Jag tänker på det här med kvinnor och stress. Det här med att kvinnors medellivslängd beräknas sjunka och sluta på samma nivå som männens, på grund av att kvinnor sliter ut och stressar sönder sig själva. Att kvinnor betalar ett pris för sin nyvunna självständighet, frihet och sitt ekonomiska oberoende; att det priset verkar vara en konstant stress när vi kämpar för att förena nya roller med gamla - yrkeskvinnan med hemmafrun. Att kvinnor ofta förväntas sköta två jobb – arbetet och hemmet – att huvudansvaret för omhändertagande av barn fortfarande ligger hos dem trots att de arbetar lika mycket och länge som sina partners. Helt plötsligt kan vi bli vad vi vill. Drömmen om den moderna kvinnan; affärskvinnan med en fartfylld karriär, ett vitt leende och en cocktail i handen, vältränade ben och två barn. Den frigjorda kvinnan som går rakt in i en fälla, som fångas av stressen i tonåren och sedan aldrig kommer loss. Tonårsflickan med det glansiga håret, gymväskan, festnätterna, den ständigt ringande mobiltelefonen och de högsta betygen; kvinnan med det glansiga håret, gymväskan, arbetet, det välstädade hemmet, familjen, hobbyn. Hon som klarar allt utom att må bra inombords.

Snälla, kan alla ni fina, underbara flickor förstå redan från början att det inte går, att det är en enorm lögn att det ska gå? Att man inte kan vara allt samtidigt. Att ingenting är värt någonting alls om ni inte mår bra samtidigt. Att ni självklart har rätt till både familj och yrkesliv men att det i så fall inte ska vara ni som lagar middagen varje dag. Att om man jobbar åtta timmar per dag ligger det dammråttor under soffan och en hög av smutsig tvätt i badrummet och det är okej. Att om man har en fast partner på gymnasiet och pluggar för ett MVG på alla prov hinner man inte alltid tacka ja till den där utekvällen och det är okej. Jag är arton år gammal och försöker lova mig själv det; att minnas att jag har fem centimeters utväxt och att fredagsmiddagen med vänner blir ett knytkalas om jag någon gång kommer att gå nattjourer på helgerna, att det är en bra idé att gå ner i tid om jag har råd när jag blir äldre, för att spara på mig själv. Lova mig själv att utdela en verbal snyting till vem som helst som skulle få för sig att klandra mig för det. Jag kommer inte välja den lättaste vägen i livet, om jag känner mig själv rätt, för att det förmodligen skulle tråka ut mig på det ena eller det andra sättet. Men jag lovar mig själv att ta hand om mig, att lyssna på min kropp om den någon gång säger att den har fått nog.  För att det är viktigast. Boten mot trötthet heter vila, inte Berocca Boost brustabletter. Jag önskar att det skulle vara uppenbart.

Och så det här med kroppen, som ska vara si och så. Smal med inte för smal, då är det äckligt. Bröst och rumpa men inte för mycket av dem, då ser man ju slampig ut. Träna, för då är man hälsosam och fräsch. Jag blir så ledsen av det. Jag blir så ledsen av tjejtidningar, tidningar som ska finnas till för att hjälpa och peppa unga flickor men som ändå skriker ut hemligheterna om hur rumpan ska bli fastare och magen plattare i stora rosa bokstäver på sina omslag. Jag blir så ledsen av flickor med gymväskan över axeln och glasartad blick som måste hinna träna mellan franskalektionen och kompisfikat. Jag blir så ledsen av flickor som lägger upp bilder där det står dear fat, get the fuck out of my body mot en rosa bakgrund på sin Instagram eller rebloggar my thighs are too big på tumblr. Flickor som jämför låromkrets och beklagar sig för vännerna i skolan på måndagsmorgonen om hur de åt tårta i helgen. Som om det skulle vara fel, ett brott. Jag har inga svar, ingen enkel lösning, det har nog ingen. Om det hade funnits en sådan skulle allt vara bra redan ifrån början. Jag har bara ett ton ilska inombords och en önskan att det var annorlunda. För det är verkligen bara skit, bara så himla mycket skit.