Ibland har jag så lite ork, undrar med dramatiska ord när jag står utan att kunna sätta upp det minsta motstånd mot stressen över bubblor som för de utan immunförsvar, fast för de utan försvar mot livet. De trettiofem dagarna att kryssa över på papperskalendern ovanför sängen väger tungt som bly på andetagen. Ibland är jag så trött, tar in det jag måste ta in och flyr undan resten. Jag behöver vila, men jag får inte göra det än, vill gå och lägga mig innan jag ens ätit middag.

Jag börjar till slut känna mig lite ensam i min ensamhet efter alla dessa månader, somnar med kattfilten tryckt mot kinden men klarar inte av någon annan kärlek än än den omöjliga drömmen som bor någonstans där din nacke blir till axel som jag knappt orkar drömma längre heller. (Oh, don’t mention love, I’d hate the strain and the pain all over again.)

Mannen bredvid mig på bussen får peta på min axel för att jag ska vakna upp ur min egen värld tillräckligt länge för att resa mig ur sätet och låta honom passera förbi mig. Bussen är tvungen att ta en annan väg genom Östermalm på grund av ett polispådrag på Karlavägen; passerar förbi Karlaplan och åker längs Linnégatan ner till Stureplan och jag blickar nyfiket ut genom fönstret, den lilla förändringen livar upp mig lite och tiden som går är det bästa jag har.

(Fem steg bakåt, två steg fram; på lite håll liknar det dans.) Och jag behöver hårdare hud, har alltid gjort det, men den förblir lika vinterblek och genomsläpplig som den alltid varit och ingen sommarsol kommer någonsin rå på den. Och jag vet att jag har något inom mig som kommer hålla mig uppe hur trött jag än blir. Men ofta vill jag ändå bara sova.

(Men idag var det varmt. Jag klev av bussen en station för tidigt för att gå under körsbärsblommen. Sedan promenerade jag hem med öppen parkas och drack Söderte ur halvliterskoppen. Det kändes bra.)

Den lilla lägenheten är trång av folk, musik och vin dunkar i hjärtslagen och jag piruetterar över vardagsrumsgolvet, trillar yr och skrattande ner i sängen där fem av mina vänner redan ligger i en lycklig, loj hög. De trasslar ihop armar och ben för att göra plats åt mig, jag dricker sött rödvin blandat med Coca Cola ur en temugg för alla glas är slut och väntar på min tur att berätta om min första kyss medan lägenheten blir ännu lite mjukare i kanterna. Jag trasslar loss en arm då och då för att läsa SMS:en från honom med snälla grönblå ögon som tillbringat eftermiddagen med att bjuda mig på cheesecakete, blundar och ler ner i kudden varm och yr av vin, kroppsvärme och ett löfte om något. Jag smiter ut i köket för att fylla på mitt glas, ingen kan se mig från vardagsrummet; det pirrar av glädje i kroppen och jag bryter ut i en spontan smygdans tills jag tappar balansen och skrattande ramlar in i diskbänken. Vinden är kall och blöt av snöflingor ute på den lilla balkongen, letar sig in under kappkragen och släcker cigarettändaren; jag kurar ihop mig mot väggen i ett försök att skydda mig ifrån vindbyarna, skrattar med två flickor jag inte träffat förut, blåser sömnigt mentolrök över balkongräcket ut i den virvlande snön.

Det snöar fortfarande nästa morgon, luftiga vita flingor som yr förbi utanför fönstret och min vän kastar sig över mig och attackkramar mig vaken. Vi äter gårdagens tårta med grädde och kladdig Nutella till frukost hopträngda i sängen och jag känner mig varm och lycklig. Det är kallt i bara parkas över pyjamasen på busshållplatsen på vägen hem, jag lyssnar på Mannen i den vita hatten och försöker behålla lyckokänslan inom mig så länge jag kan.

