Pappan och havet börjar med en mening som får det att pirra ända ner i tårna och får kroppen att kännas alldeles lätt, och sedan fortsätter språket på samma vis hela boken igenom. Meningarna är enkla, korta, rena (skulle de ha en doft skulle de dofta som våt, nytvättad vittvätt); orden placeras i dem med en precision och en lugn självklarhet som bara sjunker rakt in i kroppen och lägger sig mjukt i magen. Boken tar en till en varm och trygg plats, en barndomsplats där böcker är indelade i kapitel med riktiga namn och fyllda av teckningar av mjuka, vita troll, där livets och känslornas komplexitet ryms i några få, självklara ord, förenklas, förklaras och görs gripbara som av en omhändertagande vuxen. Så många odefinierbara känslor konkretiseras i språkets enkla rättframhet, orden blinkar vänligt upp ifrån raderna; bekräftar och skänker en förundrad lättnad över faktumet att de där känslorna faktiskt existerar utanför ens egen kropp – ett faktum som är så självklart utan att alltid kännas så -; som till exempel längtan efter att få berätta en hemlighet för någon, trots att man vet att den kommer att förlora sitt skimmer när man väl gjort det, eller att bara vilja sitta kvar och andas en stund för att allt känns så riktigt. Väldigt fin är den.