Och när man längtar tar saker tid, det är något mellan oss och världen; för långsamt, för snabbt men aldrig i takt (och jag vill ju bara andas, sova och andas om vartannat).

Jag hänger tvätt och andas in doften i djupa andetag, den är tung och blöt och varm i mina händer och när jag är klar sätter jag mig på badrumsmattan, lutar mig mot tvättmaskinen och pressar fötterna mot elementet och sitter kvar där med musiken i öronen. Jag läser Sherlockfanfiction när jag egentligen borde sova, John shudders over him, fisting his hand in Sherlock’s dressing gown, and Sherlock wishes he could slide into John’s ribcage and live there, whispering into the space between his heartbeats I’m sorry. I’m sorry. I’m sorry. I wish I could love you enough. Lyssnar på 999 varannan timme och flera gånger på raken, vi har väntat här i regnet på någonting som inte hände och som aldrig kommer hända och hela mitt liv har jag försökt att tänka själv, men nu kommer jag inte längre utan din hjälp. (Så nu tänker vi på resor, vita nätter, Ian Curtis). Jag dansar på torsdag och jag dansar på lördag, tårar i kudden innan jag somnar på söndagskvällen och jag vet knappt varför längre.

Och jag blev förälskad i dig utan att orka tänka på någonting alls, drömde om dig när alla andra tankar gjorde för ont. (Och ibland är en dröm det finaste man har, men jag andas lättare nu och jag borde börja glömma om jag kan.) Jag lyssnar på du faller men är uppe på fem, det finns magi i ditt motstånd till vartannat andetag, pojken jag kysste i timmar i torsdags utan att veta hans efternamn skickar SMS och det känns som om jag kommer att tycka om honom och jag saknar inte längre illusionen om att vad som helst kan hända. Jag håller mig för mig själv utan känna mig ensam, är min egen bästa vän (I’ll get a coffe and the paper, have my own conversations, with the sidewalk and the pigeons and my window reflection). Går hem över broar mitt i natten, somnar under min kappa på min väns golv till asfaltsbruset som sipprar in genom det öppna badrumsfönstret, tar den långa vägen hem genom staden nästa morgon och känner mig behagligt frånkopplad ifrån världen (och någonstans precis innan bron känner jag lättheten i bröstet).

Jag inser någonstans mitt i ett steg att på andra sidan sommaren kanske jag rullar ut ifrån Centralen över vattnet på ett tåg till en annan stad och det svindlar i magen men halsen klibbar ihop av sorg. Jag går hem, sätter mig i solen på köksgolvet på köksgolvet, äter pastarester ifrån igår och lyssnar på The Smiths istället för att tänka.

Och jag planerar en vecka i taget för jag vet inte vad som finns på andra sidan av den, tvekar länge innan jag öppnar en kalender för att titta efter ifall jag är ledig det och det datumet, vet inte om jag är rädd för livet eller vill kasta mig in i det med öppna armar och existerar lite vid sidan av tills jag får lust att känna efter. Jag hittar ord för saker på ett sätt jag aldrig gjort förut men jag skriver ner dem direkt för jag är rädd att tappa bort dem. Och jag säger till alla att jag inte tänker längre, men kanske gör jag det ändå. Jag återfår fotfästet långsamt, ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt; det känns som om jag inte vågar tittar efter om jag står stadigt än, kikar mellan fingrarna och blundar sedan igen; jag gråter fortfarande men bara någon gång var femte dag eller så, tänker Kentord istället för mina egna när det blir enklare så (för det finns ingenting trasigare än du och jag). Och jag sa att jag skulle skriva till dig igen någon gång men det känns så omöjligt nu, och jag plockar undan sorgen, tänker den sista raden i boken mitt hjärta slog mellan raderna i när jag var tretton år, plockar undan och går och lägger mig istället för att ta reda på vad som blir kvar; inte nu, inte idag. Egentligen är jag inte ledsen längre, bara lite skör samtidigt som det känns som om jag skulle klara vad som helst nu.

Det är de första dagarna i mars, de första snödropparna växer under mitt snödroppsträd och det knastrar av grus under mina kängsulor när jag går längs Södertrottoarer. Jag kommer hem ifrån min promenad och hela min säng är full av solsken som värmer mina bara armar genom fönsterrutan; jag lyssnade på Aprilhimlen på bussen och solen ligger på termometern utanför mitt fönster så att den visar tjugo grader. Klockan är efter sex och det är inte riktigt mörkt än.

När våren kom för ett år sedan (är det verkligen ett helt år sedan jag längtade efter samma saker som jag längtar efter nu?) värkte det överallt efter den, efter sommaren; efter frihet, ljus och tid. Jag köpte ett par vita tygskor och klottrade dem fulla av Håkantexter i spritpenna och skrev långa mail till en vän som befann sig på andra sidan jordklotet då om hur vi skulle snubbla längs trottoarer i soluppgången tillsammans, gjorde långa listor på alla dansgolv jag skulle dansa på, alla cafébord jag skulle sitta och läsa böcker vid, alla platser han och jag skulle pussas på. Jag åkte till Paris och praktiserade med skolan i slutet av mars; rökte starka cigaretter på broar i regnet vid Saint-Michel, tog den skramlande métron från Jaurès till Cité via Gare de l'Est och tog morgonpromenader i Quartier Latin, köpte färdig pasta för en euro till middag, läste The History of Love i tomma trappuppgångar och skrev ett brev till honom på baksidan av kvitton från Café de Flore och söderrivna bitar av informationsbladet ifrån skolan, det som var fullt med understrykningar i lila tusch. 

Tanken på barfotasmutsiga fötter och en maj månad brusar i mig men får det att värka i halsen samtidigt. (Den där känslan kommer; som en kvalmig innerstadslägenhet med neddragna persienner i augusi känns i magen). Kanske för att livet så obarmhärtigt går vidare, trots att jag knappt önskar mig något annat. Kanske för att vi gick på de där grusiga Södertrottoarerna tillsammans förra våren, han och jag. (Det var soligt, jag hade vantar på mig men det kändes som april i luften. Det rann smältvattenbäckar i Vitabergsparken, vi hade hittat dit längs gator som var nya då; han satte sig på huk som ett barn vid den porlande rännilen av vatten i gruset bredvid parkstigen och tittade ner i smältvattenvirvlarna med enorma bruna ögon och av någon anledning gjorde det ont i halsen då med). Kanske för att när sommaren kommer slutar jag skolan, trots att jag knappt önskar mig något annat heller.