Han bjuder mig på bio tre dagar senare, det är tredje gången vi ses och han håller min hand när jag börjar gråta mitt i filmen; och jag vet inte om jag gråter över den lilla flickan som dör uppe på skärmen eller över hur alla känslor sitter fel i kroppen, hur jag inser det jag förträngt; att jag fortfarande är för trasig, inte vill, inte orkar. Jag missar min buss med flit efter filmen, vi sätter oss på bänken och han lutar pannan mot min, ler upp mot mig genom luggen och jag ler tillbaka men det darrar lite i mungipan. Han lägger ett finger mot min haka, kysser mig försiktigt och jag blundar, försöker låta bli att gråta, försöker förklara men orden fastnar i halsen. Han har lagt mina ben över sina egna, mitt ena kängsnöre har gått upp och han böjer sig fram och knyter det omsorgsfullt åt mig på precis samma sätt som jag knutit det andra – lagom hårt snört upp till näst sista hålet, sedan en rosett på baksidan av kängskaftet och för ett ögonblick mjuknar värken i magen, men det är för sent trots att det egentligen inte är det alls och jag gråter hela vägen hem. Eyelinern svider i ögonen och jag förstår knappt varför det gör så ont men jag vet nog det ändå, att hundra andra SMS ekar i det jag skickar sittandes på köksgolvet när jag kommer hem och jag vill inte titta på telefonen efter att jag tryckt på skicka. När jag sväljer hårt och vänder på den en kvart senare har han svarat, säger lugnt att det inte är någon fara, att han förstår, Kevlarsjäl baby. Han frågar om jag skulle vilja fortsätta prata om böcker.

(Och älskling, det finns hopp om en förändring men det får ta den tid det tar.)

Näst sista dagen på lovet, det är i mitten av april men utanför fönstret viner en absurd, blöt snöstorm; vita tak och droppar som rinner ner för fönsterglaset. Ligger i sängen, borde läsa i fysikboken som ligger uppslagen bredvid mig men den tjänar bara som underlägg för min tekopp när jag ligger och planerar min boksommar.

Jag minns när jag var elva år, en månad ifrån att fylla tolv och sommarlovet låg och skälvde i den sena majvärmen. Jag går till biblioteket med mamma, hon har med sig shoppingvagnen på hjul och jag försvinner in bland hyllorna så fort vi kommer innanför den automatöppnade glasdörren (biblioteket är behagligt svalt efter den tryckande värmen på trottoaren); finkammar dem med stora lycksaliga rovdjursögon som ilar över bokryggarna. Jag tar god tid på mig, jag vet inte riktigt vart mamma har tagit vägen och det spelar ingen roll (skulle jag plötsligt behöva henne för något skulle jag förmodligen ändå hitta henne borta vid reseguiderna); famnen fylls långsamt av böcker, redan sex-sju stycken av varierande tjocklek; tvåhundrafemtio sidor i vissa, uppåt åttahundra i andra. Jag är fortfarande bara ett barn men redan en van läsare och jag hittar utmärkt i biblioteket. Jag plockar på mig böcker jag velat läsa länge och böcker jag drabbas av en spontan lockelse till; en titel, en framsida och jag tar ner dem ifrån hyllan, smakar på några ord från titelsidan och så makar jag in dem under armen. Jane Austens Emma, några lättlästa romaner om kärlek, en bok min vän rekommenderat till mig som jag bara läst brottsstycken ur och är mycket ivrig på. Jag hittar inte Krig och fred så jag ber bibliotekarien om hjälp trots att jag fortfarande är ganska blyg; hon söker i sin dator, försvinner några minuter till ett bakre rum endast personalen har tillgång till. Jag står och fingrar på ett laminerat bokmärke med bibliotekets öppettider på tills hon återvänder med ett luggstilet exemplar i famnen.

När traven är för otymplig för att bekvämt kunna hållas i tycker jag att det räcker. Mamma dyker upp bland hyllorna, det är hon som har mitt gröna platslånekort i plånboken. De har inga automatiska utlåningsmaskiner än och det är bibliotekarien vid disken som registerar lånen för hand; avläsaren trycks mot varje streckkod och blinkar rött med ett litet pip, ett pip per bok. Hon ler åt antalet pip det blir och jag ler triumferande tillbaka; jag märks inte av mycket i klassen förutom när jag räcker upp handen på lektionerna och jag är stolt över min läsning. Hela högen på sommarlån, mina i två och en halv månad; början av september som ligger så oändligt långt in i framtiden att det inte går att föreställa sig än (hösten är alltid så overklig sent i maj). Mamma lägger omsorgsfullt ner böckerna i shoppingvagnen och så ut genom glasdörren, värmen slår emot oss och väl hemma igen staplar jag böckerna på varandra i en prydlig trave på skrivbordet; varvar tunnare och tjockare böcker så att det ska se fint ut, ler ner mot böckerna.

