(Den tredje maj.)

Halv två på natten i ett bås på McDonald’s på S:t Eriksgatan; vi är varma och upprymda av dans och trängsel och blinkande ljus, skrattar högt och delar på den flottiga maten med glupande aptit. Jag slickar pommes frites-salt från mina läppstiftskladdiga fingrar, kisar mot ljusen; min vän bredvid mig har på sig en krokig trollkarlshatt i blå sammet med en röd stjärna på och det brusar fortfarande lite i mitt huvud.

Det är kallt på busshållplatsen och vi dansar till musiken som fortfarande strömmar ut på gatan ifrån klubben för att hålla värmen. Bussen åker över S:t Eriksbron till Vasastan och tågrälsen glimmar hemlighetsfullt långt under oss.

Jag sover över hemma hos Ellen på hennes luftmadrass och vi ligger vakna länge och pratar om kärlek tills vi somnar; himlens blåton håller redan på att ljusna ovanför innergårdens hustak när jag dricker ett glas vatten vid diskbänken i köket. Vaknar till när hon stiger upp efter åtta för att gå till skolan; jag gömmer ögonen från solljuset under täcket, mumlar ett sömnigt hej då. När jag hör ytterdörren smälla igen ute i hallen kryper jag upp i hennes säng, somnar förnöjt om med ryggen mot det ljumma elementet och den stora gosedjurskrokodilen av grön plysch i famnen. Jag vaknar igen vid tolv, jag är fortfarande ensam i lägenheten; min yoghurtskål med hallon i väntar på mig i kylskåpet och jag äter dem vid köksbordet med vaniljyoghurt och en kopp grönt te. Solen skiner fortfarande utanför fönstret, ljuset ligger i varma strimmor över det vita bordet och jag drar upp fötterna under mig, håller tekoppen i båda händerna; kroppen är tung av längtan efter mer sömn men tankarna är lätta, solgenomlysta och jag diskar ur koppen, bäddar, viker lakan, borstar tänderna framför badrumsspegeln med den lila tandborsten med en liten klisterlapp med mitt namn på som bor i en låda i städskåpet. Jag lånar en färgkrita ifrån hennes skrivbord och skriver en liten lapp till henne som jag lämnar på hennes säng. Jag plockar ner mina saker i tygpåsen, sticker fötterna i kängorna och låser dörren efter mig; slänger in nycklarna i brevinkastet och går hem med oknutna kängsnören.

I soffan med utrivna kollegieblockssidor med fransiga kanter och kladdiga anteckningar i blått bläck, balkongdörren är öppen och rummet är full av vårluft, varm och mjuk av sol. Sömnig, orden halkar och snubblar på sidan, retsamt utom räckhåll och jag låter sidorna falla till golvet. Jag tänker på honom. (Dig. Jag vill fortfarande skriva dig. Trots att du är en annan person bland mina ord nu.) Tänker på honom länge, en timme kanske för att jag är trött och det är så svårt att stänga tankarna ute då. Ett tag är jag arg, sedan blir jag ledsen, sedan bara bedrövad. Några glimtar av glädje här och där i ett ord jag formulerar i huvudet, en envis tacksamhet. (Tre dagar tidigare: jag cyklar i nedförsbacke, andas nyutslagna gröna blad, solsken, fart, vinden mot tinningarna som blir sval när jag klyver den tillräckligt fort och pirret väller upp i kroppen ifrån benen, fötterna på pedalerna; jag är på väg till Ellen igen, vi ska äta glass; jag ler. Jag är rusig av en plötslig lätthet som kommer till mig i farten, drar ett djupt andetag, kisar mot solen; cykelhjulen slirar mot trottoarkanten och jag ligger med kinden mot trottoaren innan jag hinner förstå att jag fallit. Ett krampaktigt hjärtslag, en kväljande chockvåg av adrenalin innan jag kan dra in luften som slagits ur lungorna; jag känner smärtan ifrån handflatan, knäet, höften, armbågen innan jag känner rädslan. Jag kan inte känna min högra arm för ett ögonblick; blundar ner mot den hårda stenen, tvingar mig själv att röra på fingrarna, andas i hårda stötar. Steg, en mansröst någonstans där uppe frågar mig hur det gick; jag öppnar ögonen, säger att det är okej innan jag är säker på att det verkligen är det; försöker sätta mig upp, låta min uppfattningsförmåga hinna ikapp det som hänt. Min handflata blöder, fingertopparna gör oförklarligt ont. Jag är uppe på fötter och greppar hårt om styret med vänster hand, säger tack så mycket till mannen som lyft min cykel ur gatan; börjar gå längs allén på darriga ben. Jag tvingar mig själv att sätta mig ner på en bänk, lutar cykeln mot benen; sveda strålar fortfarande skarp och stickig upp längs underarmen från skrubbsåret på höger handflata och jag vill inte röra armen. Solljuset sticker i ögonen och hjärtat slår för hårt, trycker adrenalinresterna ner i benen som pirrar obehagligt; en varning för det som inte hände, en ilsken påminnelse från kroppen om dess bräcklighet. Det känns trångt i bröstet och jag tänker det går så fort, det händer på ett ögonblick, och för en kort stund innan jag lugnat ner mig är jag plötsligt så rädd.