(Jag minns hur jag gick ner till Humlegården längs Karlavägen en dag under sommaren, då jag precis fyllt sexton år och var livrädd för att börja gymnasiet; hur den promenaden var ny för mig då. Jag kröp ihop på marken under ett högt träd i Humlegården, satt där tills jag kom på vad som skulle få det att kännas bra igen - att ta bussen hem igen och titta på Borta med vinden. Jag minns hur jag satt på min favoritplats på ettan på vägen hem och undrade hur det skulle kännas att åka den bussen fram och tillbaka till den nya skolan varje dag, när hösten kom. Jag brukade snegla på min högstadieskola genom bussfönstret varje dag de första månaderna, på väg dit och hem. Det har jag inte gjort på länge, nu när de gatorna som var obekanta för mig då är utslitna för mig.)

Jag börjar långsamt se framåt igen; några veckor i taget, en månad med ett annat namn än den här och femton grader till på termometern. Bara vita ben under min nyinköpta Jimmy Cooper-parkas, kanske ska jag göra en majspellista med alla låtar jag har som handlar om och känns som maj. Det kommer vara fem och sedan fyra och sedan tre veckor kvar i skolan; kvar på busshållplatsen på morgonen, i trappan till femte våningen, med de gula skåpen och kyrktornet av tegel utanför fönstret, franskalärarinnans mjuka röst, de välbekanta ansiktena i klassen. Gröna löv och nationellt prov i fysik; det sista provet vid de uppfällbara bänkarna i aulan. (Jag måste klottra något passande i blyerts på bänken innan jag fäller ner den för sista gången). (Och jag minns det sista prov jag skrev innan sommarlovet i våras - rörelsemängd och kaströrelse i y-led. Graces glasögon gick sönder och Ellinore lagade dem med tandtråd; en lång, mintdoftande tråd som kittlade henne på kinden under hela provtimmen. Han hade varit med mig i aulan innan de andra kom, satt vid den svarta flygeln på scenen och spelade tills det var fullsatt i salen och lärarinnan bad honom att gå. Det var varmt ute; lovet skulle börja om tre dagar).

Och jag känner mig äldre nu, äldre trots att hjärtat dunkar till Aprilhimlen. (Kanske för att jag vet att jag besitter styrka att resa mig ifrån hallgolv nu, att jag kan andas genom värken i halsen. Kanske bara för att det har gått tid.) Inte alltid, men ibland. Som om det faktsikt är dags att börja läsa på universitetet och bära hem ICA-kassar, åka till Paris ett halvår, kanske till och med byta stad. Inte än. Men om ett tag. Om ett tag är det dags.

When everything is lonely I can be my own best friend
I get a coffee and the paper; have my own conversations
With the sidewalk and the pigeons and my window reflection.

Jag är ledig i tio dagar och är ensam dagar i sträck, trivs i det; känner inget behov av att söka upp mina vänner för sällskap trots att det känns tryggt att veta att de finns där. Går ut en onsdagskväll; Slussen och smak av svart kaffe med socker på tungan, kämpar mot gråten på dansgolvet tills klockan blir tre. Jag andas rök ute på trottoaren, sneglar på en pojke med lockigt hår som en ung Bob Dylan och önskar att jag visste vad jag skulle säga; någon har lämnat en filt på en hög stol och jag sveper den om axlarna, behåller den när vi går tillbaka in; kryper ihop med knäna mot bröstet på en barstol och lindar filten runt mig, blinkar sömnigt mot de rosa ljusen. Vi går hem i armkrok med händerna nerkörda i kappfickorna mot nattkylan, plötsligt berättar jag en hemlighet för henne och fnittrar; vi stannar uppe några timmar till och pratar på badrumsgolvet och jag somnar lätt. Jag satt på en busshållplats kvällen innan och väntade på en buss hem ifrån en ny vän; andades kylig kvällsluft, drog upp knän mot bröstet och svepte kappan om benen, balanserade kängorna på kanten av den slitna träbänken. Jag fyllde öronen med vackra ord och mjuka gitarrer, bussen åt andra hållet svängde runt gathörnet med blinkande rödljus; gatan var nästan tom och jag var ingenstans och det var nu.

Jag går till tandläkaren, jag har inga hål och får en rosa tandborste. Går till biblioteket på vägen hem, andas bokdoft mellan hyllorna och lyssnar på Belle & Sebastian, hittar Calvinoboken på nedersta hyllan och sväljer värken i halsen, plockar upp den och tar den i famnen. Jag hittar Pappan och havet på barnavdelningen, lutar mig för nära en dam som sitter och läser Svenska Dagbladet mellan ett par bokhyllor, läser på bokryggarna bakom hennes axel. Hon tappar sin tidning och jag plockar upp den ifrån golvet åt henne. Jag har glömt busskortet hemma och går hem i solen, bär böckerna i famnen tryckta mot bröstet och det bräckliga farkosthjärtat slår lite lättare; jag sneddar över gräset i parken, det är den andra mars och det växer snödroppar under snödroppsträdet utanför mitt hus. Kommer upp, brygger kanelte i en prickig mugg och läser hundra sidor i sträck lutad mot kylskåpet.

