(I början av juni.)

Vi är uppe på flaket, min vän tog just studenten och jag gör det imorgon. Musiken bultar genom kroppen och kolsyran svider i mina ögon, jag skrattar förblindad och ramlar handlöst in i de okända, dansande kropparna när vi rör oss framåt efter rödljusen. Min vän ruskar öl ur sitt korta hår som en lycklig hund, lyfter upp mig bara för att falla mot mig; jag känner hennes skrattande andedräkt mot kinden innan mina fötter slinter på ölburkarna och jag tappar min sko. Människor vinkar åt oss från kontorsfönstren och jag klamrar mig fast vid kanten, kniper ihop ögonen mot svedan och ger till lyckliga tjut som går förlorade i musiken. Ölen är slut för länge sedan, står oss till fotknölarna på flakets botten och vi plaskar i den som små barn i vattenpölar, river lakanet från flakets sida och dansar snubblande med det över huvudena, blött och tungt. Håret klibbar av öl mot halsen och jag kastar huvudet bakåt och båda armarna upp i luften innan jag ramlar igen. Någon river av gröna löv ifrån en lågt hängande gren när vi stannar under träden på Vasagatan och kastar dem som konfetti över våra huvuden. När vi kliver av flaket nere vid Djurgårdsbron springer vi rakt ut i gatan för ingenting i hela världen kan skada oss just då.

Jag har så svårt att somna den kvällen, himlen är skymningsrosa över taken och den vita klänningen hänger på en krok över sängen. Det trycker av förväntan tung som sorg i bröstet och jag har redan kolsyra i blodet, det pirrar ända ut i fingertopparna under täcket när bubblorna sjuder och brister i ådrorna.

Vi möts upp i parken klockan halv åtta på morgonen, solen skiner varmt och välsignat och vi delar på en flaska mousserande vin; jag får det höga plastglaset med en blågul serpentin runt foten och hon halsar direkt ur flaskan. Pojkarna sjunger högt i kanon som de alltid brukade göra i trapporna på morgnarna för en sista gång när vi tar oss upp för backen till kyrkan och jag är redan alldeles för långt in i den surrealistiska, bedövande euforin som kommer att vara långt in på natten för att det ska göra mig sorgsen. Idag vinner vi en värld och förlorar ingenting alls.

Sång, bål, kulspetstext på insidan av mösskärmar, leenden, tal, fnittriga vodkaklunkar ur plastflaskor på toaletterna och jag är overklig, berusad, så lycklig, har fått böcker, kuvert, kramar, betyg, beröm, rosévin och när vi tågar ut genom portarna och upp genom havet av vinkande händer och glada hurrarrop och skyltar och kamerablixtar och ballonger är mina klasskamraters kinder glittriga av tårar men jag kan inte, är yr, sprickfärdig av glädje och den sipprar ut genom ögon och mun i ett leende jag inte kan sluta le. Han är där någonstans, jag har vetat det sedan i tisdags och nu är jag våghalsigt dödmodig och bryr mig inte det minsta, håller blicken fästad rakt fram när vi går genom folkmassan, pappa är där längst fram med kameran och jag vinkar, strålar, fötterna känns overkligt lätta mot gruset. Vi tågar upp på kyrktrappan, sjunger en sång som ingen kan texten till, solen bländar oss och så kastar vi mössorna i luften och hurrar och skriker av lycka när de singlar ner genom luften. Ner igen med fötter som flyger över trappstegen, de står precis vid foten av trappan och jag snubblar rakt in i deras kramar och leenden, får blombuketter och en blå plyschelefant runt halsen, strålar in i kamerablixtarna, moster ger mig en rosa delfinballong som stretar envist upp mot himlen i sitt snöre och morfar är där han också i en brun kostym, stödjer sig på sin käpp och lyser av glädje.

