(Ett halvår utan sommar, onsdagstårar, tunnelbanan rasslar in på perrongen och fartvinden brusar genom håret; tvättar bort, tvättar rent.)

Skor och kappor på hallmattan sex våningar över gatan, mörkret har fallit utanför fönstret och pulsen tickar i musiken; jag häller Sprite i mitt vin och skrattar åt historier, världen blir mjuk i kanterna och jag hamnar på hallgolvet med min bästa vän som säger att vi måste leva, leva nu medan vi fortfarande kan så jag häller någon annans vaniljvodka i mitt glas och musiken strömmar in i köket ifrån vardagsrummet. 

Nere på trottoaren, gatan är regnvåt under lyktorna och snurrar lite, det väller upp varmt skratt ur bröstet och jag krokar arm med vännen, hon spelar en låt i högtalarna på telefonen och jag sjunger ut ord jag inte kan i natten, glittret jag attacksprayat i hennes hår gnistrar och en man bakom oss på trottoaren frågar högt personen som går bredvid vad det ska bli av dagens ungdom och jag skrattar förtjust. Vi kastar oss in i musiken och de blinkande ljusen, jag dansar snabbare tills jag snurrar lika fort som världen. De spelar Familjen och jag skriker orden tills jag inte får luft, jag har på mig min för stora pyjamas med rosa råttor på och han har blåa sjukhuskläder och ett stetoskop om halsen och jag ler mot hans mungipa när vi kysser varandra, någon annans 37 grader Celsius mot mig mitt ibland alla dansande kroppar; en gosedjurshund hamnade i min hand någonstans i dansen och jag håller i en len vit plyschtass på var sin sida om hans nacke.

Vi dricker vatten i stora klunkar vid baren, utbyter ord genom musiken och så tillbaka in i dansen, jag har tappat bort mina vänner i folkhavet men det gör ingenting och vi dansar löjlig dans till löjlig musik, han lyfter upp mig och snurrar mig genom luften och jag blundar och skrattar högt, jag råkar slå honom över pannan i dansen men det är okej. Jag stannar ett ögonblick och rättar till hans stetoskop när det glider ner, lyfter det över hans huvud och sätter det i öronen; han lägger det mot bröstet och jag låtsas lyssna på hans hjärta med viktig min, men hjärtslagen tappas bort i dunkandet ifrån musiken. Han lutar pannan mot min och ler upp mot mig med snälla ögon genom luggen och jag ler tillbaka, ser hans ansikte blinka framför mig genom ljusen men kyssarna känns verkliga och jag försöker formulera raderna ur Mississippi kan vänta i huvudet men orden snubblar över varandra så jag blundar bara; glittret ifrån mitt hår på hans kinder och jag ler mot hans nacke när vi dansar.

Kalluft mot ansiktet och vi kan äntligen prata ordentligt; han berättar att han studerar medicin precis som jag vill göra och jag att råttpyjamasen är en julklapp ifrån min moster och han ler. Tillbaka in, ner i dansen trots att fötterna värker, jag hittar spelkort ifrån min väns klänning på golvet inne på toaletterna, huvudet snurrar av för få andetag men det gör inte så mycket och jag ser mina vänner kyssa pojkar över hans axel; blundar och dansar nära. Klockan är tre på natten och de stänger, han kysser mig med händerna mot min nacke innan han försvinner, hans nummer i min telefon och jag ler ner i halsduken och andas sval nattluft mot mina vänners axlar på övergångsstället. Vi trillar ner vid ett bord på McDonald’s tvärs över gatan, vännen tvärs över bordet har fortfarande på sig sitt fjäderprydda indianpannband, jag snor pommes frites från hennes bricka och hela världen är öppen.