Jag sitter på tunnelbanan, gröna linjen ut till Hagsätra och tillbaka. Vaknade på en soffkant, intrasslad i min gröna sovsäck med värkande nacke och en mjuk känsla i magen mellan rosamålade väggar, två våningar över en snöig gata i Solna. Kvällen innan satt jag uppflugen på armstödet till soffan, skrattade högt tillsammans med två vänner – den ena med sina fötter in den andras knä och han har på sig rosa kanintofflor och de är förälskade i varandra - , åt köttfärssås tillagad i det två kvadratmeter stora köket under högljutt skojbråk och viftande med stekspadar på papptallrikar på golvet, somnade mjukt under fnittrigt prat om pojkar. (Snön virvlade under gatlyktorna utanför fönstret och min telefon plingade till; jag log för mig själv, höll den nära mig när jag läste; och plötsligt är en liten del av mig någon annan stans – en tunnel i snön till ett fönster, en du som inte är du längre och det kändes i magen på ett sätt det inte gjort på länge och kanske började det om på nytt just då, där nere i det varma tekopps-pirret i maggropen och jag log sömnigt mot min trassliga spegelbild när jag tvättade bort min eyeliner med vit handtvål som sved i ögonen över det lilla handfatet). (Varm tekopps-pirr : substantiv. Det där speciella pirret i magen som känns som att hålla en kopp nybryggt te i händerna: varmt, tryggt, förväntansfullt; en liten hemlighet man håller i båda händerna nära magen.) Den lilla ettan är full av gråaktigt snömorgonsljus som letat sig in i mina ögon flera gånger under morgonen.  Grace steker ägg till frukost, hon står i pyjamas i det två kvadratmeter stora köket; det fräser och puttar av smör i stekpannan, jag gäspar, skär tomat, lägger telefonen på laddning, balanserar den ovanpå kylskåpet. Vi äter äggen på smörat bröd på papptallrikar på golvet, fryser på den isiga pendeltågsperrongen och tåget är sju minuter sent.

Längs räls igen, planlöst fyra timmar senare; stirrar på ord som cytoplasma och mikrotubili klottrade i blyerts i mitt block, stänger ute tunnelbanevagnen med en Messiaen-symfoni i fyra delar. Slår ihop boken vid Gullmarsplan och kliver på fyran. Åker längs Ringvägen förbi Södra station, lutar huvudet mot fönstret, lyssnar på Patrick. Är inte på väg någon stans alls. Formen av detta faktum passar ovant i bröstet, lägger sig långsamt tillrätta.

Från anteckningsboken (Kungsholmen): ”Åker planlöst blå buss längs stadens gator. Ord på en husvägg på Hornsgatan: ”Gud är likgiltig. Människan är meningen”. Högt över staden på Västerbron – en silverglimt i ögonvrån och ett knip i hjärtat, en glasspinne som faller genom luften en skymningskväll med en bästisarm under min, en knäpp låt i varsitt öra, timsnyfärgat rött hår och något som låtsades vara nytt och kanske var det ändå, högt över staden i bröstet, fram och tillbaka över broarna”.

Vid Vasaparken: ”And I’m out here getting lost on strange streets and along strange tracks and I’m clinging to the three-colored subwaymap lines.”

På Birger Jarlsgatan: “Some rooftop, some huge billboard, some relentlessly glowing neon sign, some cigarette smoke.”

Vid Odenplan: “And sometimes I can’t believe it/I’m moving past the feeling/I’m moving past the feeling/(and into the night)”.

Längs Upplandsgatan lyssnar jag på Neighbourhood #4 (Kettles). Ser någon med trassligt hår och röda läppar vid ett övergångsställe och trycker kinden mot rutan; svalt. Jag vet inte om jag tänker så mycket; (det var nog ungefär då jag slutade tänka, lät det falla undan under tunna lager av annat, lager som ibland var för tunna men oftast inte) det trycker av något stort i bröstet men jag bryr mig inte om att sätta ord på det. Vid Slussen blinkar telefonen till i handen och en nyfunnen vän uppmuntrar mig att kliva av och dricka den där koppen te jag skrev om. Jag åker längs gatorna i Sofia, det skymmer i Hammarbyhamnen och bussen vänder om vid slutstationen och det börjar falla duniga flingor i mjukt gatlyktsljus. (Snöflingelugn, det är kanske så jag känner mig). Åker förbi Spårvägsmuseet, antecknar namnet för det skulle kanske kunna vara fint. Kliver av på Erstagatan och den slutar mitt ute i den mörknande himlen, går in på ett varmt, småbullrigt café och beställer kaffe. Jag sätter mig vid ett litet bord i mitten, trasslar mig ur halsduken, tar upp mitt skissblock och väljer ut någon att rita av. Bestämmer mig för en ung man i en stickad tröja med renar på som sitter med ryggen mot mig och skriver på en laptop vid fönstret. Mitt stift tar slut när jag ska rita hans ansikte; det blir bara en pappersgulnad fläck under hans hårtrassel. Jag har aldrig gjort något sådant förut, men det pirrar i magen när jag gör det; tungan blir kaffetorr och blodet brusar lite. Det är mörkt ute på gatan nu; gatlyktsgult. Det sitter en barnfamilj vid bordet bredvid; en liten flicka pratar småbarnsklokt med en pappa. Den unge mannen tittar ner på sin datorskärm, ser inte att jag iakttar honom; jag roar mig med att låtsas vara Sherlock och studerar hans tröja, jacka, skor, datorskärm; försöker lista ut vem han är. Jag skriver ner mina slutsatser med koffeinivriga händer till den nyfunna vännen för jag tror att hon skulle tycka att det var roligt att läsa. Caféet stänger vid fem, mannen jag studerat i smyg viker ihop dator, virar halsduken om halsen, reser sig och går ut genom dörren. Jag är sist ut, ställer mig upp och tar på mig kappan och den unge mannen bakom disken frågar ursäkta, skulle du vilja få med dig bullar hem? Jag måste slänga dem annars, och det är synd. Jag ler och säger ja tack; han ser glad ut och plockar ner fyra assiettstora kanelbullar i en vit papperspåse. Dörren slår igen bakom mig med ett klockplingande, jag står ute på gatan i lyktljuset med famnen full av kaneldoft och Tunnels i öronen och koffeinbrus i blodet och plötsligt, ifrån ingenstans, känns gatan och hela världen bortom den så smärtsamt, oändligt magisk. Jag ler och blundar och under några minuter innan bussen kommer spränger lyckan genom kroppen som en vind genom ett unket, ovädrat rum och jag andas, andas, andas.



and now I'm ready to start.