Hon ringer på min dörr, min allra bästa vän och hon säger inte hej för tårarna trycker luften ur halsen på henne, försöker le med blöta kinder och jag kramar henne hårt, lutar kinden mot det sträva tyget i hennes kappa. Hennes händer är kalla mot min rygg genom T-shirten, hon har vandrat omkring planlöst längs gatorna sedan hon slutade skolan och glömt att gömma dem i fickorna. Vi smyger upp för trapporna, ända upp till vinden, och jag är förkyld men hon säger att det inte spelar någon roll så jag sätter mig alldeles bredvid på det översta trappsteget, breder ut min kattfilt över våra knän och häller upp Earl Grey-te utan mjölk åt henne ur den röda termosen av plast som jag brukade ha med mig på skolutflykterna när jag var liten. Hon håller i den lilla röda plastmuggen med båda händerna, den ser liten och barnslig ut hennes händer och jag håller om henne så gott jag kan medan hennes axlar skrynklas ihop som tillknycklat papper av gråt under min arm. Vi sitter kvar så i timmar, jag får bryta bitar från chokladkakan hon har i väskan och när det börjar regna hör vi trummandet mot taket alldeles tydligt. Jag försöker lägga mina ord runt hennes onda så gott jag kan, säga att hon inte alltid kommer att vara så förbaskat kär i honom, och när jag inte kan längre skrattar vi lite åt någonting därför att ibland måste man bara göra det, just precis därför att allting är så värdelöst.

Hennes tårar torkar efter en stund och jag fyller på den lilla muggen med den sista kalla teslatten, säger så mjukt jag kan att tårar alltid gör det till slut. Och när jag sitter för mig själv min roman, en pappersmugg med alldeles för varmt och alldeles för starkt te och ett diffust, tomt hål i bröstet i en fullsatt läsesal på Stadsbiblioteket där det svaga havsbruset av däck mot asfalt är det enda ljud som letar sig in mellan de stumma raderna av bokhyllor tillsammans med den svala luften från de öppna fönstren undrar jag varför det aldrig är någon annan än jag själv eller någons mörka, mjuka röst i hörlurarna som i sin tur påminner mig om det, varför jag så ofta är för envis eller för feg för att ringa på någons dörr när mina egna händer är alldeles för kalla. Varför jag drar mig undan så långt jag kan när jag känner mig ensam. Jag vet inte. Kanske står svaret lugnt och enkelt och klokt på en av de sista sidorna i Muminboken jag läste ut i en varm fläck av sol vid tågfönstret samma morgon: att man måste upptäcka allting själv, och klättra över det alldeles ensam. Kanske måste jag få lära mig att ta hand om mig själv innan jag kan låta någon annan ta hand om mig, bara för att få veta att jag kan. Jag vet inte.

(I början av juni.)

Vi är uppe på flaket, min vän tog just studenten och jag gör det imorgon. Musiken bultar genom kroppen och kolsyran svider i mina ögon, jag skrattar förblindad och ramlar handlöst in i de okända, dansande kropparna när vi rör oss framåt efter rödljusen. Min vän ruskar öl ur sitt korta hår som en lycklig hund, lyfter upp mig bara för att falla mot mig; jag känner hennes skrattande andedräkt mot kinden innan mina fötter slinter på ölburkarna och jag tappar min sko. Människor vinkar åt oss från kontorsfönstren och jag klamrar mig fast vid kanten, kniper ihop ögonen mot svedan och ger till lyckliga tjut som går förlorade i musiken. Ölen är slut för länge sedan, står oss till fotknölarna på flakets botten och vi plaskar i den som små barn i vattenpölar, river lakanet från flakets sida och dansar snubblande med det över huvudena, blött och tungt. Håret klibbar av öl mot halsen och jag kastar huvudet bakåt och båda armarna upp i luften innan jag ramlar igen. Någon river av gröna löv ifrån en lågt hängande gren när vi stannar under träden på Vasagatan och kastar dem som konfetti över våra huvuden. När vi kliver av flaket nere vid Djurgårdsbron springer vi rakt ut i gatan för ingenting i hela världen kan skada oss just då.

Jag har så svårt att somna den kvällen, himlen är skymningsrosa över taken och den vita klänningen hänger på en krok över sängen. Det trycker av förväntan tung som sorg i bröstet och jag har redan kolsyra i blodet, det pirrar ända ut i fingertopparna under täcket när bubblorna sjuder och brister i ådrorna.

Vi möts upp i parken klockan halv åtta på morgonen, solen skiner varmt och välsignat och vi delar på en flaska mousserande vin; jag får det höga plastglaset med en blågul serpentin runt foten och hon halsar direkt ur flaskan. Pojkarna sjunger högt i kanon som de alltid brukade göra i trapporna på morgnarna för en sista gång när vi tar oss upp för backen till kyrkan och jag är redan alldeles för långt in i den surrealistiska, bedövande euforin som kommer att vara långt in på natten för att det ska göra mig sorgsen. Idag vinner vi en värld och förlorar ingenting alls.

Sång, bål, kulspetstext på insidan av mösskärmar, leenden, tal, fnittriga vodkaklunkar ur plastflaskor på toaletterna och jag är overklig, berusad, så lycklig, har fått böcker, kuvert, kramar, betyg, beröm, rosévin och när vi tågar ut genom portarna och upp genom havet av vinkande händer och glada hurrarrop och skyltar och kamerablixtar och ballonger är mina klasskamraters kinder glittriga av tårar men jag kan inte, är yr, sprickfärdig av glädje och den sipprar ut genom ögon och mun i ett leende jag inte kan sluta le. Han är där någonstans, jag har vetat det sedan i tisdags och nu är jag våghalsigt dödmodig och bryr mig inte det minsta, håller blicken fästad rakt fram när vi går genom folkmassan, pappa är där längst fram med kameran och jag vinkar, strålar, fötterna känns overkligt lätta mot gruset. Vi tågar upp på kyrktrappan, sjunger en sång som ingen kan texten till, solen bländar oss och så kastar vi mössorna i luften och hurrar och skriker av lycka när de singlar ner genom luften. Ner igen med fötter som flyger över trappstegen, de står precis vid foten av trappan och jag snubblar rakt in i deras kramar och leenden, får blombuketter och en blå plyschelefant runt halsen, strålar in i kamerablixtarna, moster ger mig en rosa delfinballong som stretar envist upp mot himlen i sitt snöre och morfar är där han också i en brun kostym, stödjer sig på sin käpp och lyser av glädje.