Jag hänger upp min nyinköpta vita studentklänning på väggen bredvid en enkel kalender ritad med kulspetspennebläck på ett rutigt papper ur fysikblocket, en kalender att kryssa för dagarna till det sista provet i. När det är skrivet, när det är slutet av maj igen och jag äntligen, äntligen är klar; då ska jag gå till biblioteket och låna böcker. Jag planerar redan nu, avbryter mig i beräkningarna för att klottra ner en lista på författare, tittar på hemsidan för att se vilka som finns tillgängliga och vilka jag kanske borde ställa mig i kö till. Kanske kommer jag behöva gå till flera olika bibliotek för att få tag på de böcker jag vill ha. Jag ska inte ta med mig någon kasse utan bära dem i en trave i famnen, precis som jag gjorde när jag var mindre; trycka dem lite mot hjärtat och dofta på dem. Jag ska bära hem böcker av Sara Stridsberg och Tove Jansson, de Beauvoir och Sagan. Jag ska få tag på den nya Murakamitrilogin som det är lång väntetid på (jag får tänka till lite när jag beställer så att böckerna hinner komma till mig i rätt ordning), jag ska slå upp sidor på måfå i diktsamlingarna av Tomas Tranströmer och Ocatvio Paz jag beställde hem i julas. Jag ska läsa om The History of Love och kanske också Extremely Loud & Incredibly Close. Kanske ska jag läsa klassiker; Virginia Woolf och så någon till, kanske James Joyce eller någon fransman. Kanske hitta något mer av Calvino, eller andra delen av Bob Dylans Chronicles. Jag ska läsa på tunnelbanor på väg till en vän eller kanske inte på väg någon stans alls, i gräset, i sängen på morgonen innan jag går upp för att äta frukost, under mitt favoritträd, på verandan på landet, nere vid vattnet, i någon stadspark, kanske vid ett cafébord i Paris om jag har lite tur. På morgonen i en soffa när jag är det enda som är vaken, på balkongen precis innan solen går upp. Jag ska läsa och inte behöva tänka på annat är återlämningsdatumet från biblioteket. Det ska bli så skönt.

(Och jag tänker på att nu kommer jag inte kunna låna några böcker ifrån skolbiblioteket, för jag ska inte tillbaka dit igen när sommaren är slut; och för första gången fladdrar det till av någonting i magen – nostalgi, trots att det inte är över än.)

Strand, klockan är efter tio på kvällen och Jonathan Johansson ska spela om mindre än en timme; lokalen är trång, svagt upplyst och bullrig av musik och människor som trängs runt fotbollsspelet under palmen med glittrande julgranskulor i och håller varandras ölglas, sitter tätt intill varandra i de slitna sofforna och min vän säger till mig genom musiken att hela klubben känns som en stor hemmafest i någons vardagsrum och jag bara ler tillbaka. Tungan svider av surt vitt vin bakom leendet, glittersprayat hår med sockervaddsrosa slingor och hjärtat dunkar lycksaligt innanför klänningen av musik och trängsel och äventyr; jag läser wait, they don’t love you like I love you och vi två mot världen och gets lost dans le métro på väggarna i toalettbåsen bland alla pojknamn inringade av hjärtan. Någon har rest ett tvåmannatält mitt på golvet nedanför sofforna och vi sätter oss bland filtarna på golvet, människor trängs runt omkring oss och jag kramar en kudde i famnen, ler åt ord jag inte hör genom musiken, klottrar raderna ur Ett år utan sommar längs kanten på ett pappersunderlägg från under ett bortglömt ölglas; vi har fått tag på ett pingisracket någonstans ifrån. Ellen och hennes klasskamrat Nico med snälla bruna ögon och stickad Johntröja som jag inte träffat förut viker origami av reklambladen som ligger strödda på bordet; hon en groda som får hoppa fram mellan de urdruckna glasen, han en trana som får lite krokig hals och när vi reser oss för att gå mot scenen plockar jag upp dem och sparar i min väska.

