivalen; jag ler glatt upp mot honom, känner mig pirrig helt plötsligt. Ellen har med sig en vän jag aldrig träffat förut; hon plockar fram en klänning ifrån ett klädställ, galgen trasslar in sig i ett annat axelband, jag trasslar ut det åt henne och det går lätt att utbyta ord för jag känner mig så lätt. Ute i solen på gatan står en sexmannagatuorkester med kontrabas, tromboner, trumpeter och gitarr framför tunnelbanenedgången, vi stannar för att lyssna, köper glass mellan söta, smuliga kex. En av männen har en visp till instrument och rasslar den mot en metallskiva, en pojke med rosafärgat hår går förbi i trängseln och jag vill hugga tag i första bästa ungdom som passerar på gatan för ibland gör det nästan ont, att det finns så många människor jag inte känner och aldrig kommer att känna.

Vi promenerar längs kajerna, glassen smälter på fingrarna och på bussen hem lyssnar jag på Familjen, för alla gånger som vi dansat/ och sjungit med fast ingen kan, snurrar armbnadet runt handleden och drömmer om ögonblick där inget är, allt kan tränga igenom.