Rummet är fullt av solljus trots att klockan är sju på kvällen, jag går till skolan med öppen Jimmy Cooper-parkas och snusnäsduk knuten runt halsen. Promenerar hem en bit med en vän, hon säger att det luktar vår i luften och det gör det, jag knölar ner halsduken längst ner i tygkassen och jag har glömt hörlurarna hos någon annan så jag lyssnar på Aprilhimmelen i högtalarna när jag går från bussen, trycker telefonen mot kinden för att höra orden; himlen börjar bli aprikosfärgad där borta över taken och jag sjunker ner i gräset utanför huset, andas doften av det, sjunger tyst med i musiken och luften är så mjuk mot den halsduksfria halsen och jag ska gå in och ta hissen upp till lägenheten om ett litet tag, men inte just nu.

Öppnar fönstret en liten glipa på morgonen och låter sängen fyllas av fågelkvitter, morgonsol och sval morgonluft som snuddar vid en fot som trasslat sig ur duntäcket, begrundar sorgset alla ord jag skulle kunna läsa och alla koppar te jag skulle kunna dricka om jag bara stannade i sängen hela dagen.
Tar 76:an från Frihamnen till Söder, solen skiner fortfarande och det är meningen att jag ska vara glad men det trycker i bröstet. Klättrar upp för trätrapporna vid Slussen, upp under Coca Cola-skylten och upp över staden. Letar mig fram längs gatorna, det blåser lite kallt upp ifrån Nybroviken men jag knäpper inte parkasen; några tonårsflickor som är yngre än mig sitter på en bänk vid muren och röker cigaretter, en av dem ligger på rygg på trottoaren med kängfötterna uppe på armstödet. De tittar på mig när jag går förbi och jag tittar tillbaka, hon har rakklippt svart lugg och rött läppstift och jag vet utan att behöva titta efter att hon har en BD-tyglapp fastsydd på jeansjackan och slitna tygskor, en flicka som kommer hänga på Baba Sonic med falskleg om två år och fylla skrivböcker med niotillfem-ord mitt i natten. Hon är så söt och när jag ser henne längtar jag så att det värker; och jag vill bli någon annan och ändå förbli mig själv. (Och jag är en av dem som längtar bort, som vill försvinna in i andetagen mellan orden i musiken och inte våga mig ut igen, men ändå inte, and no, I’m not okay but I guess I’m doing fine.)

Jag trillar in i min väns kram utanför H&M på Götgatan, jag fingrar på kattklänningar med hög krage i förbifarten, de delar ut gratisarmband till en konsert nästa lördag på nedervåningen; en pojke med lockigt blond hår knyter det orangea armbandet runt min handled som ett löfte om nätter, trängsel och äventyr och försöker komma ihåg vilka band som kommer till Roskildefestivalen; jag ler glatt upp mot honom, känner mig pirrig helt plötsligt. Ellen har med sig en vän jag aldrig träffat förut; hon plockar fram en klänning ifrån ett klädställ, galgen trasslar in sig i ett annat axelband, jag trasslar ut det åt henne och det går lätt att utbyta ord för jag känner mig så lätt. Ute i solen på gatan står en sexmannagatuorkester med kontrabas, tromboner, trumpeter och gitarr framför tunnelbanenedgången, vi stannar för att lyssna, köper glass mellan söta, smuliga kex. En av männen har en visp till instrument och rasslar den mot en metallskiva, en pojke med rosafärgat hår går förbi i trängseln och jag vill hugga tag i första bästa ungdom som passerar på gatan för ibland gör det nästan ont, att det finns så många människor jag inte känner och aldrig kommer att känna.

Vi promenerar längs kajerna, glassen smälter på fingrarna och på bussen hem lyssnar jag på Familjen, för alla gånger som vi dansat/ och sjungit med fast ingen kan, snurrar armbnadet runt handleden och drömmer om ögonblick där inget är, allt kan tränga igenom.

Smyger in en hörlur med Time of my Life i örat under fysiklektionen, snorar på koftärmen. Tänker snälla, kan det inte få ta slut någon gång?

( λN₀e^-λt, beräkna antalet sönderfall per sekund.)

Och jag sitter i sängen med tröttgråtna ögon och frågar anteckningsboken med spretiga bokstäver om vissa smärtor aldrig går över. Skriver: ”Vad bra det skulle vara ifall böcker, serier, TV-serier, sömn och te faktsikt lagade trasiga saker. Som halsar och ögon. Men nej; de bara trycker in andra ord än de som tar sönder några vändor i blodomloppet. (Och det går över, det går över, det går aldrig över).”

