8.55 Ibland känns det som om någonting i halsen snart borde brista och gå sönder av all denna värk.

15.05 Ligger ihopkrupen på sidan med duntäcket över mig, kramar en snibb mot kinden, sängen svämmar över av sol men så fort jag blundar ner i kudden rinner det tårar ur ögonvrån. Torkar tårar med täckessnibben, frågar telefonen om ögon kan gå sönder av för mycket gråt. Det går några minuter, några andetag. Det enda som känns vettigt är att krypa tillbaka under täcket och börja läsa om The History of Love, så det är det jag gör. Läser de första sidorna, markerar de absolut vackraste styckena med röd penna, förlorar mig för ett ögonblick i den ofattbara finheten i meningarna. (Och jag läste den här boken för första gången för ett år sedan på pricken; femton meter ovanför Seine, i morgonsolen i Luxembourgträdgården, i skramlande métrovagnar; klottrade ner ”This is the book I would have written to you, if I had known how to write” på en av mina små brevlappar till honom, förvarade hela mitt brev mellan boksidorna. Jag är glad att jag läste den för första gången när jag var förälskad.)

Det surrar mellan fönsterglasen; jag tittar upp ifrån boksidorna, en fluga har villat sig in mellan rutorna och studsar hjälplöst mot dem, och jag känner tydligt hur jag inte vill låta den dö därinne. Solen strålar in genom fönstret och jag grips av en våldsam beslutsamhet, ägnar en kvart med skruvmejsel och mammassistens för att skruva isär fönstret. Skruvarna är tröga, klibbar i målarfärgen, vi står ute på balkongen med jackorna på och mamma håller i fönstret medan jag står och vinglar på en stol och skruvar. Mamma säger nu kommer vi säkert inte få igen fönstret igen, allt för en liten flugas skull, men hon skrattar lite medan hon säger det och jag fortsätter skruva, och av någon anledning känns det jag gör så meningsfullt, som om något tungt skulle lätta ifrån mig om flugan får leva. Vi får isär glasen tillslut, men flugan förstår inte och vill inte flyga ut trots att vi petar på den med en flugsmällare. Tillslut förstår den och tar till flykten och inget har förändrats förutom att en fluga fått leva en stund längre, men ändå känns det lättare inombords på något vis.