Kängorna är lätta mot trottoaren, vinden drar uppför gatan och jag sliter av mig hatten, kastar huvudet bakåt och låter vinden rusa igenom mitt hår. Det kommer ifrån ingenstans och jag börjar springa i nedförsbacken med hatten i handen och halsduken fladdrandes ut bakom mig, och hjärtat pumpar eufori i sprången som om det någonstans inom mig ständigt skulle produceras lycka i konstant mängd, oavsett vad; som om det ständigt skulle fyllas på någonstans där inne till det blir för trångt och spränger fram så fort spänningen släpper, som för att lätta på något enormt tryck.

Solen skiner, jag trycker ner hatt och vantar i tygkassen och går rakt förbi busshållplatsen, letar mig hem längs slumpmässiga gator. Kängorna bli leriga i Humlegårsgräset, jag stannar i solfläckar på trottoarerna och trycker in ord på telefonen; hårslingorna blåser runt ansiktet och fastnar i läppstiftet, jag mimar du kommer aldrig mer bli dig själv och fötterna känns ovanligt verkliga mot gatorna. Jag springer över Karlavägen trots att bilarna är långt där borta, tar ett skutt över det låga staketet, fingrarna blir lite kalla i vinden så jag gömmer dem i kappfickorna, känner mig lugn; fullt tillräcklig i Kentord, trottoar, solvärme och doften av tvätt når mig mitt i steget utanför en port på Jungfrugatan. En tid mellan två stormar, en tid för att läka ihop, en tid för ord och trottoarer och vad som helst som låter mig andas. Kanske till och med en tid för något nytt, om jag har tur. Och jag vet vem jag är och jag vet vart jag ska men jag vet inte vart jag kommer hamna, och av någon anledning får det mig att känna mig trygg.