Och du rör dig framåt nu, kräver noll betänketid, men nej; det är en tysk pojke i en film vi ser på biologin som behöver en ny njure, det är en rad i en låt eller ord i en bok eller en tanke som kommer som en skugga, en Mårra i bröstet; och så trycks halsen ihop som om tårar transporterades upp ifrån magen via svalget till ögonen och kroppen hela tiden gjorde ett våldsamt motstånd mot dem. Och jag vet inte hur men jag vet att jag måste.
Spontanlagar pasta carbonara i köket när det blivit mörkt utanför fönstret trots att jag redan ätit middag, hjärtslagen skaver i bröstet när jag skär bacon - (och jag har lärt mig saker om hjärtslag; du (kammarsammandragning, segelklaffar stängs)-dunk(blod ut i lungartären, fickklaffar stängs), du-dunk, du-dunk) - men jag lyssnar envist på Familjen, kokar pasta, hackar vitlök, river två deciliter parmesan och vänder ner äggulor. Jag äter det rykande varmt med mycket svartpeppar, det är tredje gången jag försöker laga det och den här gången är den perfekt. Ögonfransarna klibbar när jag vaknar nästa morgon.

(Och det var så länge sedan.)

Pappan och havet börjar med en mening som får det att pirra ända ner i tårna och får kroppen att kännas alldeles lätt, och sedan fortsätter språket på samma vis hela boken igenom. Meningarna är enkla, korta, rena (skulle de ha en doft skulle de dofta som våt, nytvättad vittvätt); orden placeras i dem med en precision och en lugn självklarhet som bara sjunker rakt in i kroppen och lägger sig mjukt i magen. Boken tar en till en varm och trygg plats, en barndomsplats där böcker är indelade i kapitel med riktiga namn och fyllda av teckningar av mjuka, vita troll, där livets och känslornas komplexitet ryms i några få, självklara ord, förenklas, förklaras och görs gripbara som av en omhändertagande vuxen. Så många odefinierbara känslor konkretiseras i språkets enkla rättframhet, orden blinkar vänligt upp ifrån raderna; bekräftar och skänker en förundrad lättnad över faktumet att de där känslorna faktiskt existerar utanför ens egen kropp – ett faktum som är så självklart utan att alltid kännas så -; som till exempel längtan efter att få berätta en hemlighet för någon, trots att man vet att den kommer att förlora sitt skimmer när man väl gjort det, eller att bara vilja sitta kvar och andas en stund för att allt känns så riktigt. Väldigt fin är den.

Jag sitter på köksgolvet och har läst ut Kapitulera omedelbart eller dö. Jag vill skriva om den, men jag känner inte för att göra det till en recension av det slag som man skrev enligt en mall – titelförfattarehuvudpersonerhandlingegnatankar – och lämnade in på blåa A4-ark till svenskalärare i sexan. Jag vill strunta i mallen, strunta i titelförfattarehuvudpersonerhandlingegnatankar och bara skriva om känslor.

6. Känslor: Sidorna svämmar över av kladdigt läppstift i sju varv, blöta munnar, dramatiska ord högljutt proklamerande i bullriga högstadiekorridorer, igensmällda dörrar med sårad mammatystnad på andra sidan. Skakande snyftningar på toalettgolv för att folk svälter ihjäl och allt är så operverst och tråkigt och himlen har fel färg, tigerrandiga lår och en hud som inte kan hålla ihop en. En värld som gör för ont, som måste hållas på avstånd med låttextcitat och flykt till en lägenhet med sprucket tak i en stad på andra sidan ett vatten.

Ibland blir orden så bra. Flämtande neonskyltar, asfalt som sväljer allt ljus ifrån gatlyktorna, rosor av rök. Att cinnamon tea låter som att hålla någon i handen. Ibland är det befriande lätt, med kappor som röda segel genom vit luft. Men orden känns så stora ibland, för stora för flickorna trots att de är stora nog att färga av sig på himlen, centrum i sin egen version av verkligheten med en dragningskraft lika förkrossande som ett svart hål. Vissa rader och stycken väcker en omedelbar protest inom mig, det blir bara så dumt. (Jag var väl helt enkelt aldrig femton som de är; jag använder dramatiska ord i blyertsklottret i anteckningsboken, men egentligen tycker jag inte om dem; egentligen får de känslorna att göra ondare).