Sista dagen på lovet, jag väntar på bussen för åka tvärs över till Spårvägsmuseet i Hammarbyhamnen. Träden är täckta av frost och nypor av den snöar ner på gatan från de vita grenarna, landar på trottoaren som små fläckar utspillt mjöl. Solen lyser, bussen kommer inte förrens efter tio minuter och jag lyssnar på The Suburbs-albumet igen. Blir bländad av solen till Ready To Start när bussen svänger in på Sibyllegatan, springer efter tvåan på Stureplan och andas djupt i sprången. Vattnet vid kajerna täcks av dis som glöder rosa i solen, regnmoln brukade jaga mig och nu jagar jag morgonen längs avenyer (och jag slösar bort mitt liv men vad annars är det tänkt att drömmar ska byggas på?). Upp längs Katarinavägen över staden, jag ser mitt hus långt borta över vattnet och hustaken, vit rök från kolkraftverket i Värtahamnen bolmar långt där borta. Jag går långsamt runt inne på museet och tittar på gamla tunnelbanekartor och röda bussar ifrån femtiotalet, går förbi busshållplatsen på vägen ut igen, tillbaka längs de grusiga trottoarerna förbi Sofiaskolan och upp för en gata jag aldrig gått på tidigare, och så plötsligt står jag på Åsöberget högt över staden - Saltsjöbanans spår försvinner bort mot Henriksdal till höger om mig, nedanför mig Stadsgården, hela staden på andra sidan vattnet. Står stilla, andas, jag har Obstinate i öronen och jag har aldrig hittat dit upp förut; en ny plats, en plats för vårkvällspicknickar och pirrande sommardagar.
Jag fortsätter ner mot gatorna igen längs små stigar mellan röda trästaket, hala trädtrappor och spetsiga skorstenar, elledningar som gnistrar av frost ovanför hustaken. Nere på Erstagatan igen, det knastrar av grus under kängsulorna och jag gömmer mina bara fingrar långt ner i fickorna på Sherlockkappan. De säljer påskris med färgglada fjädrar på Tjärhovsplan; en månad för tidigt och jag funderar på att köpa med mig en semla hem någonstans ifrån.

And I know you have a heavy heart; I can feel it when we kiss
So many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
(...)

I've got a flask inside my pocket we can share it on the train
If you promise to stay conscious I will try and do the same

(...)

(and these thigs take forever, especially I am slow

but one of these days they'll be spreading blankets on the beach

And it will be the first day of my life).

Jag läser så många bloggar skrivna av flickor som är sexton, sjutton, arton; flickor med lång lugg och Dr Martens-kängor som fyller sina bloggsidor med ord som svart kaffe och hjärtekross och tonårsångest och cigaretter och glitter och pojkar och hjärtan som gör ont; ord som Sandra Beijer lärt dem likväl som mig att älska, och så ibland ord som är Håkan Hellströms. De första fumlande, skälvande, överväldigande upplevelserna av kärlek, skildrade i vackra, bortdrömda ord; och alla dessa hjärtan som gör ont, ord som bort och verklighetsflykt. Och jag följer blogg efter blogg, slukar orden, alla dessa flickor får det att värma inombords och får det att trycka lite av längtan. Efter att känna som dem, vara som dem; känna någonting mer, inte missa några känslor som bör höra min ålder till. Och jag känner -

För jag älskar samma musik som dem, samma Kent och Smiths, men det känns som om den räddar mitt liv lite mindre. (Eller så kanske det inte alls är sant längre; kanske är det alla dessa låtar som bygger upp halva den inre värld jag försöker skapa åt mig själv, kanske hälften av mina ord är deras ord.) Och kanske jag är lika olyckligt förälskad som dem (hemlighet, nytt, blyertsälskling, omöjlighet), kanske; kanske mest bara lite grann, förmodligen så. Men ändå kan jag andas, ändå inga skakiga blyertsbokstäver och eländig svensk pop; ändå trasar det inte i maggropen. Kanske för att det inte är verkligt, blyertsförälskelse, sådant som kan suddas ut. Det känns mer vissa dagar, det kändes mycket förra måndagen och jag skrev in med hårda fingrar på telefonen att hopplös förälskelse kan bli till en bunt vackra texter men till tusen gånger mer ont i kroppen och jag orkar mer sådant, orkar men vill inte utsätta mig för det igen, inte nu när jag äntligen inte vaknar längre varje morgon och världen är sned och jag fryser så mycket på varje busshållplats.

(Och hjärtekross – jag kan inte romantisera det. Snubblade upp ur sängen igår kväll och skrev med halvsovandesotydliga bokstäver att den enda anledningen till att det finns böcker från första början är för att människor är trötta på realism, för jag ville inte tappa bort den meningen i sömndis. Men det finns inga stiliga sammansatta adjektiv för att göra illa någon man älskat.)

Och jag vet inte riktigt vad det är jag vill skriva och vad det är jag vill känna. Kanske känna mig yngre, arton som man ska vara arton, mindre säker trots att den där vilsenheten måste göra så ont. Bara för att komma närmare, för att tanken på pojkar jag aldrig kommer känna som går på gator jag aldrig kommer se och tänker tankar jag aldrig kommer tänka gör ont, och ibland vill jag ju att alla känslor ska slå och spränga hela världen full med hål. (Men älskling vi var alla en gång små).

(Och du är en dröm under konstruktion och hela den här texten egentligen bara en molnillusion).

Jag sitter på tunnelbanan, gröna linjen ut till Hagsätra och tillbaka. Vaknade på en soffkant, intrasslad i min gröna sovsäck med värkande nacke och en mjuk känsla i magen mellan rosamålade väggar, två våningar över en snöig gata i Solna. Kvällen innan satt jag uppflugen på armstödet till soffan, skrattade högt tillsammans med två vänner – den ena med sina fötter in den andras knä och han har på sig rosa kanintofflor och de är förälskade i varandra - , åt köttfärssås tillagad i det två kvadratmeter stora köket under högljutt skojbråk och viftande med stekspadar på papptallrikar på golvet, somnade mjukt under fnittrigt prat om pojkar. (Snön virvlade under gatlyktorna utanför fönstret och min telefon plingade till; jag log för mig själv, höll den nära mig när jag läste; och plötsligt är en liten del av mig någon annan stans – en tunnel i snön till ett fönster, en du som inte är du längre och det kändes i magen på ett sätt det inte gjort på länge och kanske började det om på nytt just då, där nere i det varma tekopps-pirret i maggropen och jag log sömnigt mot min trassliga spegelbild när jag tvättade bort min eyeliner med vit handtvål som sved i ögonen över det lilla handfatet). (Varm tekopps-pirr : substantiv. Det där speciella pirret i magen som känns som att hålla en kopp nybryggt te i händerna: varmt, tryggt, förväntansfullt; en liten hemlighet man håller i båda händerna nära magen.) Den lilla ettan är full av gråaktigt snömorgonsljus som letat sig in i mina ögon flera gånger under morgonen.  Grace steker ägg till frukost, hon står i pyjamas i det två kvadratmeter stora köket; det fräser och puttar av smör i stekpannan, jag gäspar, skär tomat, lägger telefonen på laddning, balanserar den ovanpå kylskåpet. Vi äter äggen på smörat bröd på papptallrikar på golvet, fryser på den isiga pendeltågsperrongen och tåget är sju minuter sent.

