2012-03-13 a sunny afternoon. (Min mamma påbörjade tydligen den här texten åt mig när jag gick ifrån datorn för att brygga kanelte. Det var en ganska så bra början så den kan få vara kvar tycker jag.)

Vi smiter ut på brandtrappan bakom skolan, vi har femtio minuters rast mellan franskan och fysiken och vi klättrar över grinden och ner för trappan, smiter runt hörnet så att ingen ska kunna få syn på oss ifrån klassrumsfönstren och sjunker ner på våra kappor i det vinterslitna gräset ute på terrassen, vi är i jämnhöjd med taken. Det bullrar ifrån byggarbetsplatsen tvärs över gatan långt där nere och solljuset är blekt men det värmer mot kinden.  Jag viker in Sherlockkappan under mig (och snart kommer det att vara för varmt för den), lutar mig mot trädet som inte blommar än men kommer göra det snart; och jag borde läsa igenom mina religionsanteckningar men jag lutar huvudet bakåt mot den smala stammen, blundar och andas plusgradersluft, marssol mot kinden, byggarbetsplatsbuller. Min vän frågar mig vad jag tänker på och jag svarar att jag tänker nog inte på något speciellt alls, faktiskt.

Ligger i sängen med släckt lampa och sömntungt huvud sjunket i kuddmjukhet, med Lönnlöv trevande och mjukt i mina sömniga öron, stadsljus sipprar in under rullgardinen. Jag lägger handen mot elementet, det är svalt under fingrarna, värmen nedvriden till ettan, det är svalt för att jag satt i gräset idag. För att det kommer att bli vår snart, jag kommer inte frysa under täcket för luften kommer att vara ljummen nätter igenom och jag kommer inte krypa upp mot elementet bakom duntäcketsmuren med bäckmörker utanför fönstret, en värld utestängd med rosa ränder och ett Patrickalbum, jag blundandes ner i kudden som var blöt av mitt hår och hjärtat passade aldrig i bröstet de där kvällarna, tryckte upp i halsen som om det försökte fly, fly vart som helst.

Jag har på mig prickiga strumpbyxor, målar naglarna mintgröna, läser böcker under skolbänken; ord som ligger så perfekt på sidorna och i meningarna att de blir till en rent fysisk känsla i bröstet (och vi kunde nog inte ha haft en bättre bok än den som vår). Jag bakar med kladdig polkagrisfrosting, tar helgpromenader mitt i gatan för det kommer ändå aldrig några bilar där borta, tankarna som gör ont sjunker trött undan och jag går långsamt med händerna i fickorna, sätter kängfötterna framför varandra på asfalten som om jag skulle gått på lina och svajar fram och tillbaka, ler upp mot solen, andas, lyssnar på Poison Oak tre gånger i rad för den var gjord för vårsol när man inte riktigt vet vad som gör ont längre och vad som gör det. Jag försöker skapa en plats åt mig själv där jag kan andas, pålstra med mjuk musik och boksidor och blyertsdrömmar. Jag vill ta ljusa, pastelltunna fotografier av hustak, fåglar, tekoppar, bara ben, uppslagna böcker. Jag vill ha sockervaddsrosa slingor i håret, ligga raklång på golvet med öppet fönster ut mot våren, titta upp i taket, andas vårluft och se de tunna gardinerna fladdra genomlysta av solsken, lyssna på musiken, läsa hundra sidor i sträck. Jag vill ju bara andas, leva och andas om vartannat och vara lätt inombords, så overkligt lätt.

(Och en dag kanske jag lagar hjärtan med prolentråd och kirurghäfta men just nu har jag bara ord och en vår och jag orkar inte tänka tankarna eller känna känslorna längre, inte än. Jag behöver mer sol först, fler andetag).