Jag känner mig vilsen i boken, känner inte igen mig, orden sällan något gensvar inombords. Det enda jag hittar mig själv i är de sidlånga, uppdrömda konversationerna, där ord sägs som inte skulle sägas i verkligheten, som får ett eftertryck de aldrig skulle få i verklig luft. Jag tänker men hjälp henne, hon mår inte bra, dra inte ner henne djupare med ännu fler ord som dödsrosor, inser kanske först i efterhand att det möjligtvis ändå var ett sådant ord som behövdes men ändå inte. Det känns kladdigt nära, överdrivet, löjligt samtidigt som det ändå är vackert; deras kärlek bränner och klibbar, lekfull och destruktiv som läppstift på en glimmande hörntand (totally pretty), rovdjurspoesi; och jag försöker beskriva den men raderar ord och känner trycket av den eviga besvikelsen över att ord inte räcker till.

Det blänker till av skönhet ibland orden ibland; kanske finns den där hela tiden, bara att den inte är för mig. Kanske jag bara tröttnat på att romantisera vissa saker. Förmodligen är jag bara några år för gammal och lite fel slags person, lite för lite tonåring för den här boken.

8.55 Ibland känns det som om någonting i halsen snart borde brista och gå sönder av all denna värk.

15.05 Ligger ihopkrupen på sidan med duntäcket över mig, kramar en snibb mot kinden, sängen svämmar över av sol men så fort jag blundar ner i kudden rinner det tårar ur ögonvrån. Torkar tårar med täckessnibben, frågar telefonen om ögon kan gå sönder av för mycket gråt. Det går några minuter, några andetag. Det enda som känns vettigt är att krypa tillbaka under täcket och börja läsa om The History of Love, så det är det jag gör. Läser de första sidorna, markerar de absolut vackraste styckena med röd penna, förlorar mig för ett ögonblick i den ofattbara finheten i meningarna. (Och jag läste den här boken för första gången för ett år sedan på pricken; femton meter ovanför Seine, i morgonsolen i Luxembourgträdgården, i skramlande métrovagnar; klottrade ner ”This is the book I would have written to you, if I had known how to write” på en av mina små brevlappar till honom, förvarade hela mitt brev mellan boksidorna. Jag är glad att jag läste den för första gången när jag var förälskad.)

Det surrar mellan fönsterglasen; jag tittar upp ifrån boksidorna, en fluga har villat sig in mellan rutorna och studsar hjälplöst mot dem, och jag känner tydligt hur jag inte vill låta den dö därinne. Solen strålar in genom fönstret och jag grips av en våldsam beslutsamhet, ägnar en kvart med skruvmejsel och mammassistens för att skruva isär fönstret. Skruvarna är tröga, klibbar i målarfärgen, vi står ute på balkongen med jackorna på och mamma håller i fönstret medan jag står och vinglar på en stol och skruvar. Mamma säger nu kommer vi säkert inte få igen fönstret igen, allt för en liten flugas skull, men hon skrattar lite medan hon säger det och jag fortsätter skruva, och av någon anledning känns det jag gör så meningsfullt, som om något tungt skulle lätta ifrån mig om flugan får leva. Vi får isär glasen tillslut, men flugan förstår inte och vill inte flyga ut trots att vi petar på den med en flugsmällare. Tillslut förstår den och tar till flykten och inget har förändrats förutom att en fluga fått leva en stund längre, men ändå känns det lättare inombords på något vis.

Kängorna är lätta mot trottoaren, vinden drar uppför gatan och jag sliter av mig hatten, kastar huvudet bakåt och låter vinden rusa igenom mitt hår. Det kommer ifrån ingenstans och jag börjar springa i nedförsbacken med hatten i handen och halsduken fladdrandes ut bakom mig, och hjärtat pumpar eufori i sprången som om det någonstans inom mig ständigt skulle produceras lycka i konstant mängd, oavsett vad; som om det ständigt skulle fyllas på någonstans där inne till det blir för trångt och spränger fram så fort spänningen släpper, som för att lätta på något enormt tryck.