Längs räls igen, planlöst fyra timmar senare; stirrar på ord som cytoplasma och mikrotubili klottrade i blyerts i mitt block, stänger ute tunnelbanevagnen med en Messiaen-symfoni i fyra delar. Slår ihop boken vid Gullmarsplan och kliver på fyran. Åker längs Ringvägen förbi Södra station, lutar huvudet mot fönstret, lyssnar på Patrick. Är inte på väg någon stans alls. Formen av detta faktum passar ovant i bröstet, lägger sig långsamt tillrätta.

Från anteckningsboken (Kungsholmen): ”Åker planlöst blå buss längs stadens gator. Ord på en husvägg på Hornsgatan: ”Gud är likgiltig. Människan är meningen”. Högt över staden på Västerbron – en silverglimt i ögonvrån och ett knip i hjärtat, en glasspinne som faller genom luften en skymningskväll med en bästisarm under min, en knäpp låt i varsitt öra, timsnyfärgat rött hår och något som låtsades vara nytt och kanske var det ändå, högt över staden i bröstet, fram och tillbaka över broarna”.

Vid Vasaparken: ”And I’m out here getting lost on strange streets and along strange tracks and I’m clinging to the three-colored subwaymap lines.”

På Birger Jarlsgatan: “Some rooftop, some huge billboard, some relentlessly glowing neon sign, some cigarette smoke.”

Vid Odenplan: “And sometimes I can’t believe it/I’m moving past the feeling/I’m moving past the feeling/(and into the night)”.

Längs Upplandsgatan lyssnar jag på Neighbourhood #4 (Kettles). Ser någon med trassligt hår och röda läppar vid ett övergångsställe och trycker kinden mot rutan; svalt. Jag vet inte om jag tänker så mycket; (det var nog ungefär då jag slutade tänka, lät det falla undan under tunna lager av annat, lager som ibland var för tunna men oftast inte) det trycker av något stort i bröstet men jag bryr mig inte om att sätta ord på det. Vid Slussen blinkar telefonen till i handen och en nyfunnen vän uppmuntrar mig att kliva av och dricka den där koppen te jag skrev om. Jag åker längs gatorna i Sofia, det skymmer i Hammarbyhamnen och bussen vänder om vid slutstationen och det börjar falla duniga flingor i mjukt gatlyktsljus. (Snöflingelugn, det är kanske så jag känner mig). Åker förbi Spårvägsmuseet, antecknar namnet för det skulle kanske kunna vara fint. Kliver av på Erstagatan och den slutar mitt ute i den mörknande himlen, går in på ett varmt, småbullrigt café och beställer kaffe. Jag sätter mig vid ett litet bord i mitten, trasslar mig ur halsduken, tar upp mitt skissblock och väljer ut någon att rita av. Bestämmer mig för en ung man i en stickad tröja med renar på som sitter med ryggen mot mig och skriver på en laptop vid fönstret. Mitt stift tar slut när jag ska rita hans ansikte; det blir bara en pappersgulnad fläck under hans hårtrassel. Jag har aldrig gjort något sådant förut, men det pirrar i magen när jag gör det; tungan blir kaffetorr och blodet brusar lite. Det är mörkt ute på gatan nu; gatlyktsgult. Det sitter en barnfamilj vid bordet bredvid; en liten flicka pratar småbarnsklokt med en pappa. Den unge mannen tittar ner på sin datorskärm, ser inte att jag iakttar honom; jag roar mig med att låtsas vara Sherlock och studerar hans tröja, jacka, skor, datorskärm; försöker lista ut vem han är. Jag skriver ner mina slutsatser med koffeinivriga händer till den nyfunna vännen för jag tror att hon skulle tycka att det var roligt att läsa. Caféet stänger vid fem, mannen jag studerat i smyg viker ihop dator, virar halsduken om halsen, reser sig och går ut genom dörren. Jag är sist ut, ställer mig upp och tar på mig kappan och den unge mannen bakom disken frågar ursäkta, skulle du vilja få med dig bullar hem? Jag måste slänga dem annars, och det är synd. Jag ler och säger ja tack; han ser glad ut och plockar ner fyra assiettstora kanelbullar i en vit papperspåse. Dörren slår igen bakom mig med ett klockplingande, jag står ute på gatan i lyktljuset med famnen full av kaneldoft och Tunnels i öronen och koffeinbrus i blodet och plötsligt, ifrån ingenstans, känns gatan och hela världen bortom den så smärtsamt, oändligt magisk. Jag ler och blundar och under några minuter innan bussen kommer spränger lyckan genom kroppen som en vind genom ett unket, ovädrat rum och jag andas, andas, andas.



and now I'm ready to start.