Jag får syn på honom ur ögonvrån, han står med ryggen mot mig tillsammans med sina vänner på andra sidan av den breda trappan. Det tar mig några ögonblick att verkligen förstå att det är han och när jag gör det känns det ingenting, ingenting alls; mitt hjärta bultar yrselblod och kolsyra och just då skulle han lika gärna kunna vara en främling och lättnaden är så stark att skrattet väller upp ur bröstet. Jag tappar honom ur synfältet, det spelar ingen roll alls, går från kram till kram, familj och vänner, musiken dunkar redan från flaken nere på gatan och vi ska upp in i kyrkan igen för att byta om, var han ens där? Vi fumlar med tygklädda knappar och slitna T-shirts i altargången, är tvungna att visa bara bröst för att komma ur klänningarna och vi kan inte sluta skratta, jag sveper i mig de sista brännande söta vodkaklunkarna och sticker fötterna i gympaskorna och så är Ellen där, jag kramar henne förtjust, ut, ner och musik och glädjetjut och det svaga ljuden av fräsande kolsyreduschar hörs redan från flaken. Vi är på väg mot flaket med armarna runt varandras midjor, skuttar, springer, kan inte gå, en låt jag älskar dunkar ur högtalarna genom träden och alla är redan uppe och så är han där, ensam, gående emot oss längs allén i motsatt riktning med telefonen i handen. Han tittar upp och våra blickar möts, jag ska upp, upp och dansa och skrika och ramla, leendet flyter ut över mina läppar som varm kolsyra och ingen av oss stannar, mina fötter trasslar in sig i varandra i ett försök att närma mig honom och han säger hej och grattis och ler, det är inte hans leende och sedan är han förbi mig, musiken bultar ut över gatan och jag har glömt flakbiljetterna i pappas ficka, vi springer, fötterna sladdar i gruset och jag får inte luft för skrattet, var han ens där?, springer fortare än jag någonsin sprungit och tappar Ellen bakom mig, känner inte benen under mig, kom, vänta på oss, här, och så är vi uppe, ramlar in i mina vänners kramar och mitt hår är dränkt i öl och kolsyra efter några sekunder. Jag trillar in i dansen, tömmer ölburkar över mina tjutande vänners huvuden, skriker av skratt när jag tappar balansen när vi börjar köra och någon tar emot mig, någon tar emot mig varenda gång jag faller i två euforiska timmar och knuffar mig rakt in i dansen igen. Mina glasögon klibbar igen av öl, himlen och gatorna vi åker igenom blir till ett regnbågsfärgats dis; smaken av ljummen, kolsyrad beska på tungan och jag skriker, dansar, vinkar, skrattar, studsar, blåser i visselpipan mamma fäst vid ett blågult snöre åt mig tills jag inte får luft och så fortsätter jag efter det. De är där allihop, alla mina vänner från måndagsmornarna, håltimmarna, fysiklektionerna de redan har glömt bort, med håret klistrandes mot halsen i kletiga testar och strålande lyckliga leenden och vi letar upp varandra i trängseln, kramas i klibbiga ölkramar, tömmer burkar över varandras huvuden tjutandes av glädje, dansar knasiga danser som bara är våra och de ler mot mig så att jag förstår hur lycklig jag ser ut. Jag tappar rösten, visselpipan, balansen, luften och inget i världen kan röra mig just då.

Det kommer senare, långt in på natten i de blinkande neonljusen och trängseln bland de främmande kropparna, svettiga av dans och närhet; skaver långsamt in mot maggropen när lyckoruset sakta förtunnas i den framskridande tröttheten som tillslut tar mig efter sexton timmar av dans och alkohol och eufori, och när vi går hem längs gryningsgator för första gången den här sommaren värker det stumt och diffust någonstans långt in i bröstet. Vi borstar tänderna tillsammans på Ellens badrumsgolv, klockan är fyra och det är redan ljust utanför fönstret, huvudet är stumt av trötthet och mina bara fötter värker alldeles för oförnekligt verkligt mot det svala golvet, och då förstår jag med en liten smäll av sorg att han var ju faktisk där. Jag förstår och måste spotta minttandkräm i handfatet för att få berätta för henne alldeles precis då att hans leende inte var hans, att det såg ut att göra ont och att allt jag minns fattades i det, och först nu känns det. Och det är så självklart att det är borta att jag knappt ens förstår varför det måste göra ont, men hon lyssnar på mina ord tills vi somnar ändå, någonstans i den alldeles vita morgonen; så länge jag behöver det.

Två dagar senare, den overkliga sommarens allra första dagar och jag promenerar hem med mina vänner genom skymningsstaden, loja steg längs kajerna från Söder till Norrmalmstorg men magen känns ändå som ett stort tomrum i kroppen på bussen den sista biten hem. Det händer precis när jag är på väg att gå och lägga mig, tre små ord under hans namn på skärmen och jag vill slänga telefonen i väggen, dra täcket ovanför huvudet och sova i dagar. Jag stannar uppe, jag vet inte vad jag ska säga så jag säger allt och det tar en och en halv timme och tusen ord för att säga att jag inte vill att han ska sakna mig. När han svarar skriver han bara fyra små ord till, ett i taget med en punkt efter varje och det är sorgliga ord men de enda ord som finns kvar. Jag gråter inte, inte en enda gång men jag kan ändå inte sova förrän långt in på morgonen trots att jag är så fruktansvärt trött för det gör för ont i magen. Jag sover till tolv nästa dag och när jag vaknar går jag upp och ut, solen skiner och jag går bort till hästhagarna och vidare över fälten; gräset når mig till midjan och jag fortsätter ner till vattnet och sitter kvar där så länge det behövs. Jag gråter fortfarande inte. Efter en stund reser jag mig och går hela vägen tillbaka hem igen.

(Tre dagar senare står jag lite yr på en tunnelbaneperrong och lyssnar på en sång för brustna hjärtan, och magontet dröjer sig fortfarande kvar som ett elakt eko under revbenen, men när det sjunger i rälsen känner jag ändå i hela kroppen att nu är det över, hopläkt och klart och de blå himlarna är här nu, nu, nu. Nästa dag packar jag resväskan med solklänningar och böcker.)

(De sista dagarna i maj.)

◊

Klockan är tio på kvällen och solen färgar skymningshimlen rosa bortom taken. (ett avlägset minne som jag inte minns om det är verkligt eller imaginärt eller en blandning av båda: kväll, förra sommaren, han och jag ligger sida vid sida på rygg i min breda säng med huvudena vända mot fönstret så att allt vi ser ut genom det är den uppochnervända, molnluddiga kvällshimlen och han frågar mig vad jag skulle tänka om det var allt jag kunde se, och jag svarar att då skulle jag tro att lägenheten hade lösgjort sig ifrån huset och svävade fritt som en rymdfarkost långt där uppe.) Jag ligger på mage och läser i sängen med täcket över benen och öppet fönster. Luften som flyter in genom det är både varm och sval på samma gång, rör försiktigt vid boksidorna och ansiktet och halsen och mina uppåtvända fotsulor, får mina tunna tyllgardiner att fladdra slött och snudda lätt vid mina bara vrister. Jag har badat, huvudet är lite trött av den kvardröjande värmen och sidorna känns underligt lena under fingertopparna som fortfarande är lite svullna av vatten. Jag läser omsorgsfullt, stannar upp, tittar ut över staden genom fönstret och tänker, skriver ner några ord. Jag är inte helt lugn i kroppen, det pirrar i den när jag läser. (Och orden på sidan blir till andra ord i mina tankar som skrivs ner i anteckningsboken, ord som sedan kommer läsas av någon annan i sin tur; orden som filtreras och omvandlas likt kemiska föreningar genom människorna i ett oändligt kretslopp, och det gör mig lycklig.) Jag hör fågelsång genom fönstret och meningarna börjar flyta ihop lite, kladdas ut av min sömnighet som om de tryckts med färskt bläck på sidan och suddats ut av en obetänksam handrygg, och det värker lite inombords för jag vill ju fortsätta läsa, vill läsa alla böcker och alla ord på en gång, men ändå lägger jag bokmärket mellan sidorna tillslut för sömnigheten tar ifrån orden deras klarhet i mitt huvud och jag vill inte låta dem gå förlorade i den.

Jag tar bussen ut till landet, lutar kinden mot den solvarma rutan och ser lojt världen flimra förbi på andra sidan av den; grön och gyllene och skiftande som en undervattensvärld. Busschauffören har plockat en fluffig, lila syrénkvist som får ligga bredvid stämpeln framme i hennes hytt. Jag kliver av och ner på gruset i vägkanten i ett andetag som doftar salt och varma avgaser och fallna tallbarr och går barfota från hållplatsen till stugan. Asfalten är varm under fotsulorna där solen legat på och sval på de fläckar som skuggas av träden.

◊

Vi går hem längs midnattsgatorna när bussarna slutat gå, genom en natt som aldrig blir riktigt mörk med värkande fötter och lätta hjärtan. Min vän snubblar på trottoaren i sina högklackade sandaletter och en pojke tar av sina skor och går sista biten hem i strumplästen medan hon skrattande hasar sig fram i hans båtstora herrskor. Vi somnar i en röra på golvet och vaknar av att solen skiner.