Scenen flimrar i vitt ljus och skuggor, Ellen och Jenni dyker in i folkhavet, hon tar tag i Nicos hand för att inte tappa bort honom och han vänder sig och sträcker sig efter min; hans hand är varm och vi tar oss fram genom publiken. Jag står rakt under Jonathan när han börjar sjunga Stockholm och han dansar som en trasig docka med knyckiga handleder på mikrofonstativet och över pannan, knyckiga knän, knyckig nacke och luggen faller ner över ansiktet när han böjer sig över gitarren, spelar som om det gjorde ont och alla runt omkring mig dansar i takt med musiken men jag står stilla på båda fotsulorna, bara står och tittar upp på honom och ler, parerar knuffarna ifrån kropparna runt omkring mig. Jag sjunger med när jag hittar orden, han sjunger med mjuk Malmöröst och blicken borttappad någonstans långt över alla huvuden; fjunen på mina armar blir statiska av alla dansande kroppar som gnids mot dem i trängseln, stålkastarljuset regnar vitt över honom, pulserar i takt med basen, gnistrar i svetten på hans höga vita panna. Jag blundar, öppnar ögonen, ler, blundar igen när jag blir bländad av ljuset. En paus i sången, han lutar sig mot mikrofonen, säger nu är ni nog rädda för att jag ska säga någonting konstigt så att allt blir fel, men nej, jag ska inte säga någonting alls utan bara sjunga en sång om att gå hem sent en kväll när ingenting konstigt alls har hänt, och så vibrerar de första basdunken i Innan vi faller genom kroppen och mina trötta fötter värker så sorgligt verkligt mot kängsulorna. En flicka framför mig i trängseln skriker hans namn högt och lutar sig berusat mot min axel, jag får ansiktet fullt av lent ljust hår och en snudd ifrån en dansvarm överarm mot kinden, bara blundar till musiken.

Efteråt blinkar vi förundrat mot varandra i kön till garderoben, lutar oss mot väggen i en plötslig sömnighet. Nattluften känns sval och ren efter all den varma trängseln, jag skrattar högt ut under gatlyktorna, känner mig lycklig, smått overklig; lätt och behagligt tung samtidigt. (Känsla av frihet, tyngre än sorg.)  Min vän bor bara på andra sidan bron och vi kramar de andra hej då vid tunnelbanestationen, går hem tillsammans högt över det svarta vattnet, fläckat av den sovande stadens ljus långt där borta. Jag borstar tänderna med en ovan mintsmak på tandkrämen, jag på toalettlocket och hon på badkarkanten, min äldsta och första vän; och vi pratar om att växa upp, om saker vi gjorde för två år sedan som vi aldrig skulle göra idag och saker vi gör idag som vi aldrig skulle göra om två år. Hon läser några sidor innan hon somnar, jag ligger på golvet under min stora svarta Sherlockkappa och pojken jag träffade i torsdags är uppe sent och skriver att han tycker om Kent och jag ler ett sömnigt leende. När hon släckt lampan och sagt god natt ligger jag vaken ett tag, trycker kappkragen mot kinden; klockan är efter två och genom det öppna badrumsfönstret hör jag viskningen ifrån asfalten när bilarna brusar förbi längs broarna långt där nere och jag tänker något om rymdraketer innan jag somnar. (Och över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns.)

