Jag läser så många bloggar skrivna av flickor som är sexton, sjutton, arton; flickor med lång lugg och Dr Martens-kängor som fyller sina bloggsidor med ord som svart kaffe och hjärtekross och tonårsångest och cigaretter och glitter och pojkar och hjärtan som gör ont; ord som Sandra Beijer lärt dem likväl som mig att älska, och så ibland ord som är Håkan Hellströms. De första fumlande, skälvande, överväldigande upplevelserna av kärlek, skildrade i vackra, bortdrömda ord; och alla dessa hjärtan som gör ont, ord som bort och verklighetsflykt. Och jag följer blogg efter blogg, slukar orden, alla dessa flickor får det att värma inombords och får det att trycka lite av längtan. Efter att känna som dem, vara som dem; känna någonting mer, inte missa några känslor som bör höra min ålder till. Och jag känner -

För jag älskar samma musik som dem, samma Kent och Smiths, men det känns som om den räddar mitt liv lite mindre. (Eller så kanske det inte alls är sant längre; kanske är det alla dessa låtar som bygger upp halva den inre värld jag försöker skapa åt mig själv, kanske hälften av mina ord är deras ord.) Och kanske jag är lika olyckligt förälskad som dem (hemlighet, nytt, blyertsälskling, omöjlighet), kanske; kanske mest bara lite grann, förmodligen så. Men ändå kan jag andas, ändå inga skakiga blyertsbokstäver och eländig svensk pop; ändå trasar det inte i maggropen. Kanske för att det inte är verkligt, blyertsförälskelse, sådant som kan suddas ut. Det känns mer vissa dagar, det kändes mycket förra måndagen och jag skrev in med hårda fingrar på telefonen att hopplös förälskelse kan bli till en bunt vackra texter men till tusen gånger mer ont i kroppen och jag orkar mer sådant, orkar men vill inte utsätta mig för det igen, inte nu när jag äntligen inte vaknar längre varje morgon och världen är sned och jag fryser så mycket på varje busshållplats.

(Och hjärtekross – jag kan inte romantisera det. Snubblade upp ur sängen igår kväll och skrev med halvsovandesotydliga bokstäver att den enda anledningen till att det finns böcker från första början är för att människor är trötta på realism, för jag ville inte tappa bort den meningen i sömndis. Men det finns inga stiliga sammansatta adjektiv för att göra illa någon man älskat.)

Och jag vet inte riktigt vad det är jag vill skriva och vad det är jag vill känna. Kanske känna mig yngre, arton som man ska vara arton, mindre säker trots att den där vilsenheten måste göra så ont. Bara för att komma närmare, för att tanken på pojkar jag aldrig kommer känna som går på gator jag aldrig kommer se och tänker tankar jag aldrig kommer tänka gör ont, och ibland vill jag ju att alla känslor ska slå och spränga hela världen full med hål. (Men älskling vi var alla en gång små).

(Och du är en dröm under konstruktion och hela den här texten egentligen bara en molnillusion).

Jag sitter på tunnelbanan, gröna linjen ut till Hagsätra och tillbaka. Vaknade på en soffkant, intrasslad i min gröna sovsäck med värkande nacke och en mjuk känsla i magen mellan rosamålade väggar, två våningar över en snöig gata i Solna. Kvällen innan satt jag uppflugen på armstödet till soffan, skrattade högt tillsammans med två vänner – den ena med sina fötter in den andras knä och han har på sig rosa kanintofflor och de är förälskade i varandra - , åt köttfärssås tillagad i det två kvadratmeter stora köket under högljutt skojbråk och viftande med stekspadar på papptallrikar på golvet, somnade mjukt under fnittrigt prat om pojkar. (Snön virvlade under gatlyktorna utanför fönstret och min telefon plingade till; jag log för mig själv, höll den nära mig när jag läste; och plötsligt är en liten del av mig någon annan stans – en tunnel i snön till ett fönster, en du som inte är du längre och det kändes i magen på ett sätt det inte gjort på länge och kanske började det om på nytt just då, där nere i det varma tekopps-pirret i maggropen och jag log sömnigt mot min trassliga spegelbild när jag tvättade bort min eyeliner med vit handtvål som sved i ögonen över det lilla handfatet). (Varm tekopps-pirr : substantiv. Det där speciella pirret i magen som känns som att hålla en kopp nybryggt te i händerna: varmt, tryggt, förväntansfullt; en liten hemlighet man håller i båda händerna nära magen.) Den lilla ettan är full av gråaktigt snömorgonsljus som letat sig in i mina ögon flera gånger under morgonen.  Grace steker ägg till frukost, hon står i pyjamas i det två kvadratmeter stora köket; det fräser och puttar av smör i stekpannan, jag gäspar, skär tomat, lägger telefonen på laddning, balanserar den ovanpå kylskåpet. Vi äter äggen på smörat bröd på papptallrikar på golvet, fryser på den isiga pendeltågsperrongen och tåget är sju minuter sent.