◊

Det är den sista helgen och skolan är redan förskjuten så långt bak i mitt medvetande att det känns som om jag redan slutat. Jag glömmer tre år på tre dagar, hör inte hemma någonstans förutom hos mina vänner och det är oändligt fridfullt. Det regnar, jag är ensam hemma i den stora, tomma lägenheten från uppvaknandet till insomnandet och jag tillbringar hela dagen i den ensamheten ibland ord i olika former, mina egna och andras – i musiken, på boksidorna, i texterna, på anteckningsbokens blad - hela tiden med regnets lugnande viskningar mot fönstren som bakgrund. När regnet upphör för en stund framåt kvällen känns mitt huvud tomt, stilla, rentvättat. Jag kokar mer te, tänder ett värmeljus och lägger mig i mitt tomma badkar och lyssnar på Morrissey och låter de melodramatiska orden fylla ut den behagliga frånvaron av tankar i huvudet medan regnet långsamt börjar trumma mot fönsterblecket igen. Jag är fullständigt isolerad ifrån omvärlden för en stund men känner mig inte ensam.

◊

Jag är ute och springer, springer lätt, rytmiskt och triumferande starkt till en början och sedan fortsätter jag springa tills halsen klibbar ihop och vadmusklerna skriker efter syre. Då slänger jag mig ner i gräset vid sidan av stigen, drar upp mina värkande ben mot magen och flämtar efter luft, ligger stilla och kisar upp mot solen och bara känner på hur starkt mitt hjärta är; hur det skakar hela min kropp med sina slag, nästan knuffar de raspiga andetagen ur halsen, hur jag känner dess slag ända ner i tårna.

(Den sextonde maj.)

Jag sitter på bussen på motorvägen ut till landet en mulen onsdagseftermiddag och lutar ett trött huvud mot fönstret, känner motorvibrationerna i glaset långt ner i nacken. Den grå, regntunga luften trycker mot kinden genom rutan och jag kapitulerar tillslut inför sorgsenheten som tryckt dovt i bröstet hela dagen. Det är en uttröttad, vacklande, döende sorgsenhet; en sista, tapper soldat i ett utmattningskrig och den gör knappt ens ont längre - det är en sorgsenhet som känns ungefär som ensamhet i en tom lägenhet under en kvalmig, regnig dag mitt i sommaren i bröstet; skrynkliga vita lakan i sängen och ett öppet fönster ut mot det matt gröna, regnvåta; stillastående luft som doftar vått och svagt metalliskt. (Kanske melankoli är ordet jag inte hittar.)

Jag träffade hans vän efter lunchen; hårdare kramar än vad jag någonsin fått av någon annan, kramar man knappt kan andas i, med en mjuk doft av läder från hennes jacka. Hon ler mot mig när hon släpper mig, ett leende med vita tänder och snälla ögon som känns lent som varm mjölk i magen. Och jag önskar att det inte var så men han spökar överallt, i frågan jag inte ställer till henne, i den verkliga eller inbillade glimten av omtänksamt medlidande i hennes ögon och röst när hon frågar hur jag mår trots att det är nästan ett halvår sedan mina knän vek sig i hennes famn och hon sa mitt namn med fasta händer mot mina kinder tills jag såg henne i ögonen och sa med fast röst utan att blinka att han skulle klara sig.

Jag lyssnar på Färger på natten en gång och sedan gång på gång, ger upp fullständigt och bilden av hans ansikte flimrar svagt framför blicken; nej, inte bilden av hans ansikte (för jag har så svårt att minnas ansikten, de flyter ut som vatten i mitt minne hur väl jag än känner dem och han ser inte riktigt ut som sig själv längre i drömmarna jag fortfarande har någon gång ibland), bara ett ljus med två mörker för ögon och mjuka skuggor för läppar. Jag vet inte riktigt vad jag tänker, kanske tänker jag ingenting.

(Och jag har slutat gråta nu, helt. Det tog ett par veckor innan jag märkte det. Tankarna finns kvar, de försvinner så långsamt men kanske är jag för van nu, van trots att jag kom nära att tro att det aldrig skulle gå över de vintereftermiddagar jag grät på parkbänkar med kalla händer i kappfickorna. De där månaderna är redan lite otydliga och fragmentariska i mitt minne, som något som hände för mycket länge sedan - jag frågade någonting om snö, någon påminde mig om att det ju knappt hade snöat alls i vintras och jag inser att jag hade glömt det. Ibland minns jag blåmärksömheten i kroppen med förvåning, hur minsta lilla som snuddade vid mig gjorde så hemskt ont. Jag har redan glömt, kroppen har försökt rensa undan det den inte tycker att jag ska behöva ha kvar i mitt minne; gömt undan det bit för bit när jag tittat åt andra hållet. Och jag är trött på att skriva de här texterna nu, det är klaustrofobiskt tätt mellan raderna och orden väger tungt som en klump i magen på sidorna. Jag trycker hårt med kulspetspennan mot anteckningsbokens papper, skriver det kommer komma en störtflod av liv och svepa mig med sig till nya platser där det här utdragna lågtrycket är ute ur kroppen.)

Pappa möter mig med bilen vid busstationen och den dova tyngden i bröstet löses upp lite i hans kram. Jag är ute i sommarstugan i fyra dagar, en allra sista långhelg innan allt tar slut och pluggandet tar hela dagarna för huvudet gör våldsamt motstånd mot repetitionens slöa tristess. Jag dricker mjölkigt te tills mjölken tar slut och jag får dricka det utan, tar långa promenader på eftermiddagarna för att vila mig lite; längs de dammiga grusvägarna och genom skogen ner till bryggorna, lyssnar på samma Kentlåt om och om igen. Jag sitter länge i solen på träbänken utanför ladan, låter värmen långsamt sjunka in i kroppen, gungar nere vid badet; gungar högt så att det svindlar lite i magen på vägen ner och känner mig lätt för en stund. På morgnarna när jag nyss vaknat rusar hjärtat i bröstet och anteckningsboken fylls av fragmentarisk inspiration som jag bevarar där innan jag går upp för att äta frukost. Från ingenstans kommer arga, trötta tårar på söndagsförmiddagen och jag vet inte varför. Jag gråter en stund och sedan torkar jag mig resolut om kinderna med baksidan av handen, sköljer ögonen med kallvatten över handfatet och sedan brygger jag en till kopp te i köket. Bara några få timmar kvar.

(Den tolfte maj.)

Mulen lördag, det är en vecka tills jag ska skriva mitt sista prov och jag pluggar med öppna fönster och böckerna utspridda över hela matsalsbordet. Luften är grå och fuktig som om den viskar fram ett hemligt löfte om regn och den väller in genom fönstret, lägger sig i tunga sjok över de uppslagna boksidorna. Tankarna fladdrar som rastlösa burfåglar i mitt huvud och jag dricker mugg efter mugg med te, blundar ner i händerna, tänker lite till, bara lite till. Jag har klottrat en lista på alla romaner jag ska läsa i sommar högst upp i ett tomt hörn på kollegieblockssidan jag antecknar på.

Jag tar en paus, en timmes andrum och går ut med utlästa biblioteksböcker i en tygkasse över axeln och en handlarlapp ifrån mamma i fickan. Det är tyst och stilla mellan hyllorna på biblioteket och jag rör mig sakta längs dem, låter bokradernas vänliga lugn sjunka in i mig och sakta ner mina andetag. Jag har kvar känslan av den mulna luftens svalkande fukt mot kinderna efter promenaden dit och jag stryker varsamt med handen över ryggarna på de böcker jag ska låna om en vecka, bara om en vecka. Jag låter mitt huvud vila och går in i min egen lilla värld, de små företeelsernas värld; låter mig själv ta in intrycken utan att benämna dem för en liten stund.

