everyday you make a fine loaf of bread, and after work just before sunset you head down to the city park. there you're alone with the birds and the dark. and i have seen other people do that too, but they're old and you're twenty-two.
Hon ringer på min dörr, min allra bästa vän och hon säger inte hej för tårarna trycker luften ur halsen på henne, försöker le med blöta kinder och jag kramar henne hårt, lutar kinden mot det sträva tyget i hennes kappa. Hennes händer är kalla mot min rygg genom T-shirten, hon har vandrat omkring planlöst längs gatorna sedan hon slutade skolan och glömt att gömma dem i fickorna. Vi smyger upp för trapporna, ända upp till vinden, och jag är förkyld men hon säger att det inte spelar någon roll så jag sätter mig alldeles bredvid på det översta trappsteget, breder ut min kattfilt över våra knän och häller upp Earl Grey-te utan mjölk åt henne ur den röda termosen av plast som jag brukade ha med mig på skolutflykterna när jag var liten. Hon håller i den lilla röda plastmuggen med båda händerna, den ser liten och barnslig ut hennes händer och jag håller om henne så gott jag kan medan hennes axlar skrynklas ihop som tillknycklat papper av gråt under min arm. Vi sitter kvar så i timmar, jag får bryta bitar från chokladkakan hon har i väskan och när det börjar regna hör vi trummandet mot taket alldeles tydligt. Jag försöker lägga mina ord runt hennes onda så gott jag kan, säga att hon inte alltid kommer att vara så förbaskat kär i honom, och när jag inte kan längre skrattar vi lite åt någonting därför att ibland måste man bara göra det, just precis därför att allting är så värdelöst.
Hennes tårar torkar efter en stund och jag fyller på den lilla muggen med den sista kalla teslatten, säger så mjukt jag kan att tårar alltid gör det till slut. Och när jag sitter för mig själv min roman, en pappersmugg med alldeles för varmt och alldeles för starkt te och ett diffust, tomt hål i bröstet i en fullsatt läsesal på Stadsbiblioteket där det svaga havsbruset av däck mot asfalt är det enda ljud som letar sig in mellan de stumma raderna av bokhyllor tillsammans med den svala luften från de öppna fönstren undrar jag varför det aldrig är någon annan än jag själv eller någons mörka, mjuka röst i hörlurarna som i sin tur påminner mig om det, varför jag så ofta är för envis eller för feg för att ringa på någons dörr när mina egna händer är alldeles för kalla. Varför jag drar mig undan så långt jag kan när jag känner mig ensam. Jag vet inte. Kanske står svaret lugnt och enkelt och klokt på en av de sista sidorna i Muminboken jag läste ut i en varm fläck av sol vid tågfönstret samma morgon: att man måste upptäcka allting själv, och klättra över det alldeles ensam. Kanske måste jag få lära mig att ta hand om mig själv innan jag kan låta någon annan ta hand om mig, bara för att få veta att jag kan. Jag vet inte.