”Plan of how to improve my life: Stop read articles titled ”how to get happy when sad” on WikiHow for fun, and start firing a pistol at the living room wall when lying around being bored, and keep a decapitated head in the fridge in order to study the post mortem coagulation of saliva, like Sherlock”. (“– Oh God, I wonder what it’s like inside your funny little brains! It must be so boring!”).

Det är sista dagen på lovet, tystnaden ifrån telefonen pressar mot trummhinnorna, jag är ensam i lägenheten och orkar inte vara det längre. Jag sticker fötterna i kängorna och virar halsduken tre varv runt halsen mot lika många minusgrader, flyttar Ellens två veckor försenade julklapp från röran på mitt skrivbord ner i min tygpåse, och promenerar ner längs gator täckta av snö och fortfarande gröna barr från utburna julgranar utan att veta om hon är hemma eller inte. Jag har en underlig känsla i kroppen vars form och smak känns obekant – någonting som är en gråtklump i halsen och enorm frihet samtidigt, som blandas ut till något tryckande och lätt samtidigt. Har Jonathan Johanssons gästredaktörsskap i P3 i öronen och musiken lindar sig perfekt runt denna nya, obekanta känsla – musik som får hjärtat att klappa lite snabbare av finhet, viktiga och vackra och därför viktiga ord i pauserna mellan låtarna, en sönderspelad Teenage Riot som en gammal vän mitt i den obekanta blandningen (och så den där drömska låten som lade sig som ett mjukt, magiskt lager över Narvavägen, fick mig att gå långsammare genom luft som kändes förändrad).

När jag kommer fram till hennes port är gatan utanför täckt av små papperslappar. Ett mjukt surr i hjärtat och mungipor som spritter upp (har poesibollen exploderat?), böjer mig över några stycken på trottoaren men de är bara sönderrivna bankpapper. Så synd. (Man borde göra så någon gång – skriva något, något gåtfullt, och sedan riva sönder sidorna och sprida över staden, hoppas att någon någonstans kanske tar upp en pappersskärva och sparar i fickan).

(Och jag sitter ett slag i hennes trapphus, på samma trappsteg som jag satt på de där första timmarna i augusti i en sommar för två somrar sedan när jag försökte hitta honom i den ljusnande natten och skriver på telefonen med fingrar som blivit stela av kyla i vantarna, för jag vill inte gå upp och provringa på hennes dörr riktigt än. Tittar upp mot taket, känner på den främmande känslan i några minuter till).

Hon är hemma, möter mig i dörren invirad i en handduk och med droppande hår, jag kommer lite olägligt men hon blir glad över att se mig så det är mycket lägligt ändå. Vi gör pannkakor av japansk pulversmet och äter med smör och honung vid hennes köksbord, och Vivvi kommer och gör oss sällskap efter några timmar. Det smakar vanilj och sött och varmt och bra, och den där klumpen smälter upp i halsen för ett tag.


(Och det är så svårt att beskriva hur det känns i bröstet när man är lycklig och värker samtidigt).