(Den sextonde maj.)

Jag sitter på bussen på motorvägen ut till landet en mulen onsdagseftermiddag och lutar ett trött huvud mot fönstret, känner motorvibrationerna i glaset långt ner i nacken. Den grå, regntunga luften trycker mot kinden genom rutan och jag kapitulerar tillslut inför sorgsenheten som tryckt dovt i bröstet hela dagen. Det är en uttröttad, vacklande, döende sorgsenhet; en sista, tapper soldat i ett utmattningskrig och den gör knappt ens ont längre - det är en sorgsenhet som känns ungefär som ensamhet i en tom lägenhet under en kvalmig, regnig dag mitt i sommaren i bröstet; skrynkliga vita lakan i sängen och ett öppet fönster ut mot det matt gröna, regnvåta; stillastående luft som doftar vått och svagt metalliskt. (Kanske melankoli är ordet jag inte hittar.)

Jag träffade hans vän efter lunchen; hårdare kramar än vad jag någonsin fått av någon annan, kramar man knappt kan andas i, med en mjuk doft av läder från hennes jacka. Hon ler mot mig när hon släpper mig, ett leende med vita tänder och snälla ögon som känns lent som varm mjölk i magen. Och jag önskar att det inte var så men han spökar överallt, i frågan jag inte ställer till henne, i den verkliga eller inbillade glimten av omtänksamt medlidande i hennes ögon och röst när hon frågar hur jag mår trots att det är nästan ett halvår sedan mina knän vek sig i hennes famn och hon sa mitt namn med fasta händer mot mina kinder tills jag såg henne i ögonen och sa med fast röst utan att blinka att han skulle klara sig.

Jag lyssnar på Färger på natten en gång och sedan gång på gång, ger upp fullständigt och bilden av hans ansikte flimrar svagt framför blicken; nej, inte bilden av hans ansikte (för jag har så svårt att minnas ansikten, de flyter ut som vatten i mitt minne hur väl jag än känner dem och han ser inte riktigt ut som sig själv längre i drömmarna jag fortfarande har någon gång ibland), bara ett ljus med två mörker för ögon och mjuka skuggor för läppar. Jag vet inte riktigt vad jag tänker, kanske tänker jag ingenting.

(Och jag har slutat gråta nu, helt. Det tog ett par veckor innan jag märkte det. Tankarna finns kvar, de försvinner så långsamt men kanske är jag för van nu, van trots att jag kom nära att tro att det aldrig skulle gå över de vintereftermiddagar jag grät på parkbänkar med kalla händer i kappfickorna. De där månaderna är redan lite otydliga och fragmentariska i mitt minne, som något som hände för mycket länge sedan - jag frågade någonting om snö, någon påminde mig om att det ju knappt hade snöat alls i vintras och jag inser att jag hade glömt det. Ibland minns jag blåmärksömheten i kroppen med förvåning, hur minsta lilla som snuddade vid mig gjorde så hemskt ont. Jag har redan glömt, kroppen har försökt rensa undan det den inte tycker att jag ska behöva ha kvar i mitt minne; gömt undan det bit för bit när jag tittat åt andra hållet. Och jag är trött på att skriva de här texterna nu, det är klaustrofobiskt tätt mellan raderna och orden väger tungt som en klump i magen på sidorna. Jag trycker hårt med kulspetspennan mot anteckningsbokens papper, skriver det kommer komma en störtflod av liv och svepa mig med sig till nya platser där det här utdragna lågtrycket är ute ur kroppen.)

Pappa möter mig med bilen vid busstationen och den dova tyngden i bröstet löses upp lite i hans kram. Jag är ute i sommarstugan i fyra dagar, en allra sista långhelg innan allt tar slut och pluggandet tar hela dagarna för huvudet gör våldsamt motstånd mot repetitionens slöa tristess. Jag dricker mjölkigt te tills mjölken tar slut och jag får dricka det utan, tar långa promenader på eftermiddagarna för att vila mig lite; längs de dammiga grusvägarna och genom skogen ner till bryggorna, lyssnar på samma Kentlåt om och om igen. Jag sitter länge i solen på träbänken utanför ladan, låter värmen långsamt sjunka in i kroppen, gungar nere vid badet; gungar högt så att det svindlar lite i magen på vägen ner och känner mig lätt för en stund. På morgnarna när jag nyss vaknat rusar hjärtat i bröstet och anteckningsboken fylls av fragmentarisk inspiration som jag bevarar där innan jag går upp för att äta frukost. Från ingenstans kommer arga, trötta tårar på söndagsförmiddagen och jag vet inte varför. Jag gråter en stund och sedan torkar jag mig resolut om kinderna med baksidan av handen, sköljer ögonen med kallvatten över handfatet och sedan brygger jag en till kopp te i köket. Bara några få timmar kvar.