Jag vill ha timmar i tystnaden på biblioteket, en tystnad som är tung av ord som sipprar fram och ut mellan hyllorna och ta bussen hem med fem böcker under armen. Jag vill lyssna på Bright Eyes, försvinna in i texterna och inte komma ut. Jag vill ha bubbelgumsrosa hår trots att jag egentligen inte vill ha det, eller kanske klippa av det och färga det kolsvart igen trots att jag egentligen inte vill det heller. Jag vill gå längs nya gator och pressa kinden mot rutan på nya bussar och lära mig nya tunnelbanelinjer. Jag vill försvinna till Paris och sedan vill jag komma tillbaka (eller vill jag det?). Jag vill cykla fort, fort längs alléer med bara ben, evighetslätt och lyckotung. Jag vill ha nätter där det aldrig blir mörkt, brutal dans och tryckande längtan och att ligga i gräset och titta upp, bara titta upp, känna på världen utan att sätta ord på något och sedan komma hem och försöka sätta ord på det ändå. Jag vill skratta mot kompisaxlar, bli yr igen. Jag vill dansa på mitt rum och skriksjunga med i Broder Daniel-texter. Jag vill ha kvällar där världen är öppen och saker som aldrig hänt förut händer. Jag vill äta tårta på ett köksgolv när solen gått upp igen utan att jag sovit, lämna och sakna men glömma det fort. Jag vill ligga på badrumsgolvet och lyssna igenom Patrick Wolf-album med fötterna upp mot taket. Jag vill komma på mer än femtio ord för snö, sitta ensam på balkongen en sommarkväll, spela Bob Dylan på en lånad gitarr med stela, osäkra fingrar, känna ölsmak på tungan och sjunga högt ut över staden. Jag vill romantisera och att allt ska vara genomlysande verkligt. Jag vill lyssna på The Who, sparka på lyktstolpar när jag är arg och få ont i tårna, ha på mig en för stor parkas över en kavaj och prickiga byxor som en modspojke från sextiotalet. Jag vill slicka pommes frites-salt ifrån fingrarna och sitta uppe sent och skriva till nya vänner. Jag vill nörda ner mig i TV-serier och kyssas och inte vara ledsen. Jag vill skriva mitt sista fysikprov och snubbla berusad av frihet. Jag vill skriva texter på morfars skrivmaskin, dricka kaffe trots att jag inte tycker om det så mycket egentligen och röka cigaretter trots att det är dumt, och lyssna på svensk pop. Jag vill ha boksidor på väggarna i en för liten lägenhet, mumla costa undecima, costa duodecima mot någons hud och le. Jag vill ha barfotasmutsiga fotsulor mot varm asfalt och mina Håkantygskor dinglandes i handen. Jag vill inte förklara mig för någon och jag vill inte att saker ska vara lätta för de är de aldrig men jag vill att de ska vara bra, jag vill att de ska vara alldeles nya eller precis som att komma hem. Och nu raderar jag mening efter mening för orden är för många. Men egentligen vill jag bara ha en sommar och att inte vara ledsen alls.

Jag vaknar på en madrass på Ellens golv. Det gör lite ont i kroppen efter för få timmars sömn, det sipprar in klart dagsljus genom rullgardinen; Ellen har somnat med mandarinskal i sängen, andas sömntungt ner i kudden under hårtrasslet och jag ler lite, blundar och känner efter om jag kommer att kunna somna om eller inte; nej. (Vi gick hem till henne ifrån Jenni mitt i natten; klockan var efter ett, trottoarerna tysta och tomma under gatlyktorna, badandes i smältande snöslask; taxibilarna passerade oss längs Karlavägsallén. Vi gick i armkrok, jag insvept i min långa, svarta Sherlockkappa över pyjamasen som jag bytte om till bara för att den skulle kännas bra att gå hem i, och Ellen med uppkavlade Harry Potter-pyjamasbyxben som kavlade ner sig och blev blöta i slasket; magarna tårtmätta och fingrarna trötta i vantarna efter att ha kramat krampaktigt om varandras överarmar i Reichenbach-ångest tätt ihopkrupna under varsin filt i soffan. Väl hemma värmde vi mjölk i en kastrull på spisen, gjorde varm choklad och tittade på Doctor Who i hennes säng och åt frysta hallon direkt ur plastförpackningen tills vi var för trötta för att förstå vad som hände längre.)

Hennes föräldrar har bakat scones och vi värmer dem i ugnen, äter dem vid köksbordet med smältande smör. Ellen spelar japansk musik för mig och jag borstar tänderna med min lila övernattningstandbortse, etiketten med mitt namn fastklistrad på skaftet. Jag sitter i stolen bredvid henne med benen uppvikta under mig och tekoppsvarma händer, säger jag vill bli någon annan, någon ny, jag vill stanna här med dig men jag vill ha nya gator och bubbelgumsrosa hår och en skrivbok fullklottrad med nya ord för nya tankar och hon ler för hon vet hur det känns.  

(and we are nowhere and it's now).

Kvävande tårar vid matsalsbordet igen för första gången på en vecka. Jag hittar luften igen, sköljer bort saltet från glasögonlinserna med varmvatten, SMS:ar Vivvi och frågar om jag inte kan få komma över lite tidigare. Ner för snöhalkiga gator med tandborste och råttpyjamas i cykelpåsen över axeln, hjärtat börjar bulta till Franz Ferdinand någonstans vid Karlaplan, andas. Vivvi kramar mig på dörrtröskeln och drar in mig i sitt glada, fortfarande-i-pyjamas-lugna pysslande, sopar upp hö från sovrumsgolvet medan jag sätter mig med benen i kors på hennes säng, sjunker ner i hennes madrass och ett jag hade en ledsen morgon och orkade inte riktigt vara hemma längre accepteras utan frågor med ett lugnt, igenkännande nej, att stanna kvar hemma när man är ledsen är det sämsta man kan göra, och så kan jag sitta där i hennes säng och läsa biologi medan hon tar en dusch och sträcka ut en försiktig hand till ett lurvigt marsvin då och då. Carl Fredrik har sina vänner över på kalas och vi äter pannkakor med Nutella och jordnötssmör på köksgolvet. Vi bakar pizzadeg och kramar personer jag saknat alleftersom de trillar in. Ellen kommer i sin Harry Potter-pyjamaströja och I’m a lamp too-påsen över axeln. Äter brutalt mycket mat, lägger upp fötterna i Beas knä, ler åt Mickan som är förälskad. Skrattar mig till en liten boll åt en knasig bok med Freddi, Bea spelar piano och sjunger högt i bakgrunden. Byter om till pyjamas, Mickan sitter en liten bit ifrån oss andra, i ett hörn av Vivvis rum, ihopkrupen i en stol och installerar Skype på Vivvis laptop hon har i knäet för att kunna smyga iväg några timmar senare och ha ett midnatssamtal med en pojke på andra sidan jordklotet. (Den där mjuka, lycksaliga distansen hos någon som har hälften av sitt hjärta och sina tankar i en annan värld, hos någon som inte finns i rummet men som ändå blir närvarande i den där mjuka frånvaron). Vi tränger ihop oss under duntäcken i soffan, ser på Robin Hood och äter polkakladdkaka och det singlar ner snöflingor i mörkret utanför fönstret. Vi har biljardturnering efter två och jag hamnar på Vivvis golv med Ellen, gapskrattandes åt Sherlock-gifs vid halv fyra. Vi somnar i sofforna vid halv fem. Jag ligger vaken, smyger in hörlurarna i öronen och medan mina vänners andetag blir sömntunga runt omkring mig lyssnar jag på Time of my Life, blickar upp i taket med mjuksömniga ögon och (och jag minns när jag var femton - hur jag smög in hörlurarna i öronen på Ellens luftmadrass när hon somnat, Four In The Morning och den digitala klockan på iPoden visade noll fyra noll noll och mitt hjärta svällde ut ur bröstet och i tankarna färdades jag ut genom fönstret jag blickade upp emot, ut över gatan, över bron över vattnet, några korta kilometer under mörka kala träd och svagt blinkande ljus till dig där du sov mellan gula väggar jag aldrig skulle vara innanför men det visste jag inte då).