Längs räls igen, planlöst fyra timmar senare; stirrar på ord som cytoplasma och mikrotubili klottrade i blyerts i mitt block, stänger ute tunnelbanevagnen med en Messiaen-symfoni i fyra delar. Slår ihop boken vid Gullmarsplan och kliver på fyran. Åker längs Ringvägen förbi Södra station, lutar huvudet mot fönstret, lyssnar på Patrick. Är inte på väg någon stans alls. Formen av detta faktum passar ovant i bröstet, lägger sig långsamt tillrätta.

Från anteckningsboken (Kungsholmen): ”Åker planlöst blå buss längs stadens gator. Ord på en husvägg på Hornsgatan: ”Gud är likgiltig. Människan är meningen”. Högt över staden på Västerbron – en silverglimt i ögonvrån och ett knip i hjärtat, en glasspinne som faller genom luften en skymningskväll med en bästisarm under min, en knäpp låt i varsitt öra, timsnyfärgat rött hår och något som låtsades vara nytt och kanske var det ändå, högt över staden i bröstet, fram och tillbaka över broarna”.

Vid Vasaparken: ”And I’m out here getting lost on strange streets and along strange tracks and I’m clinging to the three-colored subwaymap lines.”

På Birger Jarlsgatan: “Some rooftop, some huge billboard, some relentlessly glowing neon sign, some cigarette smoke.”

Vid Odenplan: “And sometimes I can’t believe it/I’m moving past the feeling/I’m moving past the feeling/(and into the night)”.

Längs Upplandsgatan lyssnar jag på Neighbourhood #4 (Kettles). Ser någon med trassligt hår och röda läppar vid ett övergångsställe och trycker kinden mot rutan; svalt. Jag vet inte om jag tänker så mycket; (det var nog ungefär då jag slutade tänka, lät det falla undan under tunna lager av annat, lager som ibland var för tunna men oftast inte) det trycker av något stort i bröstet men jag bryr mig inte om att sätta ord på det. Vid Slussen blinkar telefonen till i handen och en nyfunnen vän uppmuntrar mig att kliva av och dricka den där koppen te jag skrev om. Jag åker längs gatorna i Sofia, det skymmer i Hammarbyhamnen och bussen vänder om vid slutstationen och det börjar falla duniga flingor i mjukt gatlyktsljus. (Snöflingelugn, det är kanske så jag känner mig). Åker förbi Spårvägsmuseet, antecknar namnet för det skulle kanske kunna vara fint. Kliver av på Erstagatan och den slutar mitt ute i den mörknande himlen, går in på ett varmt, småbullrigt café och beställer kaffe. Jag sätter mig vid ett litet bord i mitten, trasslar mig ur halsduken, tar upp mitt skissblock och väljer ut någon att rita av. Bestämmer mig för en ung man i en stickad tröja med renar på som sitter med ryggen mot mig och skriver på en laptop vid fönstret. Mitt stift tar slut när jag ska rita hans ansikte; det blir bara en pappersgulnad fläck under hans hårtrassel. Jag har aldrig gjort något sådant förut, men det pirrar i magen när jag gör det; tungan blir kaffetorr och blodet brusar lite. Det är mörkt ute på gatan nu; gatlyktsgult. Det sitter en barnfamilj vid bordet bredvid; en liten flicka pratar småbarnsklokt med en pappa. Den unge mannen tittar ner på sin datorskärm, ser inte att jag iakttar honom; jag roar mig med att låtsas vara Sherlock och studerar hans tröja, jacka, skor, datorskärm; försöker lista ut vem han är. Jag skriver ner mina slutsatser med koffeinivriga händer till den nyfunna vännen för jag tror att hon skulle tycka att det var roligt att läsa. Caféet stänger vid fem, mannen jag studerat i smyg viker ihop dator, virar halsduken om halsen, reser sig och går ut genom dörren. Jag är sist ut, ställer mig upp och tar på mig kappan och den unge mannen bakom disken frågar ursäkta, skulle du vilja få med dig bullar hem? Jag måste slänga dem annars, och det är synd. Jag ler och säger ja tack; han ser glad ut och plockar ner fyra assiettstora kanelbullar i en vit papperspåse. Dörren slår igen bakom mig med ett klockplingande, jag står ute på gatan i lyktljuset med famnen full av kaneldoft och Tunnels i öronen och koffeinbrus i blodet och plötsligt, ifrån ingenstans, känns gatan och hela världen bortom den så smärtsamt, oändligt magisk. Jag ler och blundar och under några minuter innan bussen kommer spränger lyckan genom kroppen som en vind genom ett unket, ovädrat rum och jag andas, andas, andas.



and now I'm ready to start.

A dance floor can be a very lonely place.

Det jag längtar efter när jag tanker på andra liv man skulle kunna leva istället för det här, är det egentligen bara andra platser, andra städer och andra gator jag tänker på; andra språk.

Fryst hallonkesella direkt ur burken är trevligt.