Jag letar mig in på barnavdelningen för att bläddra i Muminböcker. En liten flicka med blå plastöverdrag på sina små rödprickiga gummistövlar springer omkring och plockar ihop en trave på minst tio tunna bilderböcker ur boklådorna som är sammankopplade till ett litet tåg som dras av ett lokomotiv i trä; hennes ivriga små händer darrar ännu av tvivel på och förundran inför den egna förmågan och ett litet leende smyger sig in i mina mungipor när jag betraktar henne ur ögonvrån. Lådorna är precis så höga att hon kan nå ner i dem och hon räcker böckerna till sin mamma, som i sin tur lägger dem i en hög på det lilla bordet. Flickan sätter sig på den låga blå trästolen och börjar leka med kulramen som står bredvid traven med böcker på bordet; flyttar färgglada träkulor med spretande fingrar och mumlar tyst för sig själv; orden är runda och otydliga och låter som en sång. Mamman sätter sig bredvid henne på en av de låga trästolarna och staplar ytterligare böcker som hon samlat ihop åt sin dotter ifrån hyllorna, säger till henne att nu har vi hittat riktigt många böcker. Det är en glad, lugn mamma med snäll röst. Hennes lilla dotter fortsätter förnöjt med sin mumlande sång.

När de stora sakerna bara värker och tröttar ut är det de små sakerna som får värma mig inombords och jag sätter mig försiktigt ner på en röd soffkant och sitter kvar där en stund, stannar tiden inom mig och tittar och lyssnar, därför att allting som sägs här är enkelt och kärleksfullt och handlar om någonting så fint som små barn som lär sig att älska böcker. En annan, några år äldre flicka sitter bredvid mig på soffan och bläddrar i en tunn katalog med böcker för barn, och hon ropar kom mamma, jag vill visa dig någonting, det är viktigt. Mamman kommer, böjer sig ner och tittar i katalogen. Är det den du vill ha? Ja, den har så fina bilder. Ska vi fråga då?

Jag handlar långsamt och metodiskt, stannar upp och betraktar ingående den klara lila färgen på en obekant rotfrukt, avnjuter smakproverna omsorgsfullt och är noga med att lägga upp alla varorna på bandet med streckkoden mot avläsaren så som man ska göra för att underlätta för kassörskan. För en liten, dyrbar stund känner jag mig genomskinligt lätt inombords. Ett stilla regn faller i min nacke när jag står på busshållplatsen med handlarkassarna i händerna, de nyutslagna bladen på träden är absurt gröna och det är en vecka kvar, en vecka kvar.

(Den elfte maj.)

Fredagseftermiddag, jag är nere i tunnelbanan vid Östermalmstorg och biblioteket öppnar inte förens om tjugofem minuter. Där uppe ovan jord är det mulet; våt grå luft som efter ett regn och nyutslagna trädkronor, och den behagliga känslan av det följer med mig ner på perrongerna under jorden. Jag fördriver väntetiden i den lilla affären för pocketböcker som ligger granne med biblioteket, söker långsamt med blicken bland de grälla omslagen efter en roman jag inte kunnat hitta i bibliotekskatalogen. Flickan bakom disken frågar mig med snäll röst om jag behöver hjälp med att hitta något särskilt; jag ler, säger nej tack.

Hon frågar mig om jag läst någon bra bok på sistone som jag skulle kunna tipsa om, säger att hon ständigt är på jakt efter en ny roman. Jag har Calvinoromanen i tygkassen och någonting i hennes leende eller kanske bara själva faktumet att det handlar om böcker får mig att föra den tunna slöjan av kvardröjande tonårsblyghet som stundtals imaginärt skyler mig ifrån omvärlden åt sidan och plocka upp romanen ur väskan och visa den för henne. Den är speciell, den är som en roman om en roman, en bok i en bok; du kan få läsa den första sidan om du vill?

Hon tar försiktigt emot boken jag räcker henne över disken, slår upp den första sidan och börjar läsa. Min blick hittar tillbaka till bokomslagen på hyllorna. När hon läst klart slår hon omsorgsfullt ihop den med precis rätt sorts lilla leende i mungipan och sträcker sig ner under disken efter en papperslapp som hon skriver upp romanens namn på innan hon ger tillbaka den till mig. De har inte romanen jag letar efter så när hon tackar mig lämnar jag butiken med boken tryckt mot bröstet, med uppdragna mungipor och ett hjärta som klappar lite snabbare än vanligt, som alltid när slöjan förts åt sidan och något fint mött mig på andra sidan.

Det återstår fortfarande tid tills biblioteket öppnar och jag sätter mig på en bänk utanför spärrarna, drar upp fötterna under mig och lutar romanen vars hemlighet jag just delat med mig av mot knäna medan hjärtat lugnar ner sig lite i bröstet och en stilla, anspråkslös lyckokänsla över att ha delat med mig av något fint till en främling blommar upp i bröstet. Jag slår upp boken och läser vidare i den förundransvärda berättelsen, olik någon annan berättelse jag läst förut och kanske är det för att det är vår roman som jag läser ett halvår för sent därför att jag alltid hade andra böcker jag ville läsa först, men någonstans mellan raderna medan jag lyssnar på musiken från en gatumusikants instrument som når mig bortifrån gången genom ljudet av förbipasserande fötter tänker jag att av allt han lärde mig kanske det här är det enda jag har kvar i sin helhet. Han tyckte alltid om att lära mig nya saker, men jag har glömt hur fackultet fungerar och jag blandar ihop Pascal och Wittgenstein när jag räcker upp handen på lektionerna. Men det var nog tillsammans med honom som jag till fullo lärde mig att se skönheten i de små ögonblicken – i en mamma som förhör sin dotter på multiplikationstabellen en snöslaskig decembermorgon, i ett litet speciellt ord för någonting som ingen annan använder. Och det kanske är det enda jag har kvar av oss som ingen sorg kan komma åt – den här romanen jag läser, hur jag njuter av den avlägsna dragspelsmusiken, hur jag ständigt formulerar ord i huvudet nu.

(En tanke kommer som gör mig lite varm inombords: jag började skriva på nytt för ett år sedan, skriva de här små utbroderade dagbokstexterna när jag inte ville tappa bort mina stunder med honom. Nu fyller alla ord om oss en vit skolåda jag har lagt undan allra längst in i garderoben, en skattkista av papp men en skattkista som jag kommer hålla gömd där längst inne under fållarna på klänningar jag aldrig använder utan att öppna på länge, länge. Och mina texter handlar om andra saker nu, ett annat liv utan oss, men det var så de började och tanken fyller ett imaginärt hålrum nära hjärtat med något varmt; tacksamhet i flytande form.)

Biblioteket öppnar och jag går upp för den krökta trappan och upp bland böckerna, letar efter första delen i en Murakamitrilogi. Några främmande titlar fångar min blick när den letar sig fram över hyllorna och jag plockar ner en tunn roman, slår upp den första sidan och läser hans förnamn bland orden som står tryckta på den, och för första gången på länge blir namnet inte till en klump i magen eller en värk i halsen utan till något annat, något lite varmare och vänligare som får mig att le lite snett med ena mungipan ner i boken. Hej på dig. Tack.

(Den tredje maj.)

Halv två på natten i ett bås på McDonald’s på S:t Eriksgatan; vi är varma och upprymda av dans och trängsel och blinkande ljus, skrattar högt och delar på den flottiga maten med glupande aptit. Jag slickar pommes frites-salt från mina läppstiftskladdiga fingrar, kisar mot ljusen; min vän bredvid mig har på sig en krokig trollkarlshatt i blå sammet med en röd stjärna på och det brusar fortfarande lite i mitt huvud.

Det är kallt på busshållplatsen och vi dansar till musiken som fortfarande strömmar ut på gatan ifrån klubben för att hålla värmen. Bussen åker över S:t Eriksbron till Vasastan och tågrälsen glimmar hemlighetsfullt långt under oss.

