(De sista dagarna i maj.)

◊

Klockan är tio på kvällen och solen färgar skymningshimlen rosa bortom taken. (ett avlägset minne som jag inte minns om det är verkligt eller imaginärt eller en blandning av båda: kväll, förra sommaren, han och jag ligger sida vid sida på rygg i min breda säng med huvudena vända mot fönstret så att allt vi ser ut genom det är den uppochnervända, molnluddiga kvällshimlen och han frågar mig vad jag skulle tänka om det var allt jag kunde se, och jag svarar att då skulle jag tro att lägenheten hade lösgjort sig ifrån huset och svävade fritt som en rymdfarkost långt där uppe.) Jag ligger på mage och läser i sängen med täcket över benen och öppet fönster. Luften som flyter in genom det är både varm och sval på samma gång, rör försiktigt vid boksidorna och ansiktet och halsen och mina uppåtvända fotsulor, får mina tunna tyllgardiner att fladdra slött och snudda lätt vid mina bara vrister. Jag har badat, huvudet är lite trött av den kvardröjande värmen och sidorna känns underligt lena under fingertopparna som fortfarande är lite svullna av vatten. Jag läser omsorgsfullt, stannar upp, tittar ut över staden genom fönstret och tänker, skriver ner några ord. Jag är inte helt lugn i kroppen, det pirrar i den när jag läser. (Och orden på sidan blir till andra ord i mina tankar som skrivs ner i anteckningsboken, ord som sedan kommer läsas av någon annan i sin tur; orden som filtreras och omvandlas likt kemiska föreningar genom människorna i ett oändligt kretslopp, och det gör mig lycklig.) Jag hör fågelsång genom fönstret och meningarna börjar flyta ihop lite, kladdas ut av min sömnighet som om de tryckts med färskt bläck på sidan och suddats ut av en obetänksam handrygg, och det värker lite inombords för jag vill ju fortsätta läsa, vill läsa alla böcker och alla ord på en gång, men ändå lägger jag bokmärket mellan sidorna tillslut för sömnigheten tar ifrån orden deras klarhet i mitt huvud och jag vill inte låta dem gå förlorade i den.

Jag tar bussen ut till landet, lutar kinden mot den solvarma rutan och ser lojt världen flimra förbi på andra sidan av den; grön och gyllene och skiftande som en undervattensvärld. Busschauffören har plockat en fluffig, lila syrénkvist som får ligga bredvid stämpeln framme i hennes hytt. Jag kliver av och ner på gruset i vägkanten i ett andetag som doftar salt och varma avgaser och fallna tallbarr och går barfota från hållplatsen till stugan. Asfalten är varm under fotsulorna där solen legat på och sval på de fläckar som skuggas av träden.

◊

Vi går hem längs midnattsgatorna när bussarna slutat gå, genom en natt som aldrig blir riktigt mörk med värkande fötter och lätta hjärtan. Min vän snubblar på trottoaren i sina högklackade sandaletter och en pojke tar av sina skor och går sista biten hem i strumplästen medan hon skrattande hasar sig fram i hans båtstora herrskor. Vi somnar i en röra på golvet och vaknar av att solen skiner.

◊

Det är den sista helgen och skolan är redan förskjuten så långt bak i mitt medvetande att det känns som om jag redan slutat. Jag glömmer tre år på tre dagar, hör inte hemma någonstans förutom hos mina vänner och det är oändligt fridfullt. Det regnar, jag är ensam hemma i den stora, tomma lägenheten från uppvaknandet till insomnandet och jag tillbringar hela dagen i den ensamheten ibland ord i olika former, mina egna och andras – i musiken, på boksidorna, i texterna, på anteckningsbokens blad - hela tiden med regnets lugnande viskningar mot fönstren som bakgrund. När regnet upphör för en stund framåt kvällen känns mitt huvud tomt, stilla, rentvättat. Jag kokar mer te, tänder ett värmeljus och lägger mig i mitt tomma badkar och lyssnar på Morrissey och låter de melodramatiska orden fylla ut den behagliga frånvaron av tankar i huvudet medan regnet långsamt börjar trumma mot fönsterblecket igen. Jag är fullständigt isolerad ifrån omvärlden för en stund men känner mig inte ensam.

◊

Jag är ute och springer, springer lätt, rytmiskt och triumferande starkt till en början och sedan fortsätter jag springa tills halsen klibbar ihop och vadmusklerna skriker efter syre. Då slänger jag mig ner i gräset vid sidan av stigen, drar upp mina värkande ben mot magen och flämtar efter luft, ligger stilla och kisar upp mot solen och bara känner på hur starkt mitt hjärta är; hur det skakar hela min kropp med sina slag, nästan knuffar de raspiga andetagen ur halsen, hur jag känner dess slag ända ner i tårna.