Jag vaknar nästa morgon ifrån en dröm om Doktorn och Rose där de var förälskade i varandra. Tar den långa vägen hem, tvärbanan från Liljeholmen till Gullmarsplan och jag lutar kinden mot glaset med två dagars sömnbrister tryckandes mjukt bakom ögonen och något ganska nära lugn i magen. Jag korsar gamla spår vid Årstaberg, ser tvärbanans räls dyka upp ur tunneln under järnvägsvallen sedda ifrån pendeltåget mellan Västerhaninge och Centralen i minnet, tänker att nu ser jag alltså tillslut det hela ur den här vinkeln och sedan tänker jag inte så mycket mer än så. På fyran genom staden från Söder till Jungfrugatan, det är mulet utanför bussfönstret, jag lyssnar på 999 och Korallreven & Vintergatan om och om igen och känner mig behagligt frånkopplad ifrån världen runt omkring mig; ”Gud finns inte. Människan är meningen” klottrat på en husvägg på Hornsgatan och någonstans vid ett rödljus Södra station hittar jag känslan jag förgäves längtat efter i fyra månader i bröstet – lätthet. Och känslan varar bara till Västerbrons krön. Men ändå. (Och nyss var jag sprucken i varje söm, nu är jag hel såvitt jag vet; sådär håller det på och kallas livet.)

Och när man längtar tar saker tid, det är något mellan oss och världen; för långsamt, för snabbt men aldrig i takt (och jag vill ju bara andas, sova och andas om vartannat).

Jag hänger tvätt och andas in doften i djupa andetag, den är tung och blöt och varm i mina händer och när jag är klar sätter jag mig på badrumsmattan, lutar mig mot tvättmaskinen och pressar fötterna mot elementet och sitter kvar där med musiken i öronen. Jag läser Sherlockfanfiction när jag egentligen borde sova, John shudders over him, fisting his hand in Sherlock’s dressing gown, and Sherlock wishes he could slide into John’s ribcage and live there, whispering into the space between his heartbeats I’m sorry. I’m sorry. I’m sorry. I wish I could love you enough. Lyssnar på 999 varannan timme och flera gånger på raken, vi har väntat här i regnet på någonting som inte hände och som aldrig kommer hända och hela mitt liv har jag försökt att tänka själv, men nu kommer jag inte längre utan din hjälp. (Så nu tänker vi på resor, vita nätter, Ian Curtis). Jag dansar på torsdag och jag dansar på lördag, tårar i kudden innan jag somnar på söndagskvällen och jag vet knappt varför längre.

Och jag blev förälskad i dig utan att orka tänka på någonting alls, drömde om dig när alla andra tankar gjorde för ont. (Och ibland är en dröm det finaste man har, men jag andas lättare nu och jag borde börja glömma om jag kan.) Jag lyssnar på du faller men är uppe på fem, det finns magi i ditt motstånd till vartannat andetag, pojken jag kysste i timmar i torsdags utan att veta hans efternamn skickar SMS och det känns som om jag kommer att tycka om honom och jag saknar inte längre illusionen om att vad som helst kan hända. Jag håller mig för mig själv utan känna mig ensam, är min egen bästa vän (I’ll get a coffe and the paper, have my own conversations, with the sidewalk and the pigeons and my window reflection). Går hem över broar mitt i natten, somnar under min kappa på min väns golv till asfaltsbruset som sipprar in genom det öppna badrumsfönstret, tar den långa vägen hem genom staden nästa morgon och känner mig behagligt frånkopplad ifrån världen (och någonstans precis innan bron känner jag lättheten i bröstet).

Jag inser någonstans mitt i ett steg att på andra sidan sommaren kanske jag rullar ut ifrån Centralen över vattnet på ett tåg till en annan stad och det svindlar i magen men halsen klibbar ihop av sorg. Jag går hem, sätter mig i solen på köksgolvet på köksgolvet, äter pastarester ifrån igår och lyssnar på The Smiths istället för att tänka.

Och jag planerar en vecka i taget för jag vet inte vad som finns på andra sidan av den, tvekar länge innan jag öppnar en kalender för att titta efter ifall jag är ledig det och det datumet, vet inte om jag är rädd för livet eller vill kasta mig in i det med öppna armar och existerar lite vid sidan av tills jag får lust att känna efter. Jag hittar ord för saker på ett sätt jag aldrig gjort förut men jag skriver ner dem direkt för jag är rädd att tappa bort dem. Och jag säger till alla att jag inte tänker längre, men kanske gör jag det ändå. Jag återfår fotfästet långsamt, ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt; det känns som om jag inte vågar tittar efter om jag står stadigt än, kikar mellan fingrarna och blundar sedan igen; jag gråter fortfarande men bara någon gång var femte dag eller så, tänker Kentord istället för mina egna när det blir enklare så (för det finns ingenting trasigare än du och jag). Och jag sa att jag skulle skriva till dig igen någon gång men det känns så omöjligt nu, och jag plockar undan sorgen, tänker den sista raden i boken mitt hjärta slog mellan raderna i när jag var tretton år, plockar undan och går och lägger mig istället för att ta reda på vad som blir kvar; inte nu, inte idag. Egentligen är jag inte ledsen längre, bara lite skör samtidigt som det känns som om jag skulle klara vad som helst nu.