Stod på busshållplatsen på Karlavägen, det rann smält snö i små bäckar längs trottoarerna, gruset knastrade under kängsulorna och solen sken, och så plötsligt kändes livet bra. Ja, bra. Tack. Äntligen.

(Don’t worry, I’m not sad).

Parkas med tjocka pocketböcker i fickorna.

Look at that boy on his way to school/ Such a heavy heart/ Such a heavy jewel hiding something that one day he'll sell.

I wish I were a pelican.  (Then I would go flying straight into the arms of open air instead of sitting huddled up inside my coat against a heat radiator in a school toilet on the third floor, crying. Thank Heaven for Patrick, for songs going on in your ears without your control on the phone in your coat pocket; helping, patching up, comforting, carrying you strong from the bleakness of morning and a hurting heart.

“I vilken takt slår hjärtat när man slutar vara kär?”

Och när man tittar upp mot himlen är det fullständigt omöjligt att föreställa sig att en människa stått på månen. Vad annorlunda världen måste ha känts plötsligt, för alla det som trängdes in vardagsrum runt korniga TV-skärmar år 1969.

Känner mig pirrig och glittrig och brygger grönt te istället för att äta middag. Mihi.

Omvandla en dikt till musik.

”Och meningen med livet var mest en känsla som kom och gick”.

Jag önskar att jag visste allt som finns att veta och levde insvept i ord. (Aspiering mad scientist considering love the solution to most things).

”Meanwhile, back on page 72, it was raining heavily.”

Cloudberry is a rather beautiful word. Cloud-berry. Fluffy, dreamy. Sweet.

Sans les regards et l’existence des autres, on n’existe pas. (Parce qu’on ne peut pas êtra gentil san que quleq’un d’autre est méchant, et tu ne vois pas plus de toi-même que tes pieds, tes mains et ton ventre). C’est toujours les autres qui créeent le contexte.


A boy like me is told/
He is both nine and ninety/
And a boy like me/
Should shut those books/
Join the army/
And a boy like me/
Would never be seen/
Fighting for peace/
I want total chaos/
And a holiday home in the East

Jag älskar det här; den här geniala lilla videon. Jag älskar hur det är så enkelt och så fint, hur hela vackra sången ritas upp framför ögonen på mig i tomma luften med spritpenna, hur fokus läggs på orden precis som i mitt huvud. Bästa Bright Eyes.

Jag vill ha timmar i tystnaden på biblioteket, en tystnad som är tung av ord som sipprar fram och ut mellan hyllorna och ta bussen hem med fem böcker under armen. Jag vill lyssna på Bright Eyes, försvinna in i texterna och inte komma ut. Jag vill ha bubbelgumsrosa hår trots att jag egentligen inte vill ha det, eller kanske klippa av det och färga det kolsvart igen trots att jag egentligen inte vill det heller. Jag vill gå längs nya gator och pressa kinden mot rutan på nya bussar och lära mig nya tunnelbanelinjer. Jag vill försvinna till Paris och sedan vill jag komma tillbaka (eller vill jag det?). Jag vill cykla fort, fort längs alléer med bara ben, evighetslätt och lyckotung. Jag vill ha nätter där det aldrig blir mörkt, brutal dans och tryckande längtan och att ligga i gräset och titta upp, bara titta upp, känna på världen utan att sätta ord på något och sedan komma hem och försöka sätta ord på det ändå. Jag vill skratta mot kompisaxlar, bli yr igen. Jag vill dansa på mitt rum och skriksjunga med i Broder Daniel-texter. Jag vill ha kvällar där världen är öppen och saker som aldrig hänt förut händer. Jag vill äta tårta på ett köksgolv när solen gått upp igen utan att jag sovit, lämna och sakna men glömma det fort. Jag vill ligga på badrumsgolvet och lyssna igenom Patrick Wolf-album med fötterna upp mot taket. Jag vill komma på mer än femtio ord för snö, sitta ensam på balkongen en sommarkväll, spela Bob Dylan på en lånad gitarr med stela, osäkra fingrar, känna ölsmak på tungan och sjunga högt ut över staden. Jag vill romantisera och att allt ska vara genomlysande verkligt. Jag vill lyssna på The Who, sparka på lyktstolpar när jag är arg och få ont i tårna, ha på mig en för stor parkas över en kavaj och prickiga byxor som en modspojke från sextiotalet. Jag vill slicka pommes frites-salt ifrån fingrarna och sitta uppe sent och skriva till nya vänner. Jag vill nörda ner mig i TV-serier och kyssas och inte vara ledsen. Jag vill skriva mitt sista fysikprov och snubbla berusad av frihet. Jag vill skriva texter på morfars skrivmaskin, dricka kaffe trots att jag inte tycker om det så mycket egentligen och röka cigaretter trots att det är dumt, och lyssna på svensk pop. Jag vill ha boksidor på väggarna i en för liten lägenhet, mumla costa undecima, costa duodecima mot någons hud och le. Jag vill ha barfotasmutsiga fotsulor mot varm asfalt och mina Håkantygskor dinglandes i handen. Jag vill inte förklara mig för någon och jag vill inte att saker ska vara lätta för de är de aldrig men jag vill att de ska vara bra, jag vill att de ska vara alldeles nya eller precis som att komma hem. Och nu raderar jag mening efter mening för orden är för många. Men egentligen vill jag bara ha en sommar och att inte vara ledsen alls.