Solen skiner, jag trycker ner hatt och vantar i tygkassen och går rakt förbi busshållplatsen, letar mig hem längs slumpmässiga gator. Kängorna bli leriga i Humlegårsgräset, jag stannar i solfläckar på trottoarerna och trycker in ord på telefonen; hårslingorna blåser runt ansiktet och fastnar i läppstiftet, jag mimar du kommer aldrig mer bli dig själv och fötterna känns ovanligt verkliga mot gatorna. Jag springer över Karlavägen trots att bilarna är långt där borta, tar ett skutt över det låga staketet, fingrarna blir lite kalla i vinden så jag gömmer dem i kappfickorna, känner mig lugn; fullt tillräcklig i Kentord, trottoar, solvärme och doften av tvätt når mig mitt i steget utanför en port på Jungfrugatan. En tid mellan två stormar, en tid för att läka ihop, en tid för ord och trottoarer och vad som helst som låter mig andas. Kanske till och med en tid för något nytt, om jag har tur. Och jag vet vem jag är och jag vet vart jag ska men jag vet inte vart jag kommer hamna, och av någon anledning får det mig att känna mig trygg.

2012-03-13 a sunny afternoon. (Min mamma påbörjade tydligen den här texten åt mig när jag gick ifrån datorn för att brygga kanelte. Det var en ganska så bra början så den kan få vara kvar tycker jag.)

Vi smiter ut på brandtrappan bakom skolan, vi har femtio minuters rast mellan franskan och fysiken och vi klättrar över grinden och ner för trappan, smiter runt hörnet så att ingen ska kunna få syn på oss ifrån klassrumsfönstren och sjunker ner på våra kappor i det vinterslitna gräset ute på terrassen, vi är i jämnhöjd med taken. Det bullrar ifrån byggarbetsplatsen tvärs över gatan långt där nere och solljuset är blekt men det värmer mot kinden.  Jag viker in Sherlockkappan under mig (och snart kommer det att vara för varmt för den), lutar mig mot trädet som inte blommar än men kommer göra det snart; och jag borde läsa igenom mina religionsanteckningar men jag lutar huvudet bakåt mot den smala stammen, blundar och andas plusgradersluft, marssol mot kinden, byggarbetsplatsbuller. Min vän frågar mig vad jag tänker på och jag svarar att jag tänker nog inte på något speciellt alls, faktiskt.

Ligger i sängen med släckt lampa och sömntungt huvud sjunket i kuddmjukhet, med Lönnlöv trevande och mjukt i mina sömniga öron, stadsljus sipprar in under rullgardinen. Jag lägger handen mot elementet, det är svalt under fingrarna, värmen nedvriden till ettan, det är svalt för att jag satt i gräset idag. För att det kommer att bli vår snart, jag kommer inte frysa under täcket för luften kommer att vara ljummen nätter igenom och jag kommer inte krypa upp mot elementet bakom duntäcketsmuren med bäckmörker utanför fönstret, en värld utestängd med rosa ränder och ett Patrickalbum, jag blundandes ner i kudden som var blöt av mitt hår och hjärtat passade aldrig i bröstet de där kvällarna, tryckte upp i halsen som om det försökte fly, fly vart som helst.

Jag har på mig prickiga strumpbyxor, målar naglarna mintgröna, läser böcker under skolbänken; ord som ligger så perfekt på sidorna och i meningarna att de blir till en rent fysisk känsla i bröstet (och vi kunde nog inte ha haft en bättre bok än den som vår). Jag bakar med kladdig polkagrisfrosting, tar helgpromenader mitt i gatan för det kommer ändå aldrig några bilar där borta, tankarna som gör ont sjunker trött undan och jag går långsamt med händerna i fickorna, sätter kängfötterna framför varandra på asfalten som om jag skulle gått på lina och svajar fram och tillbaka, ler upp mot solen, andas, lyssnar på Poison Oak tre gånger i rad för den var gjord för vårsol när man inte riktigt vet vad som gör ont längre och vad som gör det. Jag försöker skapa en plats åt mig själv där jag kan andas, pålstra med mjuk musik och boksidor och blyertsdrömmar. Jag vill ta ljusa, pastelltunna fotografier av hustak, fåglar, tekoppar, bara ben, uppslagna böcker. Jag vill ha sockervaddsrosa slingor i håret, ligga raklång på golvet med öppet fönster ut mot våren, titta upp i taket, andas vårluft och se de tunna gardinerna fladdra genomlysta av solsken, lyssna på musiken, läsa hundra sidor i sträck. Jag vill ju bara andas, leva och andas om vartannat och vara lätt inombords, så overkligt lätt.

(Och en dag kanske jag lagar hjärtan med prolentråd och kirurghäfta men just nu har jag bara ord och en vår och jag orkar inte tänka tankarna eller känna känslorna längre, inte än. Jag behöver mer sol först, fler andetag).

