(Andra halvan av juni.)

Min bästa väns familj hyr en villa uppe i bergen nere på Mallorca och jag får resa med dem.

Jag har knappt hunnit packa upp min resväska – solklänningarna i garderoben och boktraven på nattduksbordet – innan tiden saktar ner, tappar fart och ork i värmen och blir till ett stilla flöde genom min kropp, ett flöde som inte snuddar vid något i sin väg och lämnar en känsla av drömlik lätthet efter sig. Vi bor i huset i en vecka och dagarna smälter i värmen och flyter lättjefullt in i varandra. De blir lösa i kanterna, det finns ingen anledning att titta på en klocka och tidens gång markeras bara av en ebb och flod av hetta som följer i solens kölvatten när den rör sig i sin långsamma båge över himlen; en värme som möter mig mild och bländande när jag nyvaken kliver ut genom glasdörren från vårt luftkonditionerade, dunkla sovrum och ut på terrassen på morgonen och sedan stegras till något dammigt, kväljande framåt lunch för att därefter mattas av igen allteftersom eftermiddagen har sin gång för att tillslut milt dröja sig kvar ända in på natten. De lena sandstenarna vid poolen bränner under fotsulorna på dagen och behåller värmen långt efter det att solen försvunnit bakom bergen, viskar fram en ljummen, behaglig påminnelse om dagens hetta mot fotsulorna när jag går ner för att hämta den uppslagna romanen som blivit kvar vid poolkanten innan middagen. Det blir så, saker dröjer sig kvar och markerar försynt våra lättjefulla förflyttningar mellan solstolar, terrasser, kök, blomskuggade korgstolar; uppslagna böcker, ritblock, fuktiga handdukar som torkar i solen, melonkärnor, tekoppar. Det är inte riktigt så att vi medvetet lämnar dem efter oss, de bara faller ur tankarna och blir kvar bara därför att det inte finns någon direkt anledning till att vi borde ta med oss dem när vi får för oss att röra oss. Föremålen cirkulerar försynt i utkanten av våra förflyttningar som överbliven materia i utkanten av en lättjefullt rotareande galax, och deras ickedömande vittnesbörd om vår bekymmerslösa slöhet får oss att skratta, tillsammans och tyst för oss själva.

Jag krymper mitt medvetandes räckvidd tills det inte omfattar annat än stunden och känslan av den, släpper min uppfattning om tid och rum, känslan av förflutet och framtid och det är så enkelt och så oändligt skönt. Vi bor högst upp på en bergssluttning med utsikt över en dalgång och de kala, brända berg som höjer sig på andra sidan av den, och nere i bukten havet; turkosglittrande i solen, försynt kantat av en strandremsa och i kanten av den några blygsamma rader låga, vita hus. Från våra solstolar vid poolen ser vi ner i dalen och bortom den; små gårdshus av sten som öar i haven av betesfälten av gräs, svett brunaktigt av solen. På kvällen hörs pinglandet av fårens bjällror ända upp till oss på bergssluttningen. En smal asfalterad väg löper längs dalens botten; brusandet av bildäcken mot den heta asfalten förstärks mellan bergens sluttningar och vi kan höra det tydligt. Jag plockar en metafor från romansidan jag har uppslagen just då och tycker att det låter som havsbrus. Om nätterna välver sig himlen sammetssvart och oändligt, overkligt stjärnklar över dalen; vi ligger på rygg i mörkret vid kanten av poolen, stenen är fortfarande ljummen och luften behagligt sval, och vi ligger där i timmar och tittar upp i rymden och pratar om det som faller oss in. Vi kan se varenda stjärna där uppe, ända ner till horisonten och det är så vackert. Vi blickar upp mot dem, jag tycker mig se Karlavagnen och pekar stolt ut den för henne, men så nästa kväll ser jag den igen, i ett alldeles annat hörn av himlen och då pekar jag inte, utan tittar bara rakt upp i det oändliga stjärnbeströdda svarta tills det känns som om det är vi som ligger långt där uppe och stjärnorna som breder ut sig under oss, som om gravitationskraften när som helst kommer att byta riktning och vi kommer att falla handlöst ut i rymden. Jag får svindel, blundar. Vi pratar om kärlek, om livet där hemma, om knasiga saker som får oss att skratta högt ut i natten. Det är varmt och världen känns så stor, så nära och verkligheten så oändligt avlägsen.