När jag vaknar nästa morgon faller snön fortfarande utanför fönstret i stora, duniga, slöa flingor. Jag vaknar först av alla, borrar ner kinden i den knöliga soffkudden under huvudet, andas mjukt mitt i all denna lugna, trygga sömn som omger mig. Rör mig tyst för att inte väcka någon, vill inte väcka någon och förstöra det magiska – att vara ensam vaken, ensam på jorden för ett litet dyrbart ögonblick - omgiven av sovande vänner. Soffan lutar lite och jag får ont i magen, drar upp benen mot den under filten, försöker att inte röra mig. Läser Patrickintervjuer på telefonen.

Vi steker pannkakor till frukost igen, jag mumsar på kall pizza från igår kväll, dukar fram tallrikar och jucie och brygger te i grodmuggen medan de blir klara i stekpannan. Vi äter dem med lönnsirap runt köksbordet medan snön faller utanför.

Jag går hem med pyjamasen fortfarande på under kappan och House i öronen, duniga flingor faller över mig och gatorna och jag råkar andas in en, tillsammans med en ny känsla som är lycka och sorg samtidigt. Jag kommer hem med snöflingor smältandes i luggen och frusna kinder, och vrider fotöljen så att jag kan se snön falla medan jag läser. Och någonstans släpper sorgen taget för ett ögonblick, faller genom luften och begravs under snö, halv fyra-skratt och lager på lager av ord.

”Plan of how to improve my life: Stop read articles titled ”how to get happy when sad” on WikiHow for fun, and start firing a pistol at the living room wall when lying around being bored, and keep a decapitated head in the fridge in order to study the post mortem coagulation of saliva, like Sherlock”. (“– Oh God, I wonder what it’s like inside your funny little brains! It must be so boring!”).

Det är sista dagen på lovet, tystnaden ifrån telefonen pressar mot trummhinnorna, jag är ensam i lägenheten och orkar inte vara det längre. Jag sticker fötterna i kängorna och virar halsduken tre varv runt halsen mot lika många minusgrader, flyttar Ellens två veckor försenade julklapp från röran på mitt skrivbord ner i min tygpåse, och promenerar ner längs gator täckta av snö och fortfarande gröna barr från utburna julgranar utan att veta om hon är hemma eller inte. Jag har en underlig känsla i kroppen vars form och smak känns obekant – någonting som är en gråtklump i halsen och enorm frihet samtidigt, som blandas ut till något tryckande och lätt samtidigt. Har Jonathan Johanssons gästredaktörsskap i P3 i öronen och musiken lindar sig perfekt runt denna nya, obekanta känsla – musik som får hjärtat att klappa lite snabbare av finhet, viktiga och vackra och därför viktiga ord i pauserna mellan låtarna, en sönderspelad Teenage Riot som en gammal vän mitt i den obekanta blandningen (och så den där drömska låten som lade sig som ett mjukt, magiskt lager över Narvavägen, fick mig att gå långsammare genom luft som kändes förändrad).

När jag kommer fram till hennes port är gatan utanför täckt av små papperslappar. Ett mjukt surr i hjärtat och mungipor som spritter upp (har poesibollen exploderat?), böjer mig över några stycken på trottoaren men de är bara sönderrivna bankpapper. Så synd. (Man borde göra så någon gång – skriva något, något gåtfullt, och sedan riva sönder sidorna och sprida över staden, hoppas att någon någonstans kanske tar upp en pappersskärva och sparar i fickan).

(Och jag sitter ett slag i hennes trapphus, på samma trappsteg som jag satt på de där första timmarna i augusti i en sommar för två somrar sedan när jag försökte hitta honom i den ljusnande natten och skriver på telefonen med fingrar som blivit stela av kyla i vantarna, för jag vill inte gå upp och provringa på hennes dörr riktigt än. Tittar upp mot taket, känner på den främmande känslan i några minuter till).

Hon är hemma, möter mig i dörren invirad i en handduk och med droppande hår, jag kommer lite olägligt men hon blir glad över att se mig så det är mycket lägligt ändå. Vi gör pannkakor av japansk pulversmet och äter med smör och honung vid hennes köksbord, och Vivvi kommer och gör oss sällskap efter några timmar. Det smakar vanilj och sött och varmt och bra, och den där klumpen smälter upp i halsen för ett tag.


(Och det är så svårt att beskriva hur det känns i bröstet när man är lycklig och värker samtidigt).

(That weird, indeterminate moment when you realize that you are actually not going to love him forever, and suddenly you feel very light and utterly lost).