Jag tänker på det här med kvinnor och stress. Det här med att kvinnors medellivslängd beräknas sjunka och sluta på samma nivå som männens, på grund av att kvinnor sliter ut och stressar sönder sig själva. Att kvinnor betalar ett pris för sin nyvunna självständighet, frihet och sitt ekonomiska oberoende; att det priset verkar vara en konstant stress när vi kämpar för att förena nya roller med gamla - yrkeskvinnan med hemmafrun. Att kvinnor ofta förväntas sköta två jobb – arbetet och hemmet – att huvudansvaret för omhändertagande av barn fortfarande ligger hos dem trots att de arbetar lika mycket och länge som sina partners. Helt plötsligt kan vi bli vad vi vill. Drömmen om den moderna kvinnan; affärskvinnan med en fartfylld karriär, ett vitt leende och en cocktail i handen, vältränade ben och två barn. Den frigjorda kvinnan som går rakt in i en fälla, som fångas av stressen i tonåren och sedan aldrig kommer loss. Tonårsflickan med det glansiga håret, gymväskan, festnätterna, den ständigt ringande mobiltelefonen och de högsta betygen; kvinnan med det glansiga håret, gymväskan, arbetet, det välstädade hemmet, familjen, hobbyn. Hon som klarar allt utom att må bra inombords.

Snälla, kan alla ni fina, underbara flickor förstå redan från början att det inte går, att det är en enorm lögn att det ska gå? Att man inte kan vara allt samtidigt. Att ingenting är värt någonting alls om ni inte mår bra samtidigt. Att ni självklart har rätt till både familj och yrkesliv men att det i så fall inte ska vara ni som lagar middagen varje dag. Att om man jobbar åtta timmar per dag ligger det dammråttor under soffan och en hög av smutsig tvätt i badrummet och det är okej. Att om man har en fast partner på gymnasiet och pluggar för ett MVG på alla prov hinner man inte alltid tacka ja till den där utekvällen och det är okej. Jag är arton år gammal och försöker lova mig själv det; att minnas att jag har fem centimeters utväxt och att fredagsmiddagen med vänner blir ett knytkalas om jag någon gång kommer att gå nattjourer på helgerna, att det är en bra idé att gå ner i tid om jag har råd när jag blir äldre, för att spara på mig själv. Lova mig själv att utdela en verbal snyting till vem som helst som skulle få för sig att klandra mig för det. Jag kommer inte välja den lättaste vägen i livet, om jag känner mig själv rätt, för att det förmodligen skulle tråka ut mig på det ena eller det andra sättet. Men jag lovar mig själv att ta hand om mig, att lyssna på min kropp om den någon gång säger att den har fått nog.  För att det är viktigast. Boten mot trötthet heter vila, inte Berocca Boost brustabletter. Jag önskar att det skulle vara uppenbart.

Och så det här med kroppen, som ska vara si och så. Smal med inte för smal, då är det äckligt. Bröst och rumpa men inte för mycket av dem, då ser man ju slampig ut. Träna, för då är man hälsosam och fräsch. Jag blir så ledsen av det. Jag blir så ledsen av tjejtidningar, tidningar som ska finnas till för att hjälpa och peppa unga flickor men som ändå skriker ut hemligheterna om hur rumpan ska bli fastare och magen plattare i stora rosa bokstäver på sina omslag. Jag blir så ledsen av flickor med gymväskan över axeln och glasartad blick som måste hinna träna mellan franskalektionen och kompisfikat. Jag blir så ledsen av flickor som lägger upp bilder där det står dear fat, get the fuck out of my body mot en rosa bakgrund på sin Instagram eller rebloggar my thighs are too big på tumblr. Flickor som jämför låromkrets och beklagar sig för vännerna i skolan på måndagsmorgonen om hur de åt tårta i helgen. Som om det skulle vara fel, ett brott. Jag har inga svar, ingen enkel lösning, det har nog ingen. Om det hade funnits en sådan skulle allt vara bra redan ifrån början. Jag har bara ett ton ilska inombords och en önskan att det var annorlunda. För det är verkligen bara skit, bara så himla mycket skit.

Solig onsdagsmorgon, Kentmorgon, jag sneddar över gräset i Tessinparken. Trottoarerna är nysopade och dammiga av vintergruset, jag väljer nya gator på väg till skolan; känner redan smaken av att cykla på mammas gamla röda cykel genom vårmorgnar mellan träden i Valhallavägsallén – morgonsval luft mot kinderna, fläckar av nyutslagen lövskugga på gruset, solljus på ett bart ben, trampar hårt för att hinna över gatan innan det slår om till grönt, andas ända ner i tårna.