Jag vaknar på en madrass på Ellens golv. Det gör lite ont i kroppen efter för få timmars sömn, det sipprar in klart dagsljus genom rullgardinen; Ellen har somnat med mandarinskal i sängen, andas sömntungt ner i kudden under hårtrasslet och jag ler lite, blundar och känner efter om jag kommer att kunna somna om eller inte; nej. (Vi gick hem till henne ifrån Jenni mitt i natten; klockan var efter ett, trottoarerna tysta och tomma under gatlyktorna, badandes i smältande snöslask; taxibilarna passerade oss längs Karlavägsallén. Vi gick i armkrok, jag insvept i min långa, svarta Sherlockkappa över pyjamasen som jag bytte om till bara för att den skulle kännas bra att gå hem i, och Ellen med uppkavlade Harry Potter-pyjamasbyxben som kavlade ner sig och blev blöta i slasket; magarna tårtmätta och fingrarna trötta i vantarna efter att ha kramat krampaktigt om varandras överarmar i Reichenbach-ångest tätt ihopkrupna under varsin filt i soffan. Väl hemma värmde vi mjölk i en kastrull på spisen, gjorde varm choklad och tittade på Doctor Who i hennes säng och åt frysta hallon direkt ur plastförpackningen tills vi var för trötta för att förstå vad som hände längre.)

Hennes föräldrar har bakat scones och vi värmer dem i ugnen, äter dem vid köksbordet med smältande smör. Ellen spelar japansk musik för mig och jag borstar tänderna med min lila övernattningstandbortse, etiketten med mitt namn fastklistrad på skaftet. Jag sitter i stolen bredvid henne med benen uppvikta under mig och tekoppsvarma händer, säger jag vill bli någon annan, någon ny, jag vill stanna här med dig men jag vill ha nya gator och bubbelgumsrosa hår och en skrivbok fullklottrad med nya ord för nya tankar och hon ler för hon vet hur det känns.  

(and we are nowhere and it's now).

Kvävande tårar vid matsalsbordet igen för första gången på en vecka. Jag hittar luften igen, sköljer bort saltet från glasögonlinserna med varmvatten, SMS:ar Vivvi och frågar om jag inte kan få komma över lite tidigare. Ner för snöhalkiga gator med tandborste och råttpyjamas i cykelpåsen över axeln, hjärtat börjar bulta till Franz Ferdinand någonstans vid Karlaplan, andas. Vivvi kramar mig på dörrtröskeln och drar in mig i sitt glada, fortfarande-i-pyjamas-lugna pysslande, sopar upp hö från sovrumsgolvet medan jag sätter mig med benen i kors på hennes säng, sjunker ner i hennes madrass och ett jag hade en ledsen morgon och orkade inte riktigt vara hemma längre accepteras utan frågor med ett lugnt, igenkännande nej, att stanna kvar hemma när man är ledsen är det sämsta man kan göra, och så kan jag sitta där i hennes säng och läsa biologi medan hon tar en dusch och sträcka ut en försiktig hand till ett lurvigt marsvin då och då. Carl Fredrik har sina vänner över på kalas och vi äter pannkakor med Nutella och jordnötssmör på köksgolvet. Vi bakar pizzadeg och kramar personer jag saknat alleftersom de trillar in. Ellen kommer i sin Harry Potter-pyjamaströja och I’m a lamp too-påsen över axeln. Äter brutalt mycket mat, lägger upp fötterna i Beas knä, ler åt Mickan som är förälskad. Skrattar mig till en liten boll åt en knasig bok med Freddi, Bea spelar piano och sjunger högt i bakgrunden. Byter om till pyjamas, Mickan sitter en liten bit ifrån oss andra, i ett hörn av Vivvis rum, ihopkrupen i en stol och installerar Skype på Vivvis laptop hon har i knäet för att kunna smyga iväg några timmar senare och ha ett midnatssamtal med en pojke på andra sidan jordklotet. (Den där mjuka, lycksaliga distansen hos någon som har hälften av sitt hjärta och sina tankar i en annan värld, hos någon som inte finns i rummet men som ändå blir närvarande i den där mjuka frånvaron). Vi tränger ihop oss under duntäcken i soffan, ser på Robin Hood och äter polkakladdkaka och det singlar ner snöflingor i mörkret utanför fönstret. Vi har biljardturnering efter två och jag hamnar på Vivvis golv med Ellen, gapskrattandes åt Sherlock-gifs vid halv fyra. Vi somnar i sofforna vid halv fem. Jag ligger vaken, smyger in hörlurarna i öronen och medan mina vänners andetag blir sömntunga runt omkring mig lyssnar jag på Time of my Life, blickar upp i taket med mjuksömniga ögon och (och jag minns när jag var femton - hur jag smög in hörlurarna i öronen på Ellens luftmadrass när hon somnat, Four In The Morning och den digitala klockan på iPoden visade noll fyra noll noll och mitt hjärta svällde ut ur bröstet och i tankarna färdades jag ut genom fönstret jag blickade upp emot, ut över gatan, över bron över vattnet, några korta kilometer under mörka kala träd och svagt blinkande ljus till dig där du sov mellan gula väggar jag aldrig skulle vara innanför men det visste jag inte då).

