and I told you to be patient, i told you to be fine, i told you to be balanced, i told you to be kind (and i'm breakinf at the britches, at the end of all your lines.)
Smyger in en hörlur med Time of my Life i örat under fysiklektionen, snorar på koftärmen. Tänker snälla, kan det inte få ta slut någon gång?
( λN0e-λt, beräkna antalet sönderfall per sekund.)
Och jag sitter i sängen med tröttgråtna ögon och frågar anteckningsboken med spretiga bokstäver om vissa smärtor aldrig går över. Skriver: ”Vad bra det skulle vara ifall böcker, serier, TV-serier, sömn och te faktsikt lagade trasiga saker. Som halsar och ögon. Men nej; de bara trycker in andra ord än de som tar sönder några vändor i blodomloppet. (Och det går över, det går över, det går aldrig över).”
Och du rör dig framåt nu, kräver noll betänketid, men nej; det är en tysk pojke i en film vi ser på biologin som behöver en ny njure, det är en rad i en låt eller ord i en bok eller en tanke som kommer som en skugga, en Mårra i bröstet; och så trycks halsen ihop som om tårar transporterades upp ifrån magen via svalget till ögonen och kroppen hela tiden gjorde ett våldsamt motstånd mot dem. Och jag vet inte hur men jag vet att jag måste.
Spontanlagar pasta carbonara i köket när det blivit mörkt utanför fönstret trots att jag redan ätit middag, hjärtslagen skaver i bröstet när jag skär bacon - (och jag har lärt mig saker om hjärtslag; du (kammarsammandragning, segelklaffar stängs)-dunk(blod ut i lungartären, fickklaffar stängs), du-dunk, du-dunk) - men jag lyssnar envist på Familjen, kokar pasta, hackar vitlök, river två deciliter parmesan och vänder ner äggulor. Jag äter det rykande varmt med mycket svartpeppar, det är tredje gången jag försöker laga det och den här gången är den perfekt. Ögonfransarna klibbar när jag vaknar nästa morgon.
(Och det var så länge sedan.)