Jag sover över hemma hos Ellen på hennes luftmadrass och vi ligger vakna länge och pratar om kärlek tills vi somnar; himlens blåton håller redan på att ljusna ovanför innergårdens hustak när jag dricker ett glas vatten vid diskbänken i köket. Vaknar till när hon stiger upp efter åtta för att gå till skolan; jag gömmer ögonen från solljuset under täcket, mumlar ett sömnigt hej då. När jag hör ytterdörren smälla igen ute i hallen kryper jag upp i hennes säng, somnar förnöjt om med ryggen mot det ljumma elementet och den stora gosedjurskrokodilen av grön plysch i famnen. Jag vaknar igen vid tolv, jag är fortfarande ensam i lägenheten; min yoghurtskål med hallon i väntar på mig i kylskåpet och jag äter dem vid köksbordet med vaniljyoghurt och en kopp grönt te. Solen skiner fortfarande utanför fönstret, ljuset ligger i varma strimmor över det vita bordet och jag drar upp fötterna under mig, håller tekoppen i båda händerna; kroppen är tung av längtan efter mer sömn men tankarna är lätta, solgenomlysta och jag diskar ur koppen, bäddar, viker lakan, borstar tänderna framför badrumsspegeln med den lila tandborsten med en liten klisterlapp med mitt namn på som bor i en låda i städskåpet. Jag lånar en färgkrita ifrån hennes skrivbord och skriver en liten lapp till henne som jag lämnar på hennes säng. Jag plockar ner mina saker i tygpåsen, sticker fötterna i kängorna och låser dörren efter mig; slänger in nycklarna i brevinkastet och går hem med oknutna kängsnören.

I soffan med utrivna kollegieblockssidor med fransiga kanter och kladdiga anteckningar i blått bläck, balkongdörren är öppen och rummet är full av vårluft, varm och mjuk av sol. Sömnig, orden halkar och snubblar på sidan, retsamt utom räckhåll och jag låter sidorna falla till golvet. Jag tänker på honom. (Dig. Jag vill fortfarande skriva dig. Trots att du är en annan person bland mina ord nu.) Tänker på honom länge, en timme kanske för att jag är trött och det är så svårt att stänga tankarna ute då. Ett tag är jag arg, sedan blir jag ledsen, sedan bara bedrövad. Några glimtar av glädje här och där i ett ord jag formulerar i huvudet, en envis tacksamhet. (Tre dagar tidigare: jag cyklar i nedförsbacke, andas nyutslagna gröna blad, solsken, fart, vinden mot tinningarna som blir sval när jag klyver den tillräckligt fort och pirret väller upp i kroppen ifrån benen, fötterna på pedalerna; jag är på väg till Ellen igen, vi ska äta glass; jag ler. Jag är rusig av en plötslig lätthet som kommer till mig i farten, drar ett djupt andetag, kisar mot solen; cykelhjulen slirar mot trottoarkanten och jag ligger med kinden mot trottoaren innan jag hinner förstå att jag fallit. Ett krampaktigt hjärtslag, en kväljande chockvåg av adrenalin innan jag kan dra in luften som slagits ur lungorna; jag känner smärtan ifrån handflatan, knäet, höften, armbågen innan jag känner rädslan. Jag kan inte känna min högra arm för ett ögonblick; blundar ner mot den hårda stenen, tvingar mig själv att röra på fingrarna, andas i hårda stötar. Steg, en mansröst någonstans där uppe frågar mig hur det gick; jag öppnar ögonen, säger att det är okej innan jag är säker på att det verkligen är det; försöker sätta mig upp, låta min uppfattningsförmåga hinna ikapp det som hänt. Min handflata blöder, fingertopparna gör oförklarligt ont. Jag är uppe på fötter och greppar hårt om styret med vänster hand, säger tack så mycket till mannen som lyft min cykel ur gatan; börjar gå längs allén på darriga ben. Jag tvingar mig själv att sätta mig ner på en bänk, lutar cykeln mot benen; sveda strålar fortfarande skarp och stickig upp längs underarmen från skrubbsåret på höger handflata och jag vill inte röra armen. Solljuset sticker i ögonen och hjärtat slår för hårt, trycker adrenalinresterna ner i benen som pirrar obehagligt; en varning för det som inte hände, en ilsken påminnelse från kroppen om dess bräcklighet. Det känns trångt i bröstet och jag tänker det går så fort, det händer på ett ögonblick, och för en kort stund innan jag lugnat ner mig är jag plötsligt så rädd.

Hemma hos Ellen får jag av mig de förstörda strumpbyxorna med vänster hand, jag sitter på badkarskanten och hon tejpar bomullstussar indränkta i alsolsprit över mina skrubbsår. Hon kallar mig klantskalle och jag skrattar med henne åt mig själv när det svider. Och jag ramlade bara med cykeln men från ingenstans mindes jag oss, oförstörda och precis som vi var; och innan benen slutat darra och jag för ett ögonblick var rädd för livet blev jag plötsligt så arg på mig själv för att jag varit så nära att förstöra de minnena för mig själv.)

Jag vet inte hur du mår; hoppas så att du mår bra nu men vågar inte ta reda på det av rädsla för att du fortfarande ska må dåligt. Jag vet inte vilket program du har valt för ditt andra år på universitetet, om du har börjat ha ditt hår på något nytt sätt eller om du är förälskad igen, om du drömmer om någon annan nu. Jag hoppas att du gör det. Det gör ont, men det är en trött, resignerad sorts smärta; ett slag som redan är förlorat. Jag gråter inte så ofta längre. Det gick en vecka utan tårar nyss. (De kom tillbaka den åttonde dagen, en tyst trött rännil ur vardera ögonvrån ner över tinningarna som ett slow-mo-requiem för en dröm när jag låg på rygg i sängen och var på väg att somna med ljus fortfarande strilandes in under rullgardinerna. Jag brukar inte riktigt veta varför jag gråter när jag gör det nu för tiden, bara att det fortfarande är för din skull jag gör det.)

(Den sista april.)


Rummet är trångt och mörkt, ett gästrum; det är långt efter midnatt och jag sitter bredvid min vän på golvet nedanför sängen; dörren står på glänt och en strimma av lampljus ifrån hallen faller in över golvet. Utifrån vardagsrummet hörs fortfarande ljudet av musik, klirrande glas och dämpade röster. Min vän sitter på knä vid sängkanten med kinden tungt pressad mot madrassen; flickan han är förälskad i ligger i sängen och han håller henne i handen. Hon har druckit för mycket; vrider sig under filtarna i sin fragmentariska sömn. Då och då gnyr hon till och han mumlar det är ingen fara, jag är här, vill du ha lite vatten? Jag häller upp vatten i muggen med Mumintroll på som står mellan oss på golvet (alla andra glas är smutsiga och den är ju ändå lättare att hålla i om den har ett handtag) räcker den till honom; han håller fram muggen mot hennes läppar och hon griper svagt om den, dricker i sörpliga klunkar innan huvudet faller tillbaka mot kudden och jag tar muggen ur hans hand och ställer tillbaka den på golvet. Han lutar sig tungt tillbaka mot garderobsdörren, blundar, suckar djupt; han är full och trött men han vill inte somna ifrån henne. Han säger att jag inte behöver stanna om jag inte vill, men jag svarar lugnt att det inte är någon fara, och han säger tack.