(Ett halvår utan sommar, onsdagstårar, tunnelbanan rasslar in på perrongen och fartvinden brusar genom håret; tvättar bort, tvättar rent.)

Skor och kappor på hallmattan sex våningar över gatan, mörkret har fallit utanför fönstret och pulsen tickar i musiken; jag häller Sprite i mitt vin och skrattar åt historier, världen blir mjuk i kanterna och jag hamnar på hallgolvet med min bästa vän som säger att vi måste leva, leva nu medan vi fortfarande kan så jag häller någon annans vaniljvodka i mitt glas och musiken strömmar in i köket ifrån vardagsrummet. 

Nere på trottoaren, gatan är regnvåt under lyktorna och snurrar lite, det väller upp varmt skratt ur bröstet och jag krokar arm med vännen, hon spelar en låt i högtalarna på telefonen och jag sjunger ut ord jag inte kan i natten, glittret jag attacksprayat i hennes hår gnistrar och en man bakom oss på trottoaren frågar högt personen som går bredvid vad det ska bli av dagens ungdom och jag skrattar förtjust. Vi kastar oss in i musiken och de blinkande ljusen, jag dansar snabbare tills jag snurrar lika fort som världen. De spelar Familjen och jag skriker orden tills jag inte får luft, jag har på mig min för stora pyjamas med rosa råttor på och han har blåa sjukhuskläder och ett stetoskop om halsen och jag ler mot hans mungipa när vi kysser varandra, någon annans 37 grader Celsius mot mig mitt ibland alla dansande kroppar; en gosedjurshund hamnade i min hand någonstans i dansen och jag håller i en len vit plyschtass på var sin sida om hans nacke.

Vi dricker vatten i stora klunkar vid baren, utbyter ord genom musiken och så tillbaka in i dansen, jag har tappat bort mina vänner i folkhavet men det gör ingenting och vi dansar löjlig dans till löjlig musik, han lyfter upp mig och snurrar mig genom luften och jag blundar och skrattar högt, jag råkar slå honom över pannan i dansen men det är okej. Jag stannar ett ögonblick och rättar till hans stetoskop när det glider ner, lyfter det över hans huvud och sätter det i öronen; han lägger det mot bröstet och jag låtsas lyssna på hans hjärta med viktig min, men hjärtslagen tappas bort i dunkandet ifrån musiken. Han lutar pannan mot min och ler upp mot mig med snälla ögon genom luggen och jag ler tillbaka, ser hans ansikte blinka framför mig genom ljusen men kyssarna känns verkliga och jag försöker formulera raderna ur Mississippi kan vänta i huvudet men orden snubblar över varandra så jag blundar bara; glittret ifrån mitt hår på hans kinder och jag ler mot hans nacke när vi dansar.

Kalluft mot ansiktet och vi kan äntligen prata ordentligt; han berättar att han studerar medicin precis som jag vill göra och jag att råttpyjamasen är en julklapp ifrån min moster och han ler. Tillbaka in, ner i dansen trots att fötterna värker, jag hittar spelkort ifrån min väns klänning på golvet inne på toaletterna, huvudet snurrar av för få andetag men det gör inte så mycket och jag ser mina vänner kyssa pojkar över hans axel; blundar och dansar nära. Klockan är tre på natten och de stänger, han kysser mig med händerna mot min nacke innan han försvinner, hans nummer i min telefon och jag ler ner i halsduken och andas sval nattluft mot mina vänners axlar på övergångsstället. Vi trillar ner vid ett bord på McDonald’s tvärs över gatan, vännen tvärs över bordet har fortfarande på sig sitt fjäderprydda indianpannband, jag snor pommes frites från hennes bricka och hela världen är öppen.