Det är de första dagarna i mars, de första snödropparna växer under mitt snödroppsträd och det knastrar av grus under mina kängsulor när jag går längs Södertrottoarer. Jag kommer hem ifrån min promenad och hela min säng är full av solsken som värmer mina bara armar genom fönsterrutan; jag lyssnade på Aprilhimlen på bussen och solen ligger på termometern utanför mitt fönster så att den visar tjugo grader. Klockan är efter sex och det är inte riktigt mörkt än.

När våren kom för ett år sedan (är det verkligen ett helt år sedan jag längtade efter samma saker som jag längtar efter nu?) värkte det överallt efter den, efter sommaren; efter frihet, ljus och tid. Jag köpte ett par vita tygskor och klottrade dem fulla av Håkantexter i spritpenna och skrev långa mail till en vän som befann sig på andra sidan jordklotet då om hur vi skulle snubbla längs trottoarer i soluppgången tillsammans, gjorde långa listor på alla dansgolv jag skulle dansa på, alla cafébord jag skulle sitta och läsa böcker vid, alla platser han och jag skulle pussas på. Jag åkte till Paris och praktiserade med skolan i slutet av mars; rökte starka cigaretter på broar i regnet vid Saint-Michel, tog den skramlande métron från Jaurès till Cité via Gare de l'Est och tog morgonpromenader i Quartier Latin, köpte färdig pasta för en euro till middag, läste The History of Love i tomma trappuppgångar och skrev ett brev till honom på baksidan av kvitton från Café de Flore och söderrivna bitar av informationsbladet ifrån skolan, det som var fullt med understrykningar i lila tusch. 

Tanken på barfotasmutsiga fötter och en maj månad brusar i mig men får det att värka i halsen samtidigt. (Den där känslan kommer; som en kvalmig innerstadslägenhet med neddragna persienner i augusi känns i magen). Kanske för att livet så obarmhärtigt går vidare, trots att jag knappt önskar mig något annat. Kanske för att vi gick på de där grusiga Södertrottoarerna tillsammans förra våren, han och jag. (Det var soligt, jag hade vantar på mig men det kändes som april i luften. Det rann smältvattenbäckar i Vitabergsparken, vi hade hittat dit längs gator som var nya då; han satte sig på huk som ett barn vid den porlande rännilen av vatten i gruset bredvid parkstigen och tittade ner i smältvattenvirvlarna med enorma bruna ögon och av någon anledning gjorde det ont i halsen då med). Kanske för att när sommaren kommer slutar jag skolan, trots att jag knappt önskar mig något annat heller.

(Jag minns hur jag gick ner till Humlegården längs Karlavägen en dag under sommaren, då jag precis fyllt sexton år och var livrädd för att börja gymnasiet; hur den promenaden var ny för mig då. Jag kröp ihop på marken under ett högt träd i Humlegården, satt där tills jag kom på vad som skulle få det att kännas bra igen - att ta bussen hem igen och titta på Borta med vinden. Jag minns hur jag satt på min favoritplats på ettan på vägen hem och undrade hur det skulle kännas att åka den bussen fram och tillbaka till den nya skolan varje dag, när hösten kom. Jag brukade snegla på min högstadieskola genom bussfönstret varje dag de första månaderna, på väg dit och hem. Det har jag inte gjort på länge, nu när de gatorna som var obekanta för mig då är utslitna för mig.)

Jag börjar långsamt se framåt igen; några veckor i taget, en månad med ett annat namn än den här och femton grader till på termometern. Bara vita ben under min nyinköpta Jimmy Cooper-parkas, kanske ska jag göra en majspellista med alla låtar jag har som handlar om och känns som maj. Det kommer vara fem och sedan fyra och sedan tre veckor kvar i skolan; kvar på busshållplatsen på morgonen, i trappan till femte våningen, med de gula skåpen och kyrktornet av tegel utanför fönstret, franskalärarinnans mjuka röst, de välbekanta ansiktena i klassen. Gröna löv och nationellt prov i fysik; det sista provet vid de uppfällbara bänkarna i aulan. (Jag måste klottra något passande i blyerts på bänken innan jag fäller ner den för sista gången). (Och jag minns det sista prov jag skrev innan sommarlovet i våras - rörelsemängd och kaströrelse i y-led. Graces glasögon gick sönder och Ellinore lagade dem med tandtråd; en lång, mintdoftande tråd som kittlade henne på kinden under hela provtimmen. Han hade varit med mig i aulan innan de andra kom, satt vid den svarta flygeln på scenen och spelade tills det var fullsatt i salen och lärarinnan bad honom att gå. Det var varmt ute; lovet skulle börja om tre dagar).

Och jag känner mig äldre nu, äldre trots att hjärtat dunkar till Aprilhimlen. (Kanske för att jag vet att jag besitter styrka att resa mig ifrån hallgolv nu, att jag kan andas genom värken i halsen. Kanske bara för att det har gått tid.) Inte alltid, men ibland. Som om det faktsikt är dags att börja läsa på universitetet och bära hem ICA-kassar, åka till Paris ett halvår, kanske till och med byta stad. Inte än. Men om ett tag. Om ett tag är det dags.