(Den tjugosjätte april.)

Jag står mitt ute på en tom parkeringsplats i Täby; klockan är tjugo i tolv på natten, jag står och tittar upp mot himlen och jag ser en stjärnbild för första gången. Mina vänner har krokat arm med varandra, vi är på väg till tågstationen och de vänder sig om och ropar på mig men jag rör mig inte. Min nacke värker och jag är lite yr av att stå med huvudet lutat så långt bakåt; min kropp är tydligen inte skapt för att se stjärnorna men oändligt långt där uppe på himlavalvet brinner de, och jag blickar upp mot universum. Jag tänker på hur jag ser natthimlen som den sett ut för åratal sedan, hur jag blickar uppåt tillbaka i tiden och hur stjärnorna skulle ha kunnat slockna eller kastas om i kaos utan att deras ljus ännu skulle ha nått mina ögon för att berätta om det. Hundratas små klart skinande punkter utspridda över allt det svarta och sju av dem har ordnat sig till en form rakt ovanför mig som jag för första gången känner igen som Karlavagnen. Ett svagt, lyckligt ljud stiger ur halsen; jag blickar upp mot min upptäckt i barnslig förundran över att kunna sätta namn på något så avlägset, andas den ljumna nattluften i stora munfullar; mina vänner ropar igen, femtio steg framför mig och jag ruskar yrseln ur huvudet, landar på jorden igen; ett skratt bubblar upp inom mig och jag börjar springa över den mörka asfalten och slutar inte förens jag kommit ikapp dem.

Vi står på den tomma perrongen i en varm pöl av elektriskt ljus och väntar på sista tåget in till stan; en grupp ungdomar står samlade kring en parkerad bil med ryggarna mot oss en bit bort och ljudet av musik och uppsluppna röster når oss svagt från andra sidan rälsen. Vi står i en cirkel under lyktan och äter ur den skrynkliga, fortfarande halvfulla godispåsen jag tagit med mig; sötman pirrar på tungan, luften är fortfarande fuktig av det lätta regnet som fallit under dagen och siffrorna på trafikinformationsskylten lyser gula i mörkret över mina vänners axlar. Natten känns oändligt stor runt omkring vår lilla bubbla av ljus och rymmer löften om sommar. Min vän har en majblomma fastnålad på jeansjacksfickan och hon äter en chokladbit ur påsen, säger jag brukar inte göra så här, men… och låter det rosa pappret falla ner vid sina fötter på perrongen; och jag vet inte riktigt varför, men det gör mig underligt glad. Vi står kvar på samma sätt till tåget rullar in på perrongen och berättar för varandra vilka våra favoritfåglar är.

Jag sover i en säng jag sovit i en gång förut och jag drömmer om dig. (Och jag har läst någonstans att drömmar som tycks vara i timmar egentligen inte är mer än minutlånga, men när jag vaknar på morgonen känns det som om jag har drömt om dig hela natten.) I drömmen är vi på någon slags resa tillsammans, delar rum i en labyrintliknande lägenhet med vad som känns som oändligt många rum i ett land någonstans långt, långt bort. Fragment för fragment börjar jag tappa taget om drömmen, den glider mellan mina fingrar när jag långsamt stiger upp ur sömnen mot vakenheten men jag vill inte släppa taget om den, fortsätter drömma av egen kraft ända in i uppvaknandet. Jag håller dig kvar hos mig ända tills solljuset mot de vita väggarna i rummet jag sover i är för påträngande för att förneka längre, och när jag tillslut förnimmer känslan av örngottet mot kinden med vakenhetens oförnekliga klarhet vaknar jag snarare ur en fantasi än en dröm. Min väns lektioner börjar innan mina på fredagar och jag är ensam i den lilla lägenheten. Jag ligger kvar i sängen, dåsig efter det långdragna uppvaknandet; rummet badar i solljus och jag känner mig varm, ren och lätt i allt det vita, ljusa. Den kvardröjande känslan av närhet drömmen lämnat efter sig är så påtaglig att den blir till en nästan fysisk närvaro, som om jag inte vore ensam i sängen och jag kryper ihop till en boll under täcket, borrar ner ansiktet i det och försöker hålla kvar känslan hos mig så länge jag kan. De flesta av drömmens detaljer har redan bleknat bort, flyktiga i dagsljuset; men jag minns hur vi höll oss nära intill varandra, som förälskade; minns hur vi båda var lite berusade en kväll – jag strök tillbaka en lock av ditt hår, säkrade den bakom ditt öra; mitt ansikte nära ditt och du skrattade ett skratt som inte tillhör dig; mörkt, mjukt, bubblande och du sade du tycker verkligen om mig på riktigt, eller hur? Jag svarade genom att luta mig fram och trycka mina läppar mot din kind; de kändes chockerande varma mot din hud.

Jag öppnar ögonen, tittar upp i taket och jag är lycklig och sorgsen på samma gång. Det ömmar svagt inombords av en längtan som aldrig fått finnas till, en längtan som endast någonsin existerat som en diffus, avlägsen sorg; tung som nostalgi redan i ögonblicket jag kände den. Jag stiger upp tillslut, bekantar mig försiktigt med det okända köket tills jag får ihop en frukost och äter den långsamt vid det stora träbordet med fötterna uppe på stolen och knäna uppdragna till hakan. Jag hittar ingen mjölk i kylskåpet så jag dricker mitt te som det är; en blå porslinsstad simmar i den genomskinliga vätskan på botten av koppen.

Jag sitter med kinden tryckt mot rutan på bussen hem efter skoldagen, vårvärmen väller in genom de öppna dörrarna vid varje hållplats och jag lyssnar på snabb, pulserande musik; känner mig upprorisk, pirrig, sorgsen och allting tumlar runt så fort inuti mig att jag känner mig olidligt, sprickfärdigt ung.