När jag vaknar nästa morgon faller snön fortfarande utanför fönstret i stora, duniga, slöa flingor. Jag vaknar först av alla, borrar ner kinden i den knöliga soffkudden under huvudet, andas mjukt mitt i all denna lugna, trygga sömn som omger mig. Rör mig tyst för att inte väcka någon, vill inte väcka någon och förstöra det magiska – att vara ensam vaken, ensam på jorden för ett litet dyrbart ögonblick - omgiven av sovande vänner. Soffan lutar lite och jag får ont i magen, drar upp benen mot den under filten, försöker att inte röra mig. Läser Patrickintervjuer på telefonen.

Vi steker pannkakor till frukost igen, jag mumsar på kall pizza från igår kväll, dukar fram tallrikar och jucie och brygger te i grodmuggen medan de blir klara i stekpannan. Vi äter dem med lönnsirap runt köksbordet medan snön faller utanför.

Jag går hem med pyjamasen fortfarande på under kappan och House i öronen, duniga flingor faller över mig och gatorna och jag råkar andas in en, tillsammans med en ny känsla som är lycka och sorg samtidigt. Jag kommer hem med snöflingor smältandes i luggen och frusna kinder, och vrider fotöljen så att jag kan se snön falla medan jag läser. Och någonstans släpper sorgen taget för ett ögonblick, faller genom luften och begravs under snö, halv fyra-skratt och lager på lager av ord.

”Plan of how to improve my life: Stop read articles titled ”how to get happy when sad” on WikiHow for fun, and start firing a pistol at the living room wall when lying around being bored, and keep a decapitated head in the fridge in order to study the post mortem coagulation of saliva, like Sherlock”. (“– Oh God, I wonder what it’s like inside your funny little brains! It must be so boring!”).

Det är sista dagen på lovet, tystnaden ifrån telefonen pressar mot trummhinnorna, jag är ensam i lägenheten och orkar inte vara det längre. Jag sticker fötterna i kängorna och virar halsduken tre varv runt halsen mot lika många minusgrader, flyttar Ellens två veckor försenade julklapp från röran på mitt skrivbord ner i min tygpåse, och promenerar ner längs gator täckta av snö och fortfarande gröna barr från utburna julgranar utan att veta om hon är hemma eller inte. Jag har en underlig känsla i kroppen vars form och smak känns obekant – någonting som är en gråtklump i halsen och enorm frihet samtidigt, som blandas ut till något tryckande och lätt samtidigt. Har Jonathan Johanssons gästredaktörsskap i P3 i öronen och musiken lindar sig perfekt runt denna nya, obekanta känsla – musik som får hjärtat att klappa lite snabbare av finhet, viktiga och vackra och därför viktiga ord i pauserna mellan låtarna, en sönderspelad Teenage Riot som en gammal vän mitt i den obekanta blandningen (och så den där drömska låten som lade sig som ett mjukt, magiskt lager över Narvavägen, fick mig att gå långsammare genom luft som kändes förändrad).

När jag kommer fram till hennes port är gatan utanför täckt av små papperslappar. Ett mjukt surr i hjärtat och mungipor som spritter upp (har poesibollen exploderat?), böjer mig över några stycken på trottoaren men de är bara sönderrivna bankpapper. Så synd. (Man borde göra så någon gång – skriva något, något gåtfullt, och sedan riva sönder sidorna och sprida över staden, hoppas att någon någonstans kanske tar upp en pappersskärva och sparar i fickan).

(Och jag sitter ett slag i hennes trapphus, på samma trappsteg som jag satt på de där första timmarna i augusti i en sommar för två somrar sedan när jag försökte hitta honom i den ljusnande natten och skriver på telefonen med fingrar som blivit stela av kyla i vantarna, för jag vill inte gå upp och provringa på hennes dörr riktigt än. Tittar upp mot taket, känner på den främmande känslan i några minuter till).

Hon är hemma, möter mig i dörren invirad i en handduk och med droppande hår, jag kommer lite olägligt men hon blir glad över att se mig så det är mycket lägligt ändå. Vi gör pannkakor av japansk pulversmet och äter med smör och honung vid hennes köksbord, och Vivvi kommer och gör oss sällskap efter några timmar. Det smakar vanilj och sött och varmt och bra, och den där klumpen smälter upp i halsen för ett tag.


(Och det är så svårt att beskriva hur det känns i bröstet när man är lycklig och värker samtidigt).