Hon gnyr till igen som om hon drömde en mardröm och han mumlar jag är här igen med öm, raspig röst, och jag ler mjukt för mig själv i mörkret; tänker att han älskar henne och tanken får mig inte att känna mig ensam. Det lilla gästrummet känns besynnerligt avlägset ifrån resten av lägenheten; en liten kapsel av mörker och kvav luft som flyter långsamt och oberört genom en rymd av tända lampor och pulserande musik som dämpas och suddas ut av väggarna. Hon rör sig oroligt under filtarna och jag häller upp vattnet i muggen han lutar mot hennes läppar, och i den plötsliga närheten utvidgas den vackra lilla värld de håller på att bygga upp omkring sig till att inkludera mig också. En varm, sömnaktig trygghet sänker sig som ett mjukt lager över min kvardröjande berusning där jag sitter bredvid dem på golvet i det mörka rummet. Hon andas lugnare nu och jag slappnar av, lutar mig mot garderobsdörren jag med och drar upp knäna mot hakan. Han och jag sitter tysta sida vid sida i mörkret; jag är varm inombords och fortfarande lite full, världen är lite mjuk i kanterna och stunden känns med ens underligt fridfull; koncentrerad och oändlig på en och samma gång, som om hela världen med ens rymdes i det här kvava lilla rummet och samtidigt bredde sig ut i all oändlighet utanför dess väggar. Fedrika sticker in huvudet genom dörrspringan, frågar oss med låg röst hur det är med henne. Jag svarar lugnt att det är okej och hon puttar till dörren igen. Han vänder sig bort och kräks tyst utan förvarning i den röda plastbuken som står bredvid honom på golvet. Jag häller upp mer vatten i muggen och räcker den till honom när han andas normalt igen och han säger tack. Han blundar, glider långsamt längre och längre ner längs garderobsdörren och tillslut somnar han där han ligger på golvet, med huvudet på armen och benen under sängen. Någon har stängt av musiken i vardagsrummet och i den kvardröjande tystnaden hör jag deras andetag bli tyngre och fördjupas av sömn. Jag sitter kvar på golvet hos dem några minuter, försäkrar mig om att de sover lugnt. Sedan går jag ut ur rummet och stänger försiktigt dörren efter mig.

Det är dunkelt ute i hallen och några ligger redan och sover i rummet bredvid, men de är fortfarande vakna ute i vardagsrummet. Jag går in i badrummet och tvättar bort eyelinern och min väns läppstift som jag fortfarande har utkladdat runt munnen, sätter upp håret i en trasslig knut på huvudet och byter om till min stora pyjamaströja med de rosa råttorna på; gör en glad, sömnig grimas åt mig själv i spegeln. Jag letar fram tvättmedel ur tvättkorgen och tvättar min väns nedfläckade klänning i handfatet så gott det går och hänger den på tork över duschdraperistången. Sedan går jag tillbaka ut i vardagsrummet; klockan är efter två och de flesta har redan gått. Lamporna är fortfarande tända, en vattenpipa bubblar hemtrevligt på golvet nedanför soffan och Fedrika har plockat fram ett persiskt brädspel och försöker lära Gunnar reglerna. Han sitter mittemot henne på soffan och blinkar ner mot brädet, ler sömnigt när hon pratar och upprepar det hon säger i ett halvhjärtat försök att förstå. Pojken från min parallellklass ligger hopkrupen på sidan på den andra soffan; han vilar kinden mot handen och ler lite för sig själv i sömnen. Jag kliver försiktigt mellan de omkullvälta ölburkarna på mattan och sätter mig med korsade ben på en prydnadskudde på golvet nedanför soffan. Jag sträcker ut handen mot Gunnar och han räcker mig munstycket till vattenpipan som står bredvid mig på golvet; det bubblar mjukt i pipan när jag drar ett bloss, tobaken smakar mint och känns nästan sval i munnen. Kakan står kvar på soffbordet bakom mig i en pöl av smält glass och jag bryter av en bit av den och äter den med fingrarna och betraktar förnöjt spelpartiet, skrattar åt Gunnars förvirrade ansiktsuttryck och fortsätter lugnt att dra bloss från munstycket. Jag identifierar ett glas som mitt i röran under bordet och dricker ur slatten av vodkablandad nyponsoppa, ler för mig själv ner i glaset. Jag är nykter nu, har inte hunnit bli trött än och jag känner mig fortfarande lika varm och tillfreds inombords, fullständigt i harmoni med världen mitt i röran; pojken från parallellklassen andas långsamt och djupt borta på soffan och fortsätter le för sig själv i sömnen.
Gunnar lyckas på något oförklarligt vis vinna spelpartiet, ler och ser belåten ut; parallellklasspojken vaknar till och är hungrig så Fedrika hämtar en överfull tallrik åt honom från köket. Han gnager på ett kycklingben med samma barnsligt lyckliga leende som han lett i sömnen och somnar sedan om igen med den fortfarande överfyllda tallriken bredvid sig på soffan. Jag räcker tillbaka vattenpipsmunstycket till Gunnar, Fedrika kommer tillbaka och sätter sig bredvid oss; det är bara vi tre som fortfarande är vakna och vi pratar om filmer och författare och barnprogram från när vi var små och turas om att ta munfullar av mentolrök. Det börjar ljusna utanför fönstren när vi säger god natt och lämnar Gunnar på soffan; Fedrika försvinner in i sin mammas sovrum där hennes pojkvän redan ligger och sover och jag lyfter på täcket och kryper ner i hennes säng, försiktigt för att inte väcka flickan som redan ligger där.

När jag vaknar till vid tio är vi tre personer i sängen; två uppsättningar djupa, jämna andetag bredvid mig i halvdunklet. Jag ligger kvar där ett tag innan jag smyger mig upp och ut genom hallen till köket som badar i solsken; Gunnar sover fortfarande på soffan omgiven av omkullvälta ölburkar, tomma glas och pistagenötsskal. Ingen annan har vaknat än. Jag öppnar kylskåpsdörren så tyst jag kan, häller upp mjölk i ett kristallglas jag hittar längst in i skåpet, tar på mig min parkas som ligger slängd på golvet bredvid balkongdörren och går ut. Stenplattorna är svala under mina bara fötter och jag kryper upp i en platsstol med glaset i handen och drar upp dem under mig. Det är redan varmt i luften och jag lyssnar på våren, dricker min mjölk långsamt; jag känner mig lite omtöcknad, det värker lite i kroppen men en bubbla av glädje sväller stilla i bröstet.

Solen värmer mina ben genom strumpbyxorna när jag sitter och väntar på bussen hem några timmar senare; fågelkvitter letar sig in i musiken i öronen och jag ler för mig själv ner mot mina oknutna kängor. Jag kliver på en röd buss med femhundrahummer utan att veta riktigt vart den går och åker tills den stannar vid en pendeltågsstation. Solen värmer kinden genom rutan, jag blundar sömnigt mot glaset och hjärtat dunkar du är allt jag ser och hör mot rälsen hela vägen in till Centralen.

(Den tjugosjätte april.)

Jag står mitt ute på en tom parkeringsplats i Täby; klockan är tjugo i tolv på natten, jag står och tittar upp mot himlen och jag ser en stjärnbild för första gången. Mina vänner har krokat arm med varandra, vi är på väg till tågstationen och de vänder sig om och ropar på mig men jag rör mig inte. Min nacke värker och jag är lite yr av att stå med huvudet lutat så långt bakåt; min kropp är tydligen inte skapt för att se stjärnorna men oändligt långt där uppe på himlavalvet brinner de, och jag blickar upp mot universum. Jag tänker på hur jag ser natthimlen som den sett ut för åratal sedan, hur jag blickar uppåt tillbaka i tiden och hur stjärnorna skulle ha kunnat slockna eller kastas om i kaos utan att deras ljus ännu skulle ha nått mina ögon för att berätta om det. Hundratas små klart skinande punkter utspridda över allt det svarta och sju av dem har ordnat sig till en form rakt ovanför mig som jag för första gången känner igen som Karlavagnen. Ett svagt, lyckligt ljud stiger ur halsen; jag blickar upp mot min upptäckt i barnslig förundran över att kunna sätta namn på något så avlägset, andas den ljumna nattluften i stora munfullar; mina vänner ropar igen, femtio steg framför mig och jag ruskar yrseln ur huvudet, landar på jorden igen; ett skratt bubblar upp inom mig och jag börjar springa över den mörka asfalten och slutar inte förens jag kommit ikapp dem.

