(That weird, indeterminate moment when you realize that you are actually not going to love him forever, and suddenly you feel very light and utterly lost).

Sitter på ett tåg till en annan stad i ett annat land, snö faller ute i mörkret utanför tågfönstret men vi kan inte se den annat än i skenet från lyktorna längs den förbiblixtrande motorvägen. Vi korsar landet på fem timmar, mörkret är kompakt på andra sidan det regnvåta glaset, det enda vi ser av städerna vi passerar igenom är upplysta perronger och stationshus; en glimt av bussar i en annan färg än de man själv brukar åka med som väcker en vag undran vilken färg de bussar jag kommer trycka kinden mot rutan på om ett år kommer ha. Freddi och Jenni spelar kort och jag skrattar åt alla deras grimaser genom Kentord (du rör dig framåt nu, du kräver noll betänketid, och vi är med dig alltid med dig alltid med dig alltid med dig). Jag SMS:ar med dig, du redogör för en diskussion du gör inlägg i på ett forum i gröna pratbubblor, önskar mig smaklig måltid när Jenni packar upp den hemmagjorda sushin och killen tvärs över gången ler åt oss när vi kiknar av skratt åt våra provisoriska sushiätarlösningar – soja i ett burklock och ris som trillar av sporken halvvägs till munnen. Vi rusar fram igenom ett becksvart, stormigt Skåne; regnet piskar mot rutorna och jag skriver till dig att det känns som om Dementorerna kommer stanna tåget vilken sekund som helst. Du säger att du hoppas att vi har med oss choklad och jag ler ner mot skärmen.

(Och rusandes fram längs rälsen med stormen pressandes mot rutan upptäcker jag Patrick, på riktigt. Någonstans mellan Nässjö och Lund, med kinden mot regnkylt glas och en fot i Jennis knä drabbas jag av denna våldsamma känsla).

Det stormar i Köpenhamn och jag springer och jagar min avblåsta hatt längs gatorna vid Nyhavn. Vi beställer in varm choklad på små caféer och får den serverad med ett helt glas grädde, köper hem chicken nuggets, pommes frites och Lidl-yoghurt till hotellrummet och äter allt i sängen och streckkollar på How I Met Your Mother. Vi konstruerar ett provisoriskt kylskåp ute på fönsterkarmen med hjälp av en plastpåse, en galge och ett BH-band så att vi kan äta frukost i sängen också. Vi äter dim sum i timmar och jag blir lyrisk över brödbullar och rispannkakor; vi köper läsk med konstiga smaker i små asiatiska affärer på sidogator med frukt jag aldrig hört namnet på i stora lådor under de utfällda markiserna. (Och så det tuggummismakande pirret av Faxikondi på tungan, försås). Vi promenerar längs mörka gator, en ensam man spelar saxofon framför stationsbyggnaden och jag hör musiken länge innan jag får syn på honom. Tältsängen kollapsar när jag lägger mig på den och jag skrattar tills jag blir knäpp. (Freddi säger oj nu ligger jag och stirrar på dig och jag kollar skrattande upp från kudden genom hårtrasslet, fäller upp råttpyjamaskragen för extra statement och mumlar yeah I know I’m gourgeous och vi skrattar och jag känner hur jag har saknat henne). De säljer kvark-yoghurt och Putinvodka i mejeridisken på Lidl, och en man bakom mig i kassakön utropar spontant ”huuuuääääghheee!” och jag viker mig dubbel av skratt. Jag får syn på min löjliga spegelbild i duschmunstycket och börjar storskratta inne i badrummet och när jag kommer ut med en handduk virad runt håret frågar de vad det var jag började skratta åt där inne. Jenni filmar slowmotionfilmer med sin kamera och lånar mig sin Liftarens guide till Galaxen och mitt nytvättade hår droppar ner på sidorna och jag tycker om den.

and this is the last song that I write/while still in love with you (and that is not quite true yet but it’s okay) – Noah & The Whale sjunger sånger för brustna hjärtan för mig på tåget hem och soliga vinteråkrar virvlar förbi utanför fönstret. Jag håller en orange, sockersöt frukt jag aldrig ätit förut i båda händerna och den är ungefär lika stor som ett hjärta. Jag tar en tugga till, det är sött, jag doppar ner näsan i frukten och beklagar mig högljutt för Freddi om problem bara stornästa har och hon skrattar högt och blue skies are coming/but I know that it’s hard.