Så mycket inspiration. Den är inte ens konkret – den kokreta inspirationen tog slut någon gång före tolv efter att ha resulterat produktivitet vid symaskinen. Nu är det bara dimmiga ord och upplistade ord, tryckande pop, rosafärgat hår, byxor-hängslen-hög krage på blusen-kavaj-fluga-kängor, sorgsna känslor uttryckta i sångtextfragment på en pastellmjuk, övergiven blogg - bestämd och obestämd längtan som trycker i hela kroppen.

Telephone booth. (I wish you still made calls in those. Counting the coins in your pockets with trembling hands – please let there be enough -, twirling the telephone cord around your fingers, counting the seconds until he picks up. Laugh into the receiver, leaning your cheek against the glass. If it was cold outside, your breath would vaporize on the glass, hide your face from the world).

Önskar den här platsen ville bli lite tjusig snart så att jag kommer börja vilja visa den för folk.