Sitter på ett tåg till en annan stad i ett annat land, snö faller ute i mörkret utanför tågfönstret men vi kan inte se den annat än i skenet från lyktorna längs den förbiblixtrande motorvägen. Vi korsar landet på fem timmar, mörkret är kompakt på andra sidan det regnvåta glaset, det enda vi ser av städerna vi passerar igenom är upplysta perronger och stationshus; en glimt av bussar i en annan färg än de man själv brukar åka med som väcker en vag undran vilken färg de bussar jag kommer trycka kinden mot rutan på om ett år kommer ha. Freddi och Jenni spelar kort och jag skrattar åt alla deras grimaser genom Kentord (du rör dig framåt nu, du kräver noll betänketid, och vi är med dig alltid med dig alltid med dig alltid med dig). Jag SMS:ar med dig, du redogör för en diskussion du gör inlägg i på ett forum i gröna pratbubblor, önskar mig smaklig måltid när Jenni packar upp den hemmagjorda sushin och killen tvärs över gången ler åt oss när vi kiknar av skratt åt våra provisoriska sushiätarlösningar – soja i ett burklock och ris som trillar av sporken halvvägs till munnen. Vi rusar fram igenom ett becksvart, stormigt Skåne; regnet piskar mot rutorna och jag skriver till dig att det känns som om Dementorerna kommer stanna tåget vilken sekund som helst. Du säger att du hoppas att vi har med oss choklad och jag ler ner mot skärmen.

(Och rusandes fram längs rälsen med stormen pressandes mot rutan upptäcker jag Patrick, på riktigt. Någonstans mellan Nässjö och Lund, med kinden mot regnkylt glas och en fot i Jennis knä drabbas jag av denna våldsamma känsla).

Det stormar i Köpenhamn och jag springer och jagar min avblåsta hatt längs gatorna vid Nyhavn. Vi beställer in varm choklad på små caféer och får den serverad med ett helt glas grädde, köper hem chicken nuggets, pommes frites och Lidl-yoghurt till hotellrummet och äter allt i sängen och streckkollar på How I Met Your Mother. Vi konstruerar ett provisoriskt kylskåp ute på fönsterkarmen med hjälp av en plastpåse, en galge och ett BH-band så att vi kan äta frukost i sängen också. Vi äter dim sum i timmar och jag blir lyrisk över brödbullar och rispannkakor; vi köper läsk med konstiga smaker i små asiatiska affärer på sidogator med frukt jag aldrig hört namnet på i stora lådor under de utfällda markiserna. (Och så det tuggummismakande pirret av Faxikondi på tungan, försås). Vi promenerar längs mörka gator, en ensam man spelar saxofon framför stationsbyggnaden och jag hör musiken länge innan jag får syn på honom. Tältsängen kollapsar när jag lägger mig på den och jag skrattar tills jag blir knäpp. (Freddi säger oj nu ligger jag och stirrar på dig och jag kollar skrattande upp från kudden genom hårtrasslet, fäller upp råttpyjamaskragen för extra statement och mumlar yeah I know I’m gourgeous och vi skrattar och jag känner hur jag har saknat henne). De säljer kvark-yoghurt och Putinvodka i mejeridisken på Lidl, och en man bakom mig i kassakön utropar spontant ”huuuuääääghheee!” och jag viker mig dubbel av skratt. Jag får syn på min löjliga spegelbild i duschmunstycket och börjar storskratta inne i badrummet och när jag kommer ut med en handduk virad runt håret frågar de vad det var jag började skratta åt där inne. Jenni filmar slowmotionfilmer med sin kamera och lånar mig sin Liftarens guide till Galaxen och mitt nytvättade hår droppar ner på sidorna och jag tycker om den.

and this is the last song that I write/while still in love with you (and that is not quite true yet but it’s okay) – Noah & The Whale sjunger sånger för brustna hjärtan för mig på tåget hem och soliga vinteråkrar virvlar förbi utanför fönstret. Jag håller en orange, sockersöt frukt jag aldrig ätit förut i båda händerna och den är ungefär lika stor som ett hjärta. Jag tar en tugga till, det är sött, jag doppar ner näsan i frukten och beklagar mig högljutt för Freddi om problem bara stornästa har och hon skrattar högt och blue skies are coming/but I know that it’s hard.

Sent i december; dansgolvet på Baba, ljusen blinkar, jag har vodka lemon i kroppen och tungan smakar Lucky Strike, spetsad MER och saffransbulle. Dansar in i mitten och kastas hit och dit, kroppar ramlar in i mig från alla håll, jag håller händerna på Ellens axlar, dansar in skärvor av krossat glas i sulorna på mina Dr Martens och skärvor av sorg i hjärtat; en plötslig kvävande känsla av vilsenhet och olidlig ensamhet mitt bland alla berusade kyssar, blixtgrönt ljus och euforisk dans. Kysser någon med lockigt hår i trängseln, och han doftar gott men det enda som känns är att han inte är du. (För tidigt). Du skickar ett långt SMS till mig vid två, jag skriver tillbaka med frusna fingrar medan vi står och väntar på de andra inne på 7Eleven och då känns det bra igen, trots att du nog sover nu och inte kommer skicka något svar till mig förrens imorgon. Vi tar nattbussen hem från Slussen och snubblar den sista biten på värkande fötter; Söder blinkar trolskt med sina ljus från andra sidan vattnet, Vende är med oss och hennes skratt ekar ut under gatlyktorna, det sitter ljusslingor i träden nere vid vattnet på Djurgården. Jag sitter uppe med Ellen på hennes sovrumsgolv till halv fem och äter leverpastej på knäckebröd och Ellen brer Ellenmycket smör på sina. Vi pratar om kärlek, pratar om dig ett tag. Ellen slänger ner gosedjurskrokodilen till mig innan jag somnar, krokodilen hon bar runt på vart hon än gick när hon var liten och lika stor som krokodilen, och jag kramar den förtjust för den är alldeles elementvarm. Vi ligger uppe och pratar sömnigt i mörkret, pratar om saker vi inte gjort än, om kyssar. Vi gör pannkakor när vi vaknar nästa dag, jag går ner till ICA i pyjamas under kappan för att köpa ägg, säger halloj till kassörskan men hon hör hello och så får jag köpa mina ägg på engelska, och jag rättar henne inte för det känns bra att köpa sin frukost på ett annat språk.

