Jag vill ha timmar i tystnaden på biblioteket, en tystnad som är tung av ord som sipprar fram och ut mellan hyllorna och ta bussen hem med fem böcker under armen. Jag vill lyssna på Bright Eyes, försvinna in i texterna och inte komma ut. Jag vill ha bubbelgumsrosa hår trots att jag egentligen inte vill ha det, eller kanske klippa av det och färga det kolsvart igen trots att jag egentligen inte vill det heller. Jag vill gå längs nya gator och pressa kinden mot rutan på nya bussar och lära mig nya tunnelbanelinjer. Jag vill försvinna till Paris och sedan vill jag komma tillbaka (eller vill jag det?). Jag vill cykla fort, fort längs alléer med bara ben, evighetslätt och lyckotung. Jag vill ha nätter där det aldrig blir mörkt, brutal dans och tryckande längtan och att ligga i gräset och titta upp, bara titta upp, känna på världen utan att sätta ord på något och sedan komma hem och försöka sätta ord på det ändå. Jag vill skratta mot kompisaxlar, bli yr igen. Jag vill dansa på mitt rum och skriksjunga med i Broder Daniel-texter. Jag vill ha kvällar där världen är öppen och saker som aldrig hänt förut händer. Jag vill äta tårta på ett köksgolv när solen gått upp igen utan att jag sovit, lämna och sakna men glömma det fort. Jag vill ligga på badrumsgolvet och lyssna igenom Patrick Wolf-album med fötterna upp mot taket. Jag vill komma på mer än femtio ord för snö, sitta ensam på balkongen en sommarkväll, spela Bob Dylan på en lånad gitarr med stela, osäkra fingrar, känna ölsmak på tungan och sjunga högt ut över staden. Jag vill romantisera och att allt ska vara genomlysande verkligt. Jag vill lyssna på The Who, sparka på lyktstolpar när jag är arg och få ont i tårna, ha på mig en för stor parkas över en kavaj och prickiga byxor som en modspojke från sextiotalet. Jag vill slicka pommes frites-salt ifrån fingrarna och sitta uppe sent och skriva till nya vänner. Jag vill nörda ner mig i TV-serier och kyssas och inte vara ledsen. Jag vill skriva mitt sista fysikprov och snubbla berusad av frihet. Jag vill skriva texter på morfars skrivmaskin, dricka kaffe trots att jag inte tycker om det så mycket egentligen och röka cigaretter trots att det är dumt, och lyssna på svensk pop. Jag vill ha boksidor på väggarna i en för liten lägenhet, mumla costa undecima, costa duodecima mot någons hud och le. Jag vill ha barfotasmutsiga fotsulor mot varm asfalt och mina Håkantygskor dinglandes i handen. Jag vill inte förklara mig för någon och jag vill inte att saker ska vara lätta för de är de aldrig men jag vill att de ska vara bra, jag vill att de ska vara alldeles nya eller precis som att komma hem. Och nu raderar jag mening efter mening för orden är för många. Men egentligen vill jag bara ha en sommar och att inte vara ledsen alls.