Jag äter semlor med fluffig grädde, lyssnar på Benedict Cumberbatch som läser Ode to a Nightingale med sammetsröst när jag släckt lampan och somnar varm i kroppen, postar brev till universitet och tar ett extra andetag innan jag släpper ner kuvertet i brevlådan, lämnar tillbaka biblioteksböcker fullklottrade med blyertsmarkeringar.  En vän jag inte pratat med på väldigt länge ringer en fredagskväll och jag sitter lutad mot elementet och sörplar kaffe i luren och pratar med hemmagjord norrländsk brytning, känner att jag saknat henne. Fascineras av flervärldsteorin, doftar på Söderblandning, läser engelsk poesi till frukost och Pappan och havet med kanelte på kvällen, lutad mot kylskåpet för det brummar och surrar så lugnande och hemtrevligt. Lyssnar på skramlig Göteborgspop, vill vara mer som Lilla My men känner ibland känner jag mig mest som Mårran. Ibland är trottoarerna outhärdligt gråa och händerna så kalla i kappfickorna och hjärtat värker ända upp i halsen och jag kryper upp mot rutan i bussätet och låter Skinny Love ta hand om mig, säger kom nu lilla skrutt, inte idag. (Come on skinny love, just last the year. Pour a little salt, we were never here). (Och du bad mig att inte oroa mig för dig men jag gör det ändå).

Jag flyttar mitt duntäcke och min kudde till badrumsgolvet; bäddar en ny säng åt mig på den luddiga blå badrumsmattan. Mitt hår blöter ner kudden, elementet är varmt och jag kurar ihop mig, kramar en täckessnibb mot kinden, lyssnar på I’m Wide Awake It’s Morning från början till slut och First Day of my Life två gånger efter varandra. Äter en rostad smörgås med smältande smör och tuggar långsamt för att frasandet inte ska överrösta den mjuka rösten i öronen.

And Laura’s asleep in my bed

As I’m leaving she wakes up and says

“I dreamed you were carried away on the crest of a wave

Baby don’t go away, come here”

(…)

I keep drinking the ink from my pen

And I’m balancing history books up on my head

But it all boils down to one quotable phrase

“If you love something, give it away”

 
Jag drömmer. Jag drömmer om plusgrader och bara, vintervita ben, om Kents nya album. Jag drömmer om att tvätta rent min cykel från damm och olja ute på parkeringsplatsen en vårdag. Jag drömmer om varma sommarnätter, om lätta andetag, om klen gravitation. Studentmössor och öl i håret. Dr Martens-kängor i pastell och ett Deathly Hallows-halsband. Fotografera gatukonst i Marais, trängas i publiken på Kent vid Sjöhistoriska i augusti. Brev ifrån universitet, boktunga axelväskor vid nya busshållplatser. Kanske nya kläder och biljetter till en mindre stad, en lägenhet på en handfull kvadratmeter och en oändlighet av nya personer. Drömmer om något som kommer att kännas som de första raderna i First Day of my Life igen.

(Och ibland är en dröm det finaste man har.)

Det är de första dagarna i mars, de första snödropparna växer under mitt snödroppsträd och det knastrar av grus under mina kängsulor när jag går längs Södertrottoarer. Jag kommer hem ifrån min promenad och hela min säng är full av solsken som värmer mina bara armar genom fönsterrutan; jag lyssnade på Aprilhimlen på bussen och solen ligger på termometern utanför mitt fönster så att den visar tjugo grader. Klockan är efter sex och det är inte riktigt mörkt än.

När våren kom för ett år sedan (är det verkligen ett helt år sedan jag längtade efter samma saker som jag längtar efter nu?) värkte det överallt efter den, efter sommaren; efter frihet, ljus och tid. Jag köpte ett par vita tygskor och klottrade dem fulla av Håkantexter i spritpenna och skrev långa mail till en vän som befann sig på andra sidan jordklotet då om hur vi skulle snubbla längs trottoarer i soluppgången tillsammans, gjorde långa listor på alla dansgolv jag skulle dansa på, alla cafébord jag skulle sitta och läsa böcker vid, alla platser han och jag skulle pussas på. Jag åkte till Paris och praktiserade med skolan i slutet av mars; rökte starka cigaretter på broar i regnet vid Saint-Michel, tog den skramlande métron från Jaurès till Cité via Gare de l'Est och tog morgonpromenader i Quartier Latin, köpte färdig pasta för en euro till middag, läste The History of Love i tomma trappuppgångar och skrev ett brev till honom på baksidan av kvitton från Café de Flore och söderrivna bitar av informationsbladet ifrån skolan, det som var fullt med understrykningar i lila tusch. 

