Den lilla lägenheten är trång av folk, musik och vin dunkar i hjärtslagen och jag piruetterar över vardagsrumsgolvet, trillar yr och skrattande ner i sängen där fem av mina vänner redan ligger i en lycklig, loj hög. De trasslar ihop armar och ben för att göra plats åt mig, jag dricker sött rödvin blandat med Coca Cola ur en temugg för alla glas är slut och väntar på min tur att berätta om min första kyss medan lägenheten blir ännu lite mjukare i kanterna. Jag trasslar loss en arm då och då för att läsa SMS:en från honom med snälla grönblå ögon som tillbringat eftermiddagen med att bjuda mig på cheesecakete, blundar och ler ner i kudden varm och yr av vin, kroppsvärme och ett löfte om något. Jag smiter ut i köket för att fylla på mitt glas, ingen kan se mig från vardagsrummet; det pirrar av glädje i kroppen och jag bryter ut i en spontan smygdans tills jag tappar balansen och skrattande ramlar in i diskbänken. Vinden är kall och blöt av snöflingor ute på den lilla balkongen, letar sig in under kappkragen och släcker cigarettändaren; jag kurar ihop mig mot väggen i ett försök att skydda mig ifrån vindbyarna, skrattar med två flickor jag inte träffat förut, blåser sömnigt mentolrök över balkongräcket ut i den virvlande snön.

Det snöar fortfarande nästa morgon, luftiga vita flingor som yr förbi utanför fönstret och min vän kastar sig över mig och attackkramar mig vaken. Vi äter gårdagens tårta med grädde och kladdig Nutella till frukost hopträngda i sängen och jag känner mig varm och lycklig. Det är kallt i bara parkas över pyjamasen på busshållplatsen på vägen hem, jag lyssnar på Mannen i den vita hatten och försöker behålla lyckokänslan inom mig så länge jag kan.

Han bjuder mig på bio tre dagar senare, det är tredje gången vi ses och han håller min hand när jag börjar gråta mitt i filmen; och jag vet inte om jag gråter över den lilla flickan som dör uppe på skärmen eller över hur alla känslor sitter fel i kroppen, hur jag inser det jag förträngt; att jag fortfarande är för trasig, inte vill, inte orkar. Jag missar min buss med flit efter filmen, vi sätter oss på bänken och han lutar pannan mot min, ler upp mot mig genom luggen och jag ler tillbaka men det darrar lite i mungipan. Han lägger ett finger mot min haka, kysser mig försiktigt och jag blundar, försöker låta bli att gråta, försöker förklara men orden fastnar i halsen. Han har lagt mina ben över sina egna, mitt ena kängsnöre har gått upp och han böjer sig fram och knyter det omsorgsfullt åt mig på precis samma sätt som jag knutit det andra – lagom hårt snört upp till näst sista hålet, sedan en rosett på baksidan av kängskaftet och för ett ögonblick mjuknar värken i magen, men det är för sent trots att det egentligen inte är det alls och jag gråter hela vägen hem. Eyelinern svider i ögonen och jag förstår knappt varför det gör så ont men jag vet nog det ändå, att hundra andra SMS ekar i det jag skickar sittandes på köksgolvet när jag kommer hem och jag vill inte titta på telefonen efter att jag tryckt på skicka. När jag sväljer hårt och vänder på den en kvart senare har han svarat, säger lugnt att det inte är någon fara, att han förstår, Kevlarsjäl baby. Han frågar om jag skulle vilja fortsätta prata om böcker.

(Och älskling, det finns hopp om en förändring men det får ta den tid det tar.)