Vi står på den tomma perrongen i en varm pöl av elektriskt ljus och väntar på sista tåget in till stan; en grupp ungdomar står samlade kring en parkerad bil med ryggarna mot oss en bit bort och ljudet av musik och uppsluppna röster når oss svagt från andra sidan rälsen. Vi står i en cirkel under lyktan och äter ur den skrynkliga, fortfarande halvfulla godispåsen jag tagit med mig; sötman pirrar på tungan, luften är fortfarande fuktig av det lätta regnet som fallit under dagen och siffrorna på trafikinformationsskylten lyser gula i mörkret över mina vänners axlar. Natten känns oändligt stor runt omkring vår lilla bubbla av ljus och rymmer löften om sommar. Min vän har en majblomma fastnålad på jeansjacksfickan och hon äter en chokladbit ur påsen, säger jag brukar inte göra så här, men… och låter det rosa pappret falla ner vid sina fötter på perrongen; och jag vet inte riktigt varför, men det gör mig underligt glad. Vi står kvar på samma sätt till tåget rullar in på perrongen och berättar för varandra vilka våra favoritfåglar är.

Jag sover i en säng jag sovit i en gång förut och jag drömmer om dig. (Och jag har läst någonstans att drömmar som tycks vara i timmar egentligen inte är mer än minutlånga, men när jag vaknar på morgonen känns det som om jag har drömt om dig hela natten.) I drömmen är vi på någon slags resa tillsammans, delar rum i en labyrintliknande lägenhet med vad som känns som oändligt många rum i ett land någonstans långt, långt bort. Fragment för fragment börjar jag tappa taget om drömmen, den glider mellan mina fingrar när jag långsamt stiger upp ur sömnen mot vakenheten men jag vill inte släppa taget om den, fortsätter drömma av egen kraft ända in i uppvaknandet. Jag håller dig kvar hos mig ända tills solljuset mot de vita väggarna i rummet jag sover i är för påträngande för att förneka längre, och när jag tillslut förnimmer känslan av örngottet mot kinden med vakenhetens oförnekliga klarhet vaknar jag snarare ur en fantasi än en dröm. Min väns lektioner börjar innan mina på fredagar och jag är ensam i den lilla lägenheten. Jag ligger kvar i sängen, dåsig efter det långdragna uppvaknandet; rummet badar i solljus och jag känner mig varm, ren och lätt i allt det vita, ljusa. Den kvardröjande känslan av närhet drömmen lämnat efter sig är så påtaglig att den blir till en nästan fysisk närvaro, som om jag inte vore ensam i sängen och jag kryper ihop till en boll under täcket, borrar ner ansiktet i det och försöker hålla kvar känslan hos mig så länge jag kan. De flesta av drömmens detaljer har redan bleknat bort, flyktiga i dagsljuset; men jag minns hur vi höll oss nära intill varandra, som förälskade; minns hur vi båda var lite berusade en kväll – jag strök tillbaka en lock av ditt hår, säkrade den bakom ditt öra; mitt ansikte nära ditt och du skrattade ett skratt som inte tillhör dig; mörkt, mjukt, bubblande och du sade du tycker verkligen om mig på riktigt, eller hur? Jag svarade genom att luta mig fram och trycka mina läppar mot din kind; de kändes chockerande varma mot din hud.

Jag öppnar ögonen, tittar upp i taket och jag är lycklig och sorgsen på samma gång. Det ömmar svagt inombords av en längtan som aldrig fått finnas till, en längtan som endast någonsin existerat som en diffus, avlägsen sorg; tung som nostalgi redan i ögonblicket jag kände den. Jag stiger upp tillslut, bekantar mig försiktigt med det okända köket tills jag får ihop en frukost och äter den långsamt vid det stora träbordet med fötterna uppe på stolen och knäna uppdragna till hakan. Jag hittar ingen mjölk i kylskåpet så jag dricker mitt te som det är; en blå porslinsstad simmar i den genomskinliga vätskan på botten av koppen.

Jag sitter med kinden tryckt mot rutan på bussen hem efter skoldagen, vårvärmen väller in genom de öppna dörrarna vid varje hållplats och jag lyssnar på snabb, pulserande musik; känner mig upprorisk, pirrig, sorgsen och allting tumlar runt så fort inuti mig att jag känner mig olidligt, sprickfärdigt ung.

På en nedfällbar bänk långt fram i aulan står känsla av frihet, tyngre än sorg klottrat med skakiga blyertsbokstäver, en papperskasse med ett trasigt handtag har tömts och en sky av papper täckta av siffror, formler och sporadiska uträkningar har virvlat ner i sopnedkastet (massdefekt, maximal acceleration och vassa rottecken i blått bläck försvinner ner i mörkret och efterlämnar en tomhet längst ner i kassen och en fjäderlätthet i kroppen); den hemmagjorda papperskalendern är nedriven från väggen och prydd med ett sista triumferande rött kryss och en bunt nylånade biblioteksböcker vilar på min fönsterkarm. Det är varmt, bussarna simmar längs gatorna i ett hav av kvävande, berusande sommarhetta och jag går barfota längs trottoarerna. Jag har tid nu. Tid för många saker; tid att skriva ner stunder som levt kvar i felstavad elektronisk icke-existens i anteckningsmappen på telefonen.

Ibland har jag så lite ork, undrar med dramatiska ord när jag står utan att kunna sätta upp det minsta motstånd mot stressen över bubblor som för de utan immunförsvar, fast för de utan försvar mot livet. De trettiofem dagarna att kryssa över på papperskalendern ovanför sängen väger tungt som bly på andetagen. Ibland är jag så trött, tar in det jag måste ta in och flyr undan resten. Jag behöver vila, men jag får inte göra det än, vill gå och lägga mig innan jag ens ätit middag.

Jag börjar till slut känna mig lite ensam i min ensamhet efter alla dessa månader, somnar med kattfilten tryckt mot kinden men klarar inte av någon annan kärlek än än den omöjliga drömmen som bor någonstans där din nacke blir till axel som jag knappt orkar drömma längre heller. (Oh, don’t mention love, I’d hate the strain and the pain all over again.)

Mannen bredvid mig på bussen får peta på min axel för att jag ska vakna upp ur min egen värld tillräckligt länge för att resa mig ur sätet och låta honom passera förbi mig. Bussen är tvungen att ta en annan väg genom Östermalm på grund av ett polispådrag på Karlavägen; passerar förbi Karlaplan och åker längs Linnégatan ner till Stureplan och jag blickar nyfiket ut genom fönstret, den lilla förändringen livar upp mig lite och tiden som går är det bästa jag har.

(Fem steg bakåt, två steg fram; på lite håll liknar det dans.) Och jag behöver hårdare hud, har alltid gjort det, men den förblir lika vinterblek och genomsläpplig som den alltid varit och ingen sommarsol kommer någonsin rå på den. Och jag vet att jag har något inom mig som kommer hålla mig uppe hur trött jag än blir. Men ofta vill jag ändå bara sova.

(Men idag var det varmt. Jag klev av bussen en station för tidigt för att gå under körsbärsblommen. Sedan promenerade jag hem med öppen parkas och drack Söderte ur halvliterskoppen. Det kändes bra.)

Den lilla lägenheten är trång av folk, musik och vin dunkar i hjärtslagen och jag piruetterar över vardagsrumsgolvet, trillar yr och skrattande ner i sängen där fem av mina vänner redan ligger i en lycklig, loj hög. De trasslar ihop armar och ben för att göra plats åt mig, jag dricker sött rödvin blandat med Coca Cola ur en temugg för alla glas är slut och väntar på min tur att berätta om min första kyss medan lägenheten blir ännu lite mjukare i kanterna. Jag trasslar loss en arm då och då för att läsa SMS:en från honom med snälla grönblå ögon som tillbringat eftermiddagen med att bjuda mig på cheesecakete, blundar och ler ner i kudden varm och yr av vin, kroppsvärme och ett löfte om något. Jag smiter ut i köket för att fylla på mitt glas, ingen kan se mig från vardagsrummet; det pirrar av glädje i kroppen och jag bryter ut i en spontan smygdans tills jag tappar balansen och skrattande ramlar in i diskbänken. Vinden är kall och blöt av snöflingor ute på den lilla balkongen, letar sig in under kappkragen och släcker cigarettändaren; jag kurar ihop mig mot väggen i ett försök att skydda mig ifrån vindbyarna, skrattar med två flickor jag inte träffat förut, blåser sömnigt mentolrök över balkongräcket ut i den virvlande snön.