Fyrverkerierna sprakar över hustaken, gnistorna faller i vattnet. Vi trängs med hundratals på kajen, de avfyrar fler fyrverkerier ifrån parken på andra sidan gatan och jag trycker händerna över öronen, ler stort, tar bort händerna från öronen för att krama vännerna tillbaka; euforiska ansikten som lyses upp av strontiumkarbonatrött, tårar glänser på Ellens kinder, hon kramar mig intill sig i trängseln, säger det här året kommer bli så bra, tänk bara vad du kommer göra, vi hade vårt bästa och värsta år och tänkvadbradethärkommerbli. Över gatan framför Dramaten, en flicka med lilafärgat hår som jag bara träffat två gånger förut kramar ett stenhårt grepp om min hand och drar iväg med mig före de andra och jag skrattar, följer henne, det brusar lite i blodet och natten känns enorm, ny. Hon snubblar på vodkavingliga ben mitt i gatan, jag fumlar förfärat efter hennes hand men hon faller raklång på asfalten, taxin bromsar i tid. Hjärtat störtar upp i halsgropen, hon kommer upp på fötter, taxin kör förbi, det ilskna tutandet ekar bort i folkmassan, hon skrattar, det är snart glömt. Vi dansar, dansar, dansar. På en stol i Ellens kök klockan fyra, vilar trötta danseuforiska fötter och värmer fingrar som frusit stela under promenaden hem i minusgradersnatten. Ellen byter om till sin Harry Potter-pyjamas och vi blandar jordgubbssaft vid hennes köksbord, tyst för att inte väcka hennes föräldrar. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att det kändes bra.

Lördagsförmiddag på en stol vid köksfönstret, hjärtat värker i jämnhöjd med de imaginära talen på de uppslagna boksidorna. Ögonen darrar av tillbakahållna tårar (och det är vatten ifrån något hav någonstans men jag kommer inte längre med den meningen, orden halkar inte på plats) över trycksvärtesiffror man uppfunnit ur ingenstans för att lösa det olösliga. Stod på en snöig trottoarkant för tre dagar sedan och tryckte in på telefonen med kölddarrande fingrar how the fuck can this shit still hurt?

Jag saknar att prata med dig. Det är bara det. Och tusen andra saker. Jag är trött på det här nu. Inte kraftlöst trött, utan trotsigt trött. Arg ibland, rasande. Fuck you fuck you fuck you fuck you fuck you twice på ett gulnat papper som skulle raderas på ett ögonblick i en kopp med pulverkaffe. Jag önskar att du inte var verklig, att du hade ett robothjärta av stål och muttrar så att du inte skulle ha ont, inte vara sårad, inte vara arg, så att du skulle kunna prata med mig. Bara sitta och lyssna och svara dina svar. Du skulle inte behöva lägga någon tunn arm runt mina axlar eller pussa bort någon tår. Jag klarar mig utan det. Det är över nu. Men jag önskar att du kunde lyssna. Lyssna på vad jag tror är annorlunda inom mig nu, lyssna på ord om musik i köksfönster på natten, på famnen full av kaneldoft och magi på en ny gata, på känslor jag aldrig känt förut och så känslor som är som imaginära tal men som känns lika verkliga i magen ändå.

Snön täcker taken nedanför mig, gnistrar i solen. Röken från kolkraftverket nere i hamnen på andra sidan det frusna vattnet kondenseras till bolmande plymer av vita moln långt uppe i minusgraderna. Jag skriver, de vita sidorna måste är skuffade åt sidan utan att en enda blick fästs vid dem, öronen fulla med musik från en sommar långt borta där hela världen var öppen. Det känns bättre. Det känns alltid bättre. Egentligen är det okej nu. Det är halvt nästan bra. Snart. Om ett litet tag. På andra sidan några fler dagar, där är det bra.

(Jag sa att jag skulle höra av mig när jag var redo. Jag har ett svar till dig färdigskrivet som ligger och väntar på en dag då det ska skickas, en dag tillräckligt många dagar bort. Och jag är livrädd för att skicka det, för att jag knappt tror att det är möjligt längre. Jag vet inte. Men jag förtvivlar. Jag har sagt det sista jag någonsin kommer säga till många gånger nu. Tårarna torkade snabbt den sista gången. (Do-we-kill-this-one-tonight-Augustine? Snöflingor som virvlar in mellan tunnelbanedörrar på väg att stängas, sjunker i trött acceptans, sorg och jag orkar inte tänka på det längre.) Så jag kommer stå ut med att göra det en gång till. Jag väntar, trots att jag inte vill, trots att jag saknar dina ord på skärmen. För att det kanske, kanske finns lite mer hopp då.)

Jag bakar kakor med kladdig limefrosting, stannar uppe sent och skriver långa mail till en nyfunnen vän, går på bio ensam, förlorar mig i musik längs gatorna, skriver texter, somnar på vänners soffor. Andas in snöflingor, brygger te, tejpar igen hålen i mina tapeter, skriver listor, går till Stadsbiblioteket. Skrattar, tänker ut finurliga kommentarer, syr, tecknar, läser, svarar på SMS från panikförälskade vänner, drömmer osannolika drömmar som får det att pirra i magen. Då och då undrar jag vilka gator jag kommer åka buss längs i höst, nästa år, men det är ganska sällan. Ibland kommer tårklumpen i halsen tillbaka, som den gjorde nyss. Den försvinner efter ett tag. Ibland letar jag efter dig i en folkmassa, medvetet eller omedvetet. Ibland tänker jag knappt på dig alls. Ibland minns jag, ibland tränger jag bort och stänger av, sparar minnena till en tid då de inte trycker i halsen längre. Iland är du i mina texter inte du längre. Ibland är jag lycklig. Jag tänker inte på dig då.