Jag får syn på honom ur ögonvrån, han står med ryggen mot mig tillsammans med sina vänner på andra sidan av den breda trappan. Det tar mig några ögonblick att verkligen förstå att det är han och när jag gör det känns det ingenting, ingenting alls; mitt hjärta bultar yrselblod och kolsyra och just då skulle han lika gärna kunna vara en främling och lättnaden är så stark att skrattet väller upp ur bröstet. Jag tappar honom ur synfältet, det spelar ingen roll alls, går från kram till kram, familj och vänner, musiken dunkar redan från flaken nere på gatan och vi ska upp in i kyrkan igen för att byta om, var han ens där? Vi fumlar med tygklädda knappar och slitna T-shirts i altargången, är tvungna att visa bara bröst för att komma ur klänningarna och vi kan inte sluta skratta, jag sveper i mig de sista brännande söta vodkaklunkarna och sticker fötterna i gympaskorna och så är Ellen där, jag kramar henne förtjust, ut, ner och musik och glädjetjut och det svaga ljuden av fräsande kolsyreduschar hörs redan från flaken. Vi är på väg mot flaket med armarna runt varandras midjor, skuttar, springer, kan inte gå, en låt jag älskar dunkar ur högtalarna genom träden och alla är redan uppe och så är han där, ensam, gående emot oss längs allén i motsatt riktning med telefonen i handen. Han tittar upp och våra blickar möts, jag ska upp, upp och dansa och skrika och ramla, leendet flyter ut över mina läppar som varm kolsyra och ingen av oss stannar, mina fötter trasslar in sig i varandra i ett försök att närma mig honom och han säger hej och grattis och ler, det är inte hans leende och sedan är han förbi mig, musiken bultar ut över gatan och jag har glömt flakbiljetterna i pappas ficka, vi springer, fötterna sladdar i gruset och jag får inte luft för skrattet, var han ens där?, springer fortare än jag någonsin sprungit och tappar Ellen bakom mig, känner inte benen under mig, kom, vänta på oss, här, och så är vi uppe, ramlar in i mina vänners kramar och mitt hår är dränkt i öl och kolsyra efter några sekunder. Jag trillar in i dansen, tömmer ölburkar över mina tjutande vänners huvuden, skriker av skratt när jag tappar balansen när vi börjar köra och någon tar emot mig, någon tar emot mig varenda gång jag faller i två euforiska timmar och knuffar mig rakt in i dansen igen. Mina glasögon klibbar igen av öl, himlen och gatorna vi åker igenom blir till ett regnbågsfärgats dis; smaken av ljummen, kolsyrad beska på tungan och jag skriker, dansar, vinkar, skrattar, studsar, blåser i visselpipan mamma fäst vid ett blågult snöre åt mig tills jag inte får luft och så fortsätter jag efter det. De är där allihop, alla mina vänner från måndagsmornarna, håltimmarna, fysiklektionerna de redan har glömt bort, med håret klistrandes mot halsen i kletiga testar och strålande lyckliga leenden och vi letar upp varandra i trängseln, kramas i klibbiga ölkramar, tömmer burkar över varandras huvuden tjutandes av glädje, dansar knasiga danser som bara är våra och de ler mot mig så att jag förstår hur lycklig jag ser ut. Jag tappar rösten, visselpipan, balansen, luften och inget i världen kan röra mig just då.

Det kommer senare, långt in på natten i de blinkande neonljusen och trängseln bland de främmande kropparna, svettiga av dans och närhet; skaver långsamt in mot maggropen när lyckoruset sakta förtunnas i den framskridande tröttheten som tillslut tar mig efter sexton timmar av dans och alkohol och eufori, och när vi går hem längs gryningsgator för första gången den här sommaren värker det stumt och diffust någonstans långt in i bröstet. Vi borstar tänderna tillsammans på Ellens badrumsgolv, klockan är fyra och det är redan ljust utanför fönstret, huvudet är stumt av trötthet och mina bara fötter värker alldeles för oförnekligt verkligt mot det svala golvet, och då förstår jag med en liten smäll av sorg att han var ju faktisk där. Jag förstår och måste spotta minttandkräm i handfatet för att få berätta för henne alldeles precis då att hans leende inte var hans, att det såg ut att göra ont och att allt jag minns fattades i det, och först nu känns det. Och det är så självklart att det är borta att jag knappt ens förstår varför det måste göra ont, men hon lyssnar på mina ord tills vi somnar ändå, någonstans i den alldeles vita morgonen; så länge jag behöver det.

Två dagar senare, den overkliga sommarens allra första dagar och jag promenerar hem med mina vänner genom skymningsstaden, loja steg längs kajerna från Söder till Norrmalmstorg men magen känns ändå som ett stort tomrum i kroppen på bussen den sista biten hem. Det händer precis när jag är på väg att gå och lägga mig, tre små ord under hans namn på skärmen och jag vill slänga telefonen i väggen, dra täcket ovanför huvudet och sova i dagar. Jag stannar uppe, jag vet inte vad jag ska säga så jag säger allt och det tar en och en halv timme och tusen ord för att säga att jag inte vill att han ska sakna mig. När han svarar skriver han bara fyra små ord till, ett i taget med en punkt efter varje och det är sorgliga ord men de enda ord som finns kvar. Jag gråter inte, inte en enda gång men jag kan ändå inte sova förrän långt in på morgonen trots att jag är så fruktansvärt trött för det gör för ont i magen. Jag sover till tolv nästa dag och när jag vaknar går jag upp och ut, solen skiner och jag går bort till hästhagarna och vidare över fälten; gräset når mig till midjan och jag fortsätter ner till vattnet och sitter kvar där så länge det behövs. Jag gråter fortfarande inte. Efter en stund reser jag mig och går hela vägen tillbaka hem igen.

(Tre dagar senare står jag lite yr på en tunnelbaneperrong och lyssnar på en sång för brustna hjärtan, och magontet dröjer sig fortfarande kvar som ett elakt eko under revbenen, men när det sjunger i rälsen känner jag ändå i hela kroppen att nu är det över, hopläkt och klart och de blå himlarna är här nu, nu, nu. Nästa dag packar jag resväskan med solklänningar och böcker.)