Hemma hos Ellen får jag av mig de förstörda strumpbyxorna med vänster hand, jag sitter på badkarskanten och hon tejpar bomullstussar indränkta i alsolsprit över mina skrubbsår. Hon kallar mig klantskalle och jag skrattar med henne åt mig själv när det svider. Och jag ramlade bara med cykeln men från ingenstans mindes jag oss, oförstörda och precis som vi var; och innan benen slutat darra och jag för ett ögonblick var rädd för livet blev jag plötsligt så arg på mig själv för att jag varit så nära att förstöra de minnena för mig själv.)

Jag vet inte hur du mår; hoppas så att du mår bra nu men vågar inte ta reda på det av rädsla för att du fortfarande ska må dåligt. Jag vet inte vilket program du har valt för ditt andra år på universitetet, om du har börjat ha ditt hår på något nytt sätt eller om du är förälskad igen, om du drömmer om någon annan nu. Jag hoppas att du gör det. Det gör ont, men det är en trött, resignerad sorts smärta; ett slag som redan är förlorat. Jag gråter inte så ofta längre. Det gick en vecka utan tårar nyss. (De kom tillbaka den åttonde dagen, en tyst trött rännil ur vardera ögonvrån ner över tinningarna som ett slow-mo-requiem för en dröm när jag låg på rygg i sängen och var på väg att somna med ljus fortfarande strilandes in under rullgardinerna. Jag brukar inte riktigt veta varför jag gråter när jag gör det nu för tiden, bara att det fortfarande är för din skull jag gör det.)

(Den sista april.)


Rummet är trångt och mörkt, ett gästrum; det är långt efter midnatt och jag sitter bredvid min vän på golvet nedanför sängen; dörren står på glänt och en strimma av lampljus ifrån hallen faller in över golvet. Utifrån vardagsrummet hörs fortfarande ljudet av musik, klirrande glas och dämpade röster. Min vän sitter på knä vid sängkanten med kinden tungt pressad mot madrassen; flickan han är förälskad i ligger i sängen och han håller henne i handen. Hon har druckit för mycket; vrider sig under filtarna i sin fragmentariska sömn. Då och då gnyr hon till och han mumlar det är ingen fara, jag är här, vill du ha lite vatten? Jag häller upp vatten i muggen med Mumintroll på som står mellan oss på golvet (alla andra glas är smutsiga och den är ju ändå lättare att hålla i om den har ett handtag) räcker den till honom; han håller fram muggen mot hennes läppar och hon griper svagt om den, dricker i sörpliga klunkar innan huvudet faller tillbaka mot kudden och jag tar muggen ur hans hand och ställer tillbaka den på golvet. Han lutar sig tungt tillbaka mot garderobsdörren, blundar, suckar djupt; han är full och trött men han vill inte somna ifrån henne. Han säger att jag inte behöver stanna om jag inte vill, men jag svarar lugnt att det inte är någon fara, och han säger tack.

Hon gnyr till igen som om hon drömde en mardröm och han mumlar jag är här igen med öm, raspig röst, och jag ler mjukt för mig själv i mörkret; tänker att han älskar henne och tanken får mig inte att känna mig ensam. Det lilla gästrummet känns besynnerligt avlägset ifrån resten av lägenheten; en liten kapsel av mörker och kvav luft som flyter långsamt och oberört genom en rymd av tända lampor och pulserande musik som dämpas och suddas ut av väggarna. Hon rör sig oroligt under filtarna och jag häller upp vattnet i muggen han lutar mot hennes läppar, och i den plötsliga närheten utvidgas den vackra lilla värld de håller på att bygga upp omkring sig till att inkludera mig också. En varm, sömnaktig trygghet sänker sig som ett mjukt lager över min kvardröjande berusning där jag sitter bredvid dem på golvet i det mörka rummet. Hon andas lugnare nu och jag slappnar av, lutar mig mot garderobsdörren jag med och drar upp knäna mot hakan. Han och jag sitter tysta sida vid sida i mörkret; jag är varm inombords och fortfarande lite full, världen är lite mjuk i kanterna och stunden känns med ens underligt fridfull; koncentrerad och oändlig på en och samma gång, som om hela världen med ens rymdes i det här kvava lilla rummet och samtidigt bredde sig ut i all oändlighet utanför dess väggar. Fedrika sticker in huvudet genom dörrspringan, frågar oss med låg röst hur det är med henne. Jag svarar lugnt att det är okej och hon puttar till dörren igen. Han vänder sig bort och kräks tyst utan förvarning i den röda plastbuken som står bredvid honom på golvet. Jag häller upp mer vatten i muggen och räcker den till honom när han andas normalt igen och han säger tack. Han blundar, glider långsamt längre och längre ner längs garderobsdörren och tillslut somnar han där han ligger på golvet, med huvudet på armen och benen under sängen. Någon har stängt av musiken i vardagsrummet och i den kvardröjande tystnaden hör jag deras andetag bli tyngre och fördjupas av sömn. Jag sitter kvar på golvet hos dem några minuter, försäkrar mig om att de sover lugnt. Sedan går jag ut ur rummet och stänger försiktigt dörren efter mig.