Tanken på barfotasmutsiga fötter och en maj månad brusar i mig men får det att värka i halsen samtidigt. (Den där känslan kommer; som en kvalmig innerstadslägenhet med neddragna persienner i augusi känns i magen). Kanske för att livet så obarmhärtigt går vidare, trots att jag knappt önskar mig något annat. Kanske för att vi gick på de där grusiga Södertrottoarerna tillsammans förra våren, han och jag. (Det var soligt, jag hade vantar på mig men det kändes som april i luften. Det rann smältvattenbäckar i Vitabergsparken, vi hade hittat dit längs gator som var nya då; han satte sig på huk som ett barn vid den porlande rännilen av vatten i gruset bredvid parkstigen och tittade ner i smältvattenvirvlarna med enorma bruna ögon och av någon anledning gjorde det ont i halsen då med). Kanske för att när sommaren kommer slutar jag skolan, trots att jag knappt önskar mig något annat heller.

(Jag minns hur jag gick ner till Humlegården längs Karlavägen en dag under sommaren, då jag precis fyllt sexton år och var livrädd för att börja gymnasiet; hur den promenaden var ny för mig då. Jag kröp ihop på marken under ett högt träd i Humlegården, satt där tills jag kom på vad som skulle få det att kännas bra igen - att ta bussen hem igen och titta på Borta med vinden. Jag minns hur jag satt på min favoritplats på ettan på vägen hem och undrade hur det skulle kännas att åka den bussen fram och tillbaka till den nya skolan varje dag, när hösten kom. Jag brukade snegla på min högstadieskola genom bussfönstret varje dag de första månaderna, på väg dit och hem. Det har jag inte gjort på länge, nu när de gatorna som var obekanta för mig då är utslitna för mig.)

Jag börjar långsamt se framåt igen; några veckor i taget, en månad med ett annat namn än den här och femton grader till på termometern. Bara vita ben under min nyinköpta Jimmy Cooper-parkas, kanske ska jag göra en majspellista med alla låtar jag har som handlar om och känns som maj. Det kommer vara fem och sedan fyra och sedan tre veckor kvar i skolan; kvar på busshållplatsen på morgonen, i trappan till femte våningen, med de gula skåpen och kyrktornet av tegel utanför fönstret, franskalärarinnans mjuka röst, de välbekanta ansiktena i klassen. Gröna löv och nationellt prov i fysik; det sista provet vid de uppfällbara bänkarna i aulan. (Jag måste klottra något passande i blyerts på bänken innan jag fäller ner den för sista gången). (Och jag minns det sista prov jag skrev innan sommarlovet i våras - rörelsemängd och kaströrelse i y-led. Graces glasögon gick sönder och Ellinore lagade dem med tandtråd; en lång, mintdoftande tråd som kittlade henne på kinden under hela provtimmen. Han hade varit med mig i aulan innan de andra kom, satt vid den svarta flygeln på scenen och spelade tills det var fullsatt i salen och lärarinnan bad honom att gå. Det var varmt ute; lovet skulle börja om tre dagar).

Och jag känner mig äldre nu, äldre trots att hjärtat dunkar till Aprilhimlen. (Kanske för att jag vet att jag besitter styrka att resa mig ifrån hallgolv nu, att jag kan andas genom värken i halsen. Kanske bara för att det har gått tid.) Inte alltid, men ibland. Som om det faktsikt är dags att börja läsa på universitetet och bära hem ICA-kassar, åka till Paris ett halvår, kanske till och med byta stad. Inte än. Men om ett tag. Om ett tag är det dags.

When everything is lonely I can be my own best friend
I get a coffee and the paper; have my own conversations
With the sidewalk and the pigeons and my window reflection.