(That weird, indeterminate moment when you realize that you are actually not going to love him forever, and suddenly you feel very light and utterly lost).

Sitter på ett tåg till en annan stad i ett annat land, snö faller ute i mörkret utanför tågfönstret men vi kan inte se den annat än i skenet från lyktorna längs den förbiblixtrande motorvägen. Vi korsar landet på fem timmar, mörkret är kompakt på andra sidan det regnvåta glaset, det enda vi ser av städerna vi passerar igenom är upplysta perronger och stationshus; en glimt av bussar i en annan färg än de man själv brukar åka med som väcker en vag undran vilken färg de bussar jag kommer trycka kinden mot rutan på om ett år kommer ha. Freddi och Jenni spelar kort och jag skrattar åt alla deras grimaser genom Kentord (du rör dig framåt nu, du kräver noll betänketid, och vi är med dig alltid med dig alltid med dig alltid med dig). Jag SMS:ar med dig, du redogör för en diskussion du gör inlägg i på ett forum i gröna pratbubblor, önskar mig smaklig måltid när Jenni packar upp den hemmagjorda sushin och killen tvärs över gången ler åt oss när vi kiknar av skratt åt våra provisoriska sushiätarlösningar – soja i ett burklock och ris som trillar av sporken halvvägs till munnen. Vi rusar fram igenom ett becksvart, stormigt Skåne; regnet piskar mot rutorna och jag skriver till dig att det känns som om Dementorerna kommer stanna tåget vilken sekund som helst. Du säger att du hoppas att vi har med oss choklad och jag ler ner mot skärmen.

(Och rusandes fram längs rälsen med stormen pressandes mot rutan upptäcker jag Patrick, på riktigt. Någonstans mellan Nässjö och Lund, med kinden mot regnkylt glas och en fot i Jennis knä drabbas jag av denna våldsamma känsla).

Det stormar i Köpenhamn och jag springer och jagar min avblåsta hatt längs gatorna vid Nyhavn. Vi beställer in varm choklad på små caféer och får den serverad med ett helt glas grädde, köper hem chicken nuggets, pommes frites och Lidl-yoghurt till hotellrummet och äter allt i sängen och streckkollar på How I Met Your Mother. Vi konstruerar ett provisoriskt kylskåp ute på fönsterkarmen med hjälp av en plastpåse, en galge och ett BH-band så att vi kan äta frukost i sängen också. Vi äter dim sum i timmar och jag blir lyrisk över brödbullar och rispannkakor; vi köper läsk med konstiga smaker i små asiatiska affärer på sidogator med frukt jag aldrig hört namnet på i stora lådor under de utfällda markiserna. (Och så det tuggummismakande pirret av Faxikondi på tungan, försås). Vi promenerar längs mörka gator, en ensam man spelar saxofon framför stationsbyggnaden och jag hör musiken länge innan jag får syn på honom. Tältsängen kollapsar när jag lägger mig på den och jag skrattar tills jag blir knäpp. (Freddi säger oj nu ligger jag och stirrar på dig och jag kollar skrattande upp från kudden genom hårtrasslet, fäller upp råttpyjamaskragen för extra statement och mumlar yeah I know I’m gourgeous och vi skrattar och jag känner hur jag har saknat henne). De säljer kvark-yoghurt och Putinvodka i mejeridisken på Lidl, och en man bakom mig i kassakön utropar spontant ”huuuuääääghheee!” och jag viker mig dubbel av skratt. Jag får syn på min löjliga spegelbild i duschmunstycket och börjar storskratta inne i badrummet och när jag kommer ut med en handduk virad runt håret frågar de vad det var jag började skratta åt där inne. Jenni filmar slowmotionfilmer med sin kamera och lånar mig sin Liftarens guide till Galaxen och mitt nytvättade hår droppar ner på sidorna och jag tycker om den.

and this is the last song that I write/while still in love with you (and that is not quite true yet but it’s okay) – Noah & The Whale sjunger sånger för brustna hjärtan för mig på tåget hem och soliga vinteråkrar virvlar förbi utanför fönstret. Jag håller en orange, sockersöt frukt jag aldrig ätit förut i båda händerna och den är ungefär lika stor som ett hjärta. Jag tar en tugga till, det är sött, jag doppar ner näsan i frukten och beklagar mig högljutt för Freddi om problem bara stornästa har och hon skrattar högt och blue skies are coming/but I know that it’s hard.

... Där har jag för tillfället ord om att lämna någon man älskat och fortfarande bry sig så mycket att det gör ont (men den sortens ont som bara behöver lite tid först, innan det bleknar till nostalgi), om att resa till mystiska tidszoner men återvända hem fort för att man saknar sin säng, om varenda känsla som rymms i hela världen och radiostatic, om att vara lyckligare som husdjur, och om att försöka gömma nätter och hela världen under täckena.