Det snöar fortfarande nästa morgon, luftiga vita flingor som yr förbi utanför fönstret och min vän kastar sig över mig och attackkramar mig vaken. Vi äter gårdagens tårta med grädde och kladdig Nutella till frukost hopträngda i sängen och jag känner mig varm och lycklig. Det är kallt i bara parkas över pyjamasen på busshållplatsen på vägen hem, jag lyssnar på Mannen i den vita hatten och försöker behålla lyckokänslan inom mig så länge jag kan.

Han bjuder mig på bio tre dagar senare, det är tredje gången vi ses och han håller min hand när jag börjar gråta mitt i filmen; och jag vet inte om jag gråter över den lilla flickan som dör uppe på skärmen eller över hur alla känslor sitter fel i kroppen, hur jag inser det jag förträngt; att jag fortfarande är för trasig, inte vill, inte orkar. Jag missar min buss med flit efter filmen, vi sätter oss på bänken och han lutar pannan mot min, ler upp mot mig genom luggen och jag ler tillbaka men det darrar lite i mungipan. Han lägger ett finger mot min haka, kysser mig försiktigt och jag blundar, försöker låta bli att gråta, försöker förklara men orden fastnar i halsen. Han har lagt mina ben över sina egna, mitt ena kängsnöre har gått upp och han böjer sig fram och knyter det omsorgsfullt åt mig på precis samma sätt som jag knutit det andra – lagom hårt snört upp till näst sista hålet, sedan en rosett på baksidan av kängskaftet och för ett ögonblick mjuknar värken i magen, men det är för sent trots att det egentligen inte är det alls och jag gråter hela vägen hem. Eyelinern svider i ögonen och jag förstår knappt varför det gör så ont men jag vet nog det ändå, att hundra andra SMS ekar i det jag skickar sittandes på köksgolvet när jag kommer hem och jag vill inte titta på telefonen efter att jag tryckt på skicka. När jag sväljer hårt och vänder på den en kvart senare har han svarat, säger lugnt att det inte är någon fara, att han förstår, Kevlarsjäl baby. Han frågar om jag skulle vilja fortsätta prata om böcker.

(Och älskling, det finns hopp om en förändring men det får ta den tid det tar.)

Näst sista dagen på lovet, det är i mitten av april men utanför fönstret viner en absurd, blöt snöstorm; vita tak och droppar som rinner ner för fönsterglaset. Ligger i sängen, borde läsa i fysikboken som ligger uppslagen bredvid mig men den tjänar bara som underlägg för min tekopp när jag ligger och planerar min boksommar.

Jag minns när jag var elva år, en månad ifrån att fylla tolv och sommarlovet låg och skälvde i den sena majvärmen. Jag går till biblioteket med mamma, hon har med sig shoppingvagnen på hjul och jag försvinner in bland hyllorna så fort vi kommer innanför den automatöppnade glasdörren (biblioteket är behagligt svalt efter den tryckande värmen på trottoaren); finkammar dem med stora lycksaliga rovdjursögon som ilar över bokryggarna. Jag tar god tid på mig, jag vet inte riktigt vart mamma har tagit vägen och det spelar ingen roll (skulle jag plötsligt behöva henne för något skulle jag förmodligen ändå hitta henne borta vid reseguiderna); famnen fylls långsamt av böcker, redan sex-sju stycken av varierande tjocklek; tvåhundrafemtio sidor i vissa, uppåt åttahundra i andra. Jag är fortfarande bara ett barn men redan en van läsare och jag hittar utmärkt i biblioteket. Jag plockar på mig böcker jag velat läsa länge och böcker jag drabbas av en spontan lockelse till; en titel, en framsida och jag tar ner dem ifrån hyllan, smakar på några ord från titelsidan och så makar jag in dem under armen. Jane Austens Emma, några lättlästa romaner om kärlek, en bok min vän rekommenderat till mig som jag bara läst brottsstycken ur och är mycket ivrig på. Jag hittar inte Krig och fred så jag ber bibliotekarien om hjälp trots att jag fortfarande är ganska blyg; hon söker i sin dator, försvinner några minuter till ett bakre rum endast personalen har tillgång till. Jag står och fingrar på ett laminerat bokmärke med bibliotekets öppettider på tills hon återvänder med ett luggstilet exemplar i famnen.

När traven är för otymplig för att bekvämt kunna hållas i tycker jag att det räcker. Mamma dyker upp bland hyllorna, det är hon som har mitt gröna platslånekort i plånboken. De har inga automatiska utlåningsmaskiner än och det är bibliotekarien vid disken som registerar lånen för hand; avläsaren trycks mot varje streckkod och blinkar rött med ett litet pip, ett pip per bok. Hon ler åt antalet pip det blir och jag ler triumferande tillbaka; jag märks inte av mycket i klassen förutom när jag räcker upp handen på lektionerna och jag är stolt över min läsning. Hela högen på sommarlån, mina i två och en halv månad; början av september som ligger så oändligt långt in i framtiden att det inte går att föreställa sig än (hösten är alltid så overklig sent i maj). Mamma lägger omsorgsfullt ner böckerna i shoppingvagnen och så ut genom glasdörren, värmen slår emot oss och väl hemma igen staplar jag böckerna på varandra i en prydlig trave på skrivbordet; varvar tunnare och tjockare böcker så att det ska se fint ut, ler ner mot böckerna.

Jag hänger upp min nyinköpta vita studentklänning på väggen bredvid en enkel kalender ritad med kulspetspennebläck på ett rutigt papper ur fysikblocket, en kalender att kryssa för dagarna till det sista provet i. När det är skrivet, när det är slutet av maj igen och jag äntligen, äntligen är klar; då ska jag gå till biblioteket och låna böcker. Jag planerar redan nu, avbryter mig i beräkningarna för att klottra ner en lista på författare, tittar på hemsidan för att se vilka som finns tillgängliga och vilka jag kanske borde ställa mig i kö till. Kanske kommer jag behöva gå till flera olika bibliotek för att få tag på de böcker jag vill ha. Jag ska inte ta med mig någon kasse utan bära dem i en trave i famnen, precis som jag gjorde när jag var mindre; trycka dem lite mot hjärtat och dofta på dem. Jag ska bära hem böcker av Sara Stridsberg och Tove Jansson, de Beauvoir och Sagan. Jag ska få tag på den nya Murakamitrilogin som det är lång väntetid på (jag får tänka till lite när jag beställer så att böckerna hinner komma till mig i rätt ordning), jag ska slå upp sidor på måfå i diktsamlingarna av Tomas Tranströmer och Ocatvio Paz jag beställde hem i julas. Jag ska läsa om The History of Love och kanske också Extremely Loud & Incredibly Close. Kanske ska jag läsa klassiker; Virginia Woolf och så någon till, kanske James Joyce eller någon fransman. Kanske hitta något mer av Calvino, eller andra delen av Bob Dylans Chronicles. Jag ska läsa på tunnelbanor på väg till en vän eller kanske inte på väg någon stans alls, i gräset, i sängen på morgonen innan jag går upp för att äta frukost, under mitt favoritträd, på verandan på landet, nere vid vattnet, i någon stadspark, kanske vid ett cafébord i Paris om jag har lite tur. På morgonen i en soffa när jag är det enda som är vaken, på balkongen precis innan solen går upp. Jag ska läsa och inte behöva tänka på annat är återlämningsdatumet från biblioteket. Det ska bli så skönt.

(Och jag tänker på att nu kommer jag inte kunna låna några böcker ifrån skolbiblioteket, för jag ska inte tillbaka dit igen när sommaren är slut; och för första gången fladdrar det till av någonting i magen – nostalgi, trots att det inte är över än.)