Jag är ledig i tio dagar och är ensam dagar i sträck, trivs i det; känner inget behov av att söka upp mina vänner för sällskap trots att det känns tryggt att veta att de finns där. Går ut en onsdagskväll; Slussen och smak av svart kaffe med socker på tungan, kämpar mot gråten på dansgolvet tills klockan blir tre. Jag andas rök ute på trottoaren, sneglar på en pojke med lockigt hår som en ung Bob Dylan och önskar att jag visste vad jag skulle säga; någon har lämnat en filt på en hög stol och jag sveper den om axlarna, behåller den när vi går tillbaka in; kryper ihop med knäna mot bröstet på en barstol och lindar filten runt mig, blinkar sömnigt mot de rosa ljusen. Vi går hem i armkrok med händerna nerkörda i kappfickorna mot nattkylan, plötsligt berättar jag en hemlighet för henne och fnittrar; vi stannar uppe några timmar till och pratar på badrumsgolvet och jag somnar lätt. Jag satt på en busshållplats kvällen innan och väntade på en buss hem ifrån en ny vän; andades kylig kvällsluft, drog upp knän mot bröstet och svepte kappan om benen, balanserade kängorna på kanten av den slitna träbänken. Jag fyllde öronen med vackra ord och mjuka gitarrer, bussen åt andra hållet svängde runt gathörnet med blinkande rödljus; gatan var nästan tom och jag var ingenstans och det var nu.

Jag går till tandläkaren, jag har inga hål och får en rosa tandborste. Går till biblioteket på vägen hem, andas bokdoft mellan hyllorna och lyssnar på Belle & Sebastian, hittar Calvinoboken på nedersta hyllan och sväljer värken i halsen, plockar upp den och tar den i famnen. Jag hittar Pappan och havet på barnavdelningen, lutar mig för nära en dam som sitter och läser Svenska Dagbladet mellan ett par bokhyllor, läser på bokryggarna bakom hennes axel. Hon tappar sin tidning och jag plockar upp den ifrån golvet åt henne. Jag har glömt busskortet hemma och går hem i solen, bär böckerna i famnen tryckta mot bröstet och det bräckliga farkosthjärtat slår lite lättare; jag sneddar över gräset i parken, det är den andra mars och det växer snödroppar under snödroppsträdet utanför mitt hus. Kommer upp, brygger kanelte i en prickig mugg och läser hundra sidor i sträck lutad mot kylskåpet.

Sista dagen på lovet, jag väntar på bussen för åka tvärs över till Spårvägsmuseet i Hammarbyhamnen. Träden är täckta av frost och nypor av den snöar ner på gatan från de vita grenarna, landar på trottoaren som små fläckar utspillt mjöl. Solen lyser, bussen kommer inte förrens efter tio minuter och jag lyssnar på The Suburbs-albumet igen. Blir bländad av solen till Ready To Start när bussen svänger in på Sibyllegatan, springer efter tvåan på Stureplan och andas djupt i sprången. Vattnet vid kajerna täcks av dis som glöder rosa i solen, regnmoln brukade jaga mig och nu jagar jag morgonen längs avenyer (och jag slösar bort mitt liv men vad annars är det tänkt att drömmar ska byggas på?). Upp längs Katarinavägen över staden, jag ser mitt hus långt borta över vattnet och hustaken, vit rök från kolkraftverket i Värtahamnen bolmar långt där borta. Jag går långsamt runt inne på museet och tittar på gamla tunnelbanekartor och röda bussar ifrån femtiotalet, går förbi busshållplatsen på vägen ut igen, tillbaka längs de grusiga trottoarerna förbi Sofiaskolan och upp för en gata jag aldrig gått på tidigare, och så plötsligt står jag på Åsöberget högt över staden - Saltsjöbanans spår försvinner bort mot Henriksdal till höger om mig, nedanför mig Stadsgården, hela staden på andra sidan vattnet. Står stilla, andas, jag har Obstinate i öronen och jag har aldrig hittat dit upp förut; en ny plats, en plats för vårkvällspicknickar och pirrande sommardagar.
Jag fortsätter ner mot gatorna igen längs små stigar mellan röda trästaket, hala trädtrappor och spetsiga skorstenar, elledningar som gnistrar av frost ovanför hustaken. Nere på Erstagatan igen, det knastrar av grus under kängsulorna och jag gömmer mina bara fingrar långt ner i fickorna på Sherlockkappan. De säljer påskris med färgglada fjädrar på Tjärhovsplan; en månad för tidigt och jag funderar på att köpa med mig en semla hem någonstans ifrån.

And I know you have a heavy heart; I can feel it when we kiss
So many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
(...)

I've got a flask inside my pocket we can share it on the train
If you promise to stay conscious I will try and do the same

(...)

(and these thigs take forever, especially I am slow

but one of these days they'll be spreading blankets on the beach

And it will be the first day of my life).