Sent i december; dansgolvet på Baba, ljusen blinkar, jag har vodka lemon i kroppen och tungan smakar Lucky Strike, spetsad MER och saffransbulle. Dansar in i mitten och kastas hit och dit, kroppar ramlar in i mig från alla håll, jag håller händerna på Ellens axlar, dansar in skärvor av krossat glas i sulorna på mina Dr Martens och skärvor av sorg i hjärtat; en plötslig kvävande känsla av vilsenhet och olidlig ensamhet mitt bland alla berusade kyssar, blixtgrönt ljus och euforisk dans. Kysser någon med lockigt hår i trängseln, och han doftar gott men det enda som känns är att han inte är du. (För tidigt). Du skickar ett långt SMS till mig vid två, jag skriver tillbaka med frusna fingrar medan vi står och väntar på de andra inne på 7Eleven och då känns det bra igen, trots att du nog sover nu och inte kommer skicka något svar till mig förrens imorgon. Vi tar nattbussen hem från Slussen och snubblar den sista biten på värkande fötter; Söder blinkar trolskt med sina ljus från andra sidan vattnet, Vende är med oss och hennes skratt ekar ut under gatlyktorna, det sitter ljusslingor i träden nere vid vattnet på Djurgården. Jag sitter uppe med Ellen på hennes sovrumsgolv till halv fem och äter leverpastej på knäckebröd och Ellen brer Ellenmycket smör på sina. Vi pratar om kärlek, pratar om dig ett tag. Ellen slänger ner gosedjurskrokodilen till mig innan jag somnar, krokodilen hon bar runt på vart hon än gick när hon var liten och lika stor som krokodilen, och jag kramar den förtjust för den är alldeles elementvarm. Vi ligger uppe och pratar sömnigt i mörkret, pratar om saker vi inte gjort än, om kyssar. Vi gör pannkakor när vi vaknar nästa dag, jag går ner till ICA i pyjamas under kappan för att köpa ägg, säger halloj till kassörskan men hon hör hello och så får jag köpa mina ägg på engelska, och jag rättar henne inte för det känns bra att köpa sin frukost på ett annat språk.

Fyrverkerierna sprakar över hustaken, gnistorna faller i vattnet. Vi trängs med hundratals på kajen, de avfyrar fler fyrverkerier ifrån parken på andra sidan gatan och jag trycker händerna över öronen, ler stort, tar bort händerna från öronen för att krama vännerna tillbaka; euforiska ansikten som lyses upp av strontiumkarbonatrött, tårar glänser på Ellens kinder, hon kramar mig intill sig i trängseln, säger det här året kommer bli så bra, tänk bara vad du kommer göra, vi hade vårt bästa och värsta år och tänkvadbradethärkommerbli. Över gatan framför Dramaten, en flicka med lilafärgat hår som jag bara träffat två gånger förut kramar ett stenhårt grepp om min hand och drar iväg med mig före de andra och jag skrattar, följer henne, det brusar lite i blodet och natten känns enorm, ny. Hon snubblar på vodkavingliga ben mitt i gatan, jag fumlar förfärat efter hennes hand men hon faller raklång på asfalten, taxin bromsar i tid. Hjärtat störtar upp i halsgropen, hon kommer upp på fötter, taxin kör förbi, det ilskna tutandet ekar bort i folkmassan, hon skrattar, det är snart glömt. Vi dansar, dansar, dansar. På en stol i Ellens kök klockan fyra, vilar trötta danseuforiska fötter och värmer fingrar som frusit stela under promenaden hem i minusgradersnatten. Ellen byter om till sin Harry Potter-pyjamas och vi blandar jordgubbssaft vid hennes köksbord, tyst för att inte väcka hennes föräldrar. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att det kändes bra.

Patrick Wolf on the inspiration for Teignmouth, 17 years old, shooting through the night on the night train from the city to the south: "I took a train journey down to Dorset. That kind of...this love of...my broken radio radio static, those shipping broadcasts and English voices, the BBC, these long English winters where everybody feel total despair. (…) You know when you listen to the shipping forecast at night but you haven't quite got the radio tuned in? I was trying to recreate that in a pop song. The idea of radio static, deep beats, piano, melancholy."

From my window
I saw two birds lost at sea
I caught our reflection
In that silent tragedy
But with hope prevailing
I draw galleons sailing
In full sail billowing free

So when the birds fly south
We'll reach up and hold their tails
Pull up and out of here
And bridle the autumn gales
I give you my hand
The fingers unfold
To have and forever hold
To marry the untold blisses
And anchor this lost soul

(Tillbringade gårdagskvällen på badrumsgolvet. Lade mig på rygg på den luddiga blå badrumsmattan, stack upp fötterna mot taket och lutade dem mot handfatet. Pluggade in hörlurarna och sedan låg jag kvar där i en timme och lyssnade igenom hela Magic Position för första gången och funderade på saker som hur det skulle vara ifall världen vändes upp och ner och gravitationen bytte riktning, och vi bodde i taken istället, under våra möbler.)