Det är dunkelt ute i hallen och några ligger redan och sover i rummet bredvid, men de är fortfarande vakna ute i vardagsrummet. Jag går in i badrummet och tvättar bort eyelinern och min väns läppstift som jag fortfarande har utkladdat runt munnen, sätter upp håret i en trasslig knut på huvudet och byter om till min stora pyjamaströja med de rosa råttorna på; gör en glad, sömnig grimas åt mig själv i spegeln. Jag letar fram tvättmedel ur tvättkorgen och tvättar min väns nedfläckade klänning i handfatet så gott det går och hänger den på tork över duschdraperistången. Sedan går jag tillbaka ut i vardagsrummet; klockan är efter två och de flesta har redan gått. Lamporna är fortfarande tända, en vattenpipa bubblar hemtrevligt på golvet nedanför soffan och Fedrika har plockat fram ett persiskt brädspel och försöker lära Gunnar reglerna. Han sitter mittemot henne på soffan och blinkar ner mot brädet, ler sömnigt när hon pratar och upprepar det hon säger i ett halvhjärtat försök att förstå. Pojken från min parallellklass ligger hopkrupen på sidan på den andra soffan; han vilar kinden mot handen och ler lite för sig själv i sömnen. Jag kliver försiktigt mellan de omkullvälta ölburkarna på mattan och sätter mig med korsade ben på en prydnadskudde på golvet nedanför soffan. Jag sträcker ut handen mot Gunnar och han räcker mig munstycket till vattenpipan som står bredvid mig på golvet; det bubblar mjukt i pipan när jag drar ett bloss, tobaken smakar mint och känns nästan sval i munnen. Kakan står kvar på soffbordet bakom mig i en pöl av smält glass och jag bryter av en bit av den och äter den med fingrarna och betraktar förnöjt spelpartiet, skrattar åt Gunnars förvirrade ansiktsuttryck och fortsätter lugnt att dra bloss från munstycket. Jag identifierar ett glas som mitt i röran under bordet och dricker ur slatten av vodkablandad nyponsoppa, ler för mig själv ner i glaset. Jag är nykter nu, har inte hunnit bli trött än och jag känner mig fortfarande lika varm och tillfreds inombords, fullständigt i harmoni med världen mitt i röran; pojken från parallellklassen andas långsamt och djupt borta på soffan och fortsätter le för sig själv i sömnen.
Gunnar lyckas på något oförklarligt vis vinna spelpartiet, ler och ser belåten ut; parallellklasspojken vaknar till och är hungrig så Fedrika hämtar en överfull tallrik åt honom från köket. Han gnager på ett kycklingben med samma barnsligt lyckliga leende som han lett i sömnen och somnar sedan om igen med den fortfarande överfyllda tallriken bredvid sig på soffan. Jag räcker tillbaka vattenpipsmunstycket till Gunnar, Fedrika kommer tillbaka och sätter sig bredvid oss; det är bara vi tre som fortfarande är vakna och vi pratar om filmer och författare och barnprogram från när vi var små och turas om att ta munfullar av mentolrök. Det börjar ljusna utanför fönstren när vi säger god natt och lämnar Gunnar på soffan; Fedrika försvinner in i sin mammas sovrum där hennes pojkvän redan ligger och sover och jag lyfter på täcket och kryper ner i hennes säng, försiktigt för att inte väcka flickan som redan ligger där.

När jag vaknar till vid tio är vi tre personer i sängen; två uppsättningar djupa, jämna andetag bredvid mig i halvdunklet. Jag ligger kvar där ett tag innan jag smyger mig upp och ut genom hallen till köket som badar i solsken; Gunnar sover fortfarande på soffan omgiven av omkullvälta ölburkar, tomma glas och pistagenötsskal. Ingen annan har vaknat än. Jag öppnar kylskåpsdörren så tyst jag kan, häller upp mjölk i ett kristallglas jag hittar längst in i skåpet, tar på mig min parkas som ligger slängd på golvet bredvid balkongdörren och går ut. Stenplattorna är svala under mina bara fötter och jag kryper upp i en platsstol med glaset i handen och drar upp dem under mig. Det är redan varmt i luften och jag lyssnar på våren, dricker min mjölk långsamt; jag känner mig lite omtöcknad, det värker lite i kroppen men en bubbla av glädje sväller stilla i bröstet.

Solen värmer mina ben genom strumpbyxorna när jag sitter och väntar på bussen hem några timmar senare; fågelkvitter letar sig in i musiken i öronen och jag ler för mig själv ner mot mina oknutna kängor. Jag kliver på en röd buss med femhundrahummer utan att veta riktigt vart den går och åker tills den stannar vid en pendeltågsstation. Solen värmer kinden genom rutan, jag blundar sömnigt mot glaset och hjärtat dunkar du är allt jag ser och hör mot rälsen hela vägen in till Centralen.