På en nedfällbar bänk långt fram i aulan står känsla av frihet, tyngre än sorg klottrat med skakiga blyertsbokstäver, en papperskasse med ett trasigt handtag har tömts och en sky av papper täckta av siffror, formler och sporadiska uträkningar har virvlat ner i sopnedkastet (massdefekt, maximal acceleration och vassa rottecken i blått bläck försvinner ner i mörkret och efterlämnar en tomhet längst ner i kassen och en fjäderlätthet i kroppen); den hemmagjorda papperskalendern är nedriven från väggen och prydd med ett sista triumferande rött kryss och en bunt nylånade biblioteksböcker vilar på min fönsterkarm. Det är varmt, bussarna simmar längs gatorna i ett hav av kvävande, berusande sommarhetta och jag går barfota längs trottoarerna. Jag har tid nu. Tid för många saker; tid att skriva ner stunder som levt kvar i felstavad elektronisk icke-existens i anteckningsmappen på telefonen.