Lördagsförmiddag på en stol vid köksfönstret, hjärtat värker i jämnhöjd med de imaginära talen på de uppslagna boksidorna. Ögonen darrar av tillbakahållna tårar (och det är vatten ifrån något hav någonstans men jag kommer inte längre med den meningen, orden halkar inte på plats) över trycksvärtesiffror man uppfunnit ur ingenstans för att lösa det olösliga. Stod på en snöig trottoarkant för tre dagar sedan och tryckte in på telefonen med kölddarrande fingrar how the fuck can this shit still hurt?

Jag saknar att prata med dig. Det är bara det. Och tusen andra saker. Jag är trött på det här nu. Inte kraftlöst trött, utan trotsigt trött. Arg ibland, rasande. Fuck you fuck you fuck you fuck you fuck you twice på ett gulnat papper som skulle raderas på ett ögonblick i en kopp med pulverkaffe. Jag önskar att du inte var verklig, att du hade ett robothjärta av stål och muttrar så att du inte skulle ha ont, inte vara sårad, inte vara arg, så att du skulle kunna prata med mig. Bara sitta och lyssna och svara dina svar. Du skulle inte behöva lägga någon tunn arm runt mina axlar eller pussa bort någon tår. Jag klarar mig utan det. Det är över nu. Men jag önskar att du kunde lyssna. Lyssna på vad jag tror är annorlunda inom mig nu, lyssna på ord om musik i köksfönster på natten, på famnen full av kaneldoft och magi på en ny gata, på känslor jag aldrig känt förut och så känslor som är som imaginära tal men som känns lika verkliga i magen ändå.

Snön täcker taken nedanför mig, gnistrar i solen. Röken från kolkraftverket nere i hamnen på andra sidan det frusna vattnet kondenseras till bolmande plymer av vita moln långt uppe i minusgraderna. Jag skriver, de vita sidorna måste är skuffade åt sidan utan att en enda blick fästs vid dem, öronen fulla med musik från en sommar långt borta där hela världen var öppen. Det känns bättre. Det känns alltid bättre. Egentligen är det okej nu. Det är halvt nästan bra. Snart. Om ett litet tag. På andra sidan några fler dagar, där är det bra.

(Jag sa att jag skulle höra av mig när jag var redo. Jag har ett svar till dig färdigskrivet som ligger och väntar på en dag då det ska skickas, en dag tillräckligt många dagar bort. Och jag är livrädd för att skicka det, för att jag knappt tror att det är möjligt längre. Jag vet inte. Men jag förtvivlar. Jag har sagt det sista jag någonsin kommer säga till många gånger nu. Tårarna torkade snabbt den sista gången. (Do-we-kill-this-one-tonight-Augustine? Snöflingor som virvlar in mellan tunnelbanedörrar på väg att stängas, sjunker i trött acceptans, sorg och jag orkar inte tänka på det längre.) Så jag kommer stå ut med att göra det en gång till. Jag väntar, trots att jag inte vill, trots att jag saknar dina ord på skärmen. För att det kanske, kanske finns lite mer hopp då.)

Jag bakar kakor med kladdig limefrosting, stannar uppe sent och skriver långa mail till en nyfunnen vän, går på bio ensam, förlorar mig i musik längs gatorna, skriver texter, somnar på vänners soffor. Andas in snöflingor, brygger te, tejpar igen hålen i mina tapeter, skriver listor, går till Stadsbiblioteket. Skrattar, tänker ut finurliga kommentarer, syr, tecknar, läser, svarar på SMS från panikförälskade vänner, drömmer osannolika drömmar som får det att pirra i magen. Då och då undrar jag vilka gator jag kommer åka buss längs i höst, nästa år, men det är ganska sällan. Ibland kommer tårklumpen i halsen tillbaka, som den gjorde nyss. Den försvinner efter ett tag. Ibland letar jag efter dig i en folkmassa, medvetet eller omedvetet. Ibland tänker jag knappt på dig alls. Ibland minns jag, ibland tränger jag bort och stänger av, sparar minnena till en tid då de inte trycker i halsen längre. Iland är du i mina texter inte du längre. Ibland är jag lycklig. Jag tänker inte på dig då.

Så mycket inspiration. Den är inte ens konkret – den kokreta inspirationen tog slut någon gång före tolv efter att ha resulterat produktivitet vid symaskinen. Nu är det bara dimmiga ord och upplistade ord, tryckande pop, rosafärgat hår, byxor-hängslen-hög krage på blusen-kavaj-fluga-kängor, sorgsna känslor uttryckta i sångtextfragment på en pastellmjuk, övergiven blogg - bestämd och obestämd längtan som trycker i hela kroppen.

Telephone booth. (I wish you still made calls in those. Counting the coins in your pockets with trembling hands – please let there be enough -, twirling the telephone cord around your fingers, counting the seconds until he picks up. Laugh into the receiver, leaning your cheek against the glass. If it was cold outside, your breath would vaporize on the glass, hide your face from the world).

Önskar den här platsen ville bli lite tjusig snart så att jag kommer börja vilja visa den för folk.