Jag skriver det sista provet och när jag kommer ut ifrån aulan ställer jag mig och hoppar jämfota. Jag piruetterar genom matsalen, tappar balansen, mina vänner skrattar åt mig och jag får knappt i mig någonting alls till lunch, men det gör ingenting alls. Lättnaden är så plötslig och så stor och det går inte att hålla den innanför kroppen.

När jag kommer hem på eftermiddagen samlar jag ihop alla papper nedklottrade med bläcksiffror och ofullständiga uträkningar ifrån borden och golven i två stora papperskassar och när de singlar ner i sopnedkastets mörker känner jag mig heliumlätt och overklig som om bara en tunn tråd runt vristen håller mig kvar vid jordytan. På tisdagen lyssnar jag inte på ett ord som sägs under hela skoldagen och när den är slut tar jag bussen till biblioteket.

Friheten får inte riktigt plats i kroppen, är plötslig och våldsam och svårbegriplig för den efter all denna tid och den sitter snett och skaver lite. (Det gör mig lite ledsen, men det är okej. Jag kan ta mig tid att förstå nu.)

Jag vandrar mellan hyllorna med försiktiga steg och plockar på mig böckerna nästan utstuderat långsamt, registrerar noggrant den behagliga tyngden av var och en av dem i armarna när de landar i famnen. Jag tror att jag älskar böcker än mer än vad jag älskar att läsa och att omsorgsfullt välja ut dem ifrån hyllorna och trava dem i mina armar väcker en intensiv lyckokänsla i bröstet.

Jag letar fram böckerna vars titlar jag har radat upp under varandra på otaliga listor under våren, och mellan de välbekanta vertikala författarnamnen – namn som är så bekanta ifrån mina listor att de känns som namn på gamla vänner – hittar jag andra, nya, som inte står på listan; hittar ett lexikon för älskande och det låter som någonting ur en Jonathan Safran Foer-roman så jag plockar med mig den. Jag hittar inte andra delen i min Murakamitrilogi under M och ber bibliotekarien om hjälp; vi letar noggrant tillsammans i flera minuter innan hon får syn på den på ett bord under en dams utspridda papper. Damen ursäktar sig och gör en ansats till att samla ihop sina papper, men jag ler, säger att det kan vara roligt att leta efter böcker ibland. Jag bläddrar i böcker med titlar som A short introduction to reality och The book of imaginary creatures och sätter mig en stund med Submarine, men de lösryckta meningarna jag vilar ögonen på skapar inte alls samma resonans i mitt bröst som filmateringens scener och jag slår snabbt igen boken och återbördar den till sin hylla innan den råkar förstöra något.

På vägen hem väntar jag på bussen på en busshållplats jag vanligtvis inte brukar åka ifrån och bänken är av någon anledning ovanligt hög; den strålande solen bländar mig och mina för varma kängfötter dinglar flera centimeter över marken som ett barns när jag sitter på den. En kladdig rosa droppe från glassen jag äter faller ner på telefonskärmen och jag har inga pappersservetter så jag torkar ångerfullt bort den med insidan av min rosmönstrade klänningsfåll. Det är kvavt som i juli på bussen trots att fönstren är öppna och jag balanserar min boktrave på sju böcker i knäet; omslaget på den bok som hamnat underst klibbar mot mina svettiga lår och det finns repor och kladd på min glädje men den blommar envist och tryckande i mitt kvalmiga bröst. När jag kommer hem ritar jag en världskarta och nålar upp den på väggen.