Jag läser så många bloggar skrivna av flickor som är sexton, sjutton, arton; flickor med lång lugg och Dr Martens-kängor som fyller sina bloggsidor med ord som svart kaffe och hjärtekross och tonårsångest och cigaretter och glitter och pojkar och hjärtan som gör ont; ord som Sandra Beijer lärt dem likväl som mig att älska, och så ibland ord som är Håkan Hellströms. De första fumlande, skälvande, överväldigande upplevelserna av kärlek, skildrade i vackra, bortdrömda ord; och alla dessa hjärtan som gör ont, ord som bort och verklighetsflykt. Och jag följer blogg efter blogg, slukar orden, alla dessa flickor får det att värma inombords och får det att trycka lite av längtan. Efter att känna som dem, vara som dem; känna någonting mer, inte missa några känslor som bör höra min ålder till. Och jag känner -

För jag älskar samma musik som dem, samma Kent och Smiths, men det känns som om den räddar mitt liv lite mindre. (Eller så kanske det inte alls är sant längre; kanske är det alla dessa låtar som bygger upp halva den inre värld jag försöker skapa åt mig själv, kanske hälften av mina ord är deras ord.) Och kanske jag är lika olyckligt förälskad som dem (hemlighet, nytt, blyertsälskling, omöjlighet), kanske; kanske mest bara lite grann, förmodligen så. Men ändå kan jag andas, ändå inga skakiga blyertsbokstäver och eländig svensk pop; ändå trasar det inte i maggropen. Kanske för att det inte är verkligt, blyertsförälskelse, sådant som kan suddas ut. Det känns mer vissa dagar, det kändes mycket förra måndagen och jag skrev in med hårda fingrar på telefonen att hopplös förälskelse kan bli till en bunt vackra texter men till tusen gånger mer ont i kroppen och jag orkar mer sådant, orkar men vill inte utsätta mig för det igen, inte nu när jag äntligen inte vaknar längre varje morgon och världen är sned och jag fryser så mycket på varje busshållplats.

(Och hjärtekross – jag kan inte romantisera det. Snubblade upp ur sängen igår kväll och skrev med halvsovandesotydliga bokstäver att den enda anledningen till att det finns böcker från första början är för att människor är trötta på realism, för jag ville inte tappa bort den meningen i sömndis. Men det finns inga stiliga sammansatta adjektiv för att göra illa någon man älskat.)

Och jag vet inte riktigt vad det är jag vill skriva och vad det är jag vill känna. Kanske känna mig yngre, arton som man ska vara arton, mindre säker trots att den där vilsenheten måste göra så ont. Bara för att komma närmare, för att tanken på pojkar jag aldrig kommer känna som går på gator jag aldrig kommer se och tänker tankar jag aldrig kommer tänka gör ont, och ibland vill jag ju att alla känslor ska slå och spränga hela världen full med hål. (Men älskling vi var alla en gång små).

(Och du är en dröm under konstruktion och hela den här texten egentligen bara en molnillusion).