(Den elfte maj.)

Fredagseftermiddag, jag är nere i tunnelbanan vid Östermalmstorg och biblioteket öppnar inte förens om tjugofem minuter. Där uppe ovan jord är det mulet; våt grå luft som efter ett regn och nyutslagna trädkronor, och den behagliga känslan av det följer med mig ner på perrongerna under jorden. Jag fördriver väntetiden i den lilla affären för pocketböcker som ligger granne med biblioteket, söker långsamt med blicken bland de grälla omslagen efter en roman jag inte kunnat hitta i bibliotekskatalogen. Flickan bakom disken frågar mig med snäll röst om jag behöver hjälp med att hitta något särskilt; jag ler, säger nej tack.

Hon frågar mig om jag läst någon bra bok på sistone som jag skulle kunna tipsa om, säger att hon ständigt är på jakt efter en ny roman. Jag har Calvinoromanen i tygkassen och någonting i hennes leende eller kanske bara själva faktumet att det handlar om böcker får mig att föra den tunna slöjan av kvardröjande tonårsblyghet som stundtals imaginärt skyler mig ifrån omvärlden åt sidan och plocka upp romanen ur väskan och visa den för henne. Den är speciell, den är som en roman om en roman, en bok i en bok; du kan få läsa den första sidan om du vill?

Hon tar försiktigt emot boken jag räcker henne över disken, slår upp den första sidan och börjar läsa. Min blick hittar tillbaka till bokomslagen på hyllorna. När hon läst klart slår hon omsorgsfullt ihop den med precis rätt sorts lilla leende i mungipan och sträcker sig ner under disken efter en papperslapp som hon skriver upp romanens namn på innan hon ger tillbaka den till mig. De har inte romanen jag letar efter så när hon tackar mig lämnar jag butiken med boken tryckt mot bröstet, med uppdragna mungipor och ett hjärta som klappar lite snabbare än vanligt, som alltid när slöjan förts åt sidan och något fint mött mig på andra sidan.

Det återstår fortfarande tid tills biblioteket öppnar och jag sätter mig på en bänk utanför spärrarna, drar upp fötterna under mig och lutar romanen vars hemlighet jag just delat med mig av mot knäna medan hjärtat lugnar ner sig lite i bröstet och en stilla, anspråkslös lyckokänsla över att ha delat med mig av något fint till en främling blommar upp i bröstet. Jag slår upp boken och läser vidare i den förundransvärda berättelsen, olik någon annan berättelse jag läst förut och kanske är det för att det är vår roman som jag läser ett halvår för sent därför att jag alltid hade andra böcker jag ville läsa först, men någonstans mellan raderna medan jag lyssnar på musiken från en gatumusikants instrument som når mig bortifrån gången genom ljudet av förbipasserande fötter tänker jag att av allt han lärde mig kanske det här är det enda jag har kvar i sin helhet. Han tyckte alltid om att lära mig nya saker, men jag har glömt hur fackultet fungerar och jag blandar ihop Pascal och Wittgenstein när jag räcker upp handen på lektionerna. Men det var nog tillsammans med honom som jag till fullo lärde mig att se skönheten i de små ögonblicken – i en mamma som förhör sin dotter på multiplikationstabellen en snöslaskig decembermorgon, i ett litet speciellt ord för någonting som ingen annan använder. Och det kanske är det enda jag har kvar av oss som ingen sorg kan komma åt – den här romanen jag läser, hur jag njuter av den avlägsna dragspelsmusiken, hur jag ständigt formulerar ord i huvudet nu.

(En tanke kommer som gör mig lite varm inombords: jag började skriva på nytt för ett år sedan, skriva de här små utbroderade dagbokstexterna när jag inte ville tappa bort mina stunder med honom. Nu fyller alla ord om oss en vit skolåda jag har lagt undan allra längst in i garderoben, en skattkista av papp men en skattkista som jag kommer hålla gömd där längst inne under fållarna på klänningar jag aldrig använder utan att öppna på länge, länge. Och mina texter handlar om andra saker nu, ett annat liv utan oss, men det var så de började och tanken fyller ett imaginärt hålrum nära hjärtat med något varmt; tacksamhet i flytande form.)

Biblioteket öppnar och jag går upp för den krökta trappan och upp bland böckerna, letar efter första delen i en Murakamitrilogi. Några främmande titlar fångar min blick när den letar sig fram över hyllorna och jag plockar ner en tunn roman, slår upp den första sidan och läser hans förnamn bland orden som står tryckta på den, och för första gången på länge blir namnet inte till en klump i magen eller en värk i halsen utan till något annat, något lite varmare och vänligare som får mig att le lite snett med ena mungipan ner